Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling

O innehåller både minimalistiska dikter och kortare prosaavsnitt. På samma gång inbjudande (de olika sorters texterna följer en tydlig struktur och de erbjuder många olika ingångar) och stängd (ofta fåordigt, kanske kryptisk, säkerligen svårtolkat).

Öppen, bland annat genom att de luftiga diktstroferna med okomplicerat språk använder ordens ljud på ett sätt som kan uppfattas som lekfullt:

mitt i gapet

mitt i skriket

som det väsnas

som det vässas

Öppet, också för att prosaavsnitten, även om de präglas av ett poetiskt uttryck snarare än till exempel ett akademiskt eller journalistiskt, ändå erbjuder nycklar och förklaringar.

Det genomgående är Othello, representanten för den svarte mannen i den västerländska kanon (ni vet, den där litteraturen som är skriven och omskriven främst av vita män). En svart erfarenhet i en värld som präglas av en vit blick. En klassisk teaterroll som historiskt oftast gestaltats av vita skådespelare:

Plötsligt ser vi att svartheten är den skugga vitheten kastar: det är vithetens oro, dess neuroser, dess ilska som tar sig uttryck genom ett par alltför mörkmålade handflator.

Texten är indelad i fem avsnitt som vart och ett, utöver dikterna och prosatexterna som främst uppehåller sig vid Shakespeares Othello-karaktär, också innehåller en lektion vardera. Vi rör oss från ”Snölektioner” till ”Sånglektioner”, ”Simlektioner”, ”Scenlektioner” och ”Språklektioner”. Alla alltså med titlar som inleds med den böjliga, snirklande bokstaven ”S”, som till skillnad från ”O” rör sig från en punkt till en annan.

Dessa lektioner är fyllda av meningar som börjar med ordet ”om” (o:et igen). Det låter kanske som att det kan bli tradigt med en sådan uppställning, men det blir det aldrig, tack vare poetens känsla – inte bara för form utan även för innehåll:

Om att det kommer fler stämmor ur samma strupe. Om att göra rösten mer behaglig för att inte väcka oro eller missnöje. Om att kvittra som en trädkrona full av småfåglar. Om att kvittra som en brinnande hovdam. Om att stämbanden verkar ha genomgått en permanent förändring. OM SÅNG. Om att sluka ord som svärd. Om sorg. Om att dela en kontinent i flera delar. Om gränsdragningens problematik. Om blod i det flätade håret. Om tanken.

Similar Posts:

• Profiten på mänskligt lidande
• Ordet Europa betyder mörker
• ”Ingen yta är alldeles rak”
• Relevant men förenklat
• Utanför och innanför