En stor anledning till att de stora temana inte upplevs som urtvättade och förbrukade i dikterna är deras täta sammanvävning med den långt ifrån romantiserade kroppsligheten. Dikterna befinner sig nära huden och innandömet, utforskar kroppen och hur den speglas i naturen och försöker genom detta intensiva studium ta grepp om existensen:

Jag försöker sänka anklarna
genom asfalten
och rotfästa kroppen
i ett nytt centrum

Vad alla dikter i samlingen har gemensamt är den stillsamma men samtidigt utredande tonen. Det är lyrik som inte uppehåller sig med att producera bilder i poetisk språkdräkt: Estetiken är inte det främsta målet utan själva granskningen. Dikterna vill konstruera nya perceptioner av omvärlden, för att komma närmare en träffande skildring av det som studeras. I dikterna finns en sorts strävan efter förståelse, en omprövning av ting och skeenden som skapar alternativa upplevelser.

Med det sagt bör ändå understrykas att diktsamlingen är långt ifrån stämningslös, inte heller upplevs den som ett kritiskt resonemang. Tvärtom skapar den atmosfär och rörelse genom sin närhet, sitt ömsom varsamma, ömsom brutala vridande och vändande på ordet och tingen. de kroppsliga beskrivningarna blir laddade med spänning mellan diktkroppens utsatthet och den olycksbådande närvaron av verb som ”skära” och participer som ”uppsprättad” som får läsaren att inse diktens kompromisslösa hantering av kroppsligheten. Denna laddning kontrasteras mot rörande kärleks- och identitetsskildring:

Jag försöker se mig själv
och vara omslingrad av dina rötter
se jaget
och fästa det
mot insidan av din armlängd

Tillsammans bildar de skilda temana och studierna en sammanhållen existentiell grundstomme från vilken samlingen vecklar ut sin text.

Ett annat tema som Fries lyfter i sina dikter som inte allt för ofta berörs i poesi är tid. Detta tema är också det som understryks i titeln och bokomslaget, som är en närbild på en trädstam med en avsågad förgrening, där årsringar är synliga. På så vis introduceras läsaren till det tema som sedan återkommer genom dikterna. Dikterna resonerar på ett rörande vis om tiden, om hur den förflyter utan att låta sig påverkas av människans öde, oavsett om hon vädjar. En återkommande tes, som både kan upplevas som sorglig och insiktsfull, i dikterna är denna: ”Det finns inga hejdade skeenden”. Med detta konstaterande som utgångspunkt närmar sig sedan dikterna tematiken.

Detta är en samling som med få och exakt utmätta bilder och skeenden fångar många filosofiska och existentiella resonemang. Med sitt fantastiska bildspråk som kanaliserar universella teman rör den vid sin läsare med en på en gång varligt och orubbligt smekande hand.

Similar Posts:

• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Eldfåglar utan överraskningar
• Skärvor från olika platser
• Krigets poetik
• En gör sin egen grej

Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare