Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Den första artikeln i boken är skriven av en amerikansk biolog och tillika feminist som heter Anne Fausto-Sterling. Hon skriver om vikten att förstå att ingen forskare, eller någon annan människa heller för den delen, faktiskt kan var objektiva i sitt förhållningssätt. Hon förtydligar sitt resonemang med ett exempel från slutet av 1800-talet. Forskare hade under en längre tid studerat jättesimskinnsbaggar, vilka tydligen ser ut som stora löv och flyter omkring i dammar. Grejen med dessa insekter är att de inte har en med mänskliga ögon sett traditionell könsrollsfördelning. Forskarna hade under årtionden tagit förgivet att det var honan som flöt omkring med äggen på ryggen och de hade konstruerat de mest häpnadsväckande modeller för hur hon lyckats få upp äggen dit. Dock kunde en forskare 1899 förklara hur det hela låg till. Den påstådda honan var en hane och det var alltså han som flöt omkring med äggen. Tilläggas kan att denna forskare var kvinna.

De övriga artiklarna behandlar spridda ämnen men med biologism som gemensam nämnare. Hjärnforskning behandlas i flera av artiklarna med fokus på vad forskningsvärlden verkligen vet om skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor men också hur sådan forskning går till och vad man egentligen kan mäta. Dessutom så diskuteras både Kvinnor Kan-mässor och seminarier som Våga tänka kvinnligt där det görs pengar på att jämnställdsarbete är lagstadgat och dessa mässor och seminarier är ett lätt sätt att på pappret ha gjort någonting "åt det där med jämnställdheten".

I inledningen står det att Hjärnsläpp finns till för att en sådan här bok behövs. Precis så tycker jag också! Det måste finnas röster som vågar säga emot och ifrågasätta vissa förklaringsmodeller som annars får stå oemotsagda. Jag blir glad av att det finns forum där sådana här frågor kan diskuteras och där de får komma fram. Dessutom är jag helt lycklig över att det har blivit en pocket så att jag kan bära den med mig och när som helst när jag blir nedtryckt i skorna av människor som förväntar sig att veta vem jag är för att jag är tjej så kan jag om inte slåss med boken, så åtminstone citera den eller hämndlystet läsa den tyst för mig själv och de andra som förtjänar att höra den.

Similar Posts:

• Manlighetens kris
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Är Fanny expert på rosa?
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Varför diskar inte Gösta?