Då kläcker kommunalrådet den lika enkla som geniala idén att skriva ”God jul” över hela kommunhusets fasad med hjälp av tända adventsljusstakar i utvalda fönster. Ljusstakar finns ju på vaktmästeriet sedan tidigare. Sagt och gjort. Ivrigt kontaktar man lokaltidningen som ska komma den fjortonde december och fota. Kommunchefen berättar citatvänligt om den demonstration av samarbete och laganda som präglar projektet.

Så ska det bara genomföras också, en uppgift som kräver oväntat mycket energi och skapar oväntat mycket konflikter. För Frida, ung och nybliven assistent på HR-avdelningen, verkar alltsammans till en början som ett bra sätt att komma in på arbetsplatsen. Hon känner en gemenskap och ett driv som långt ifrån präglar hennes annars alldagliga, smått neurotiska och kanske lite tomma tillvaro. En konkret uppgift att sätta tänderna i. Sprida lite julglädje. Det borde väl inte vara så svårt?

I God jul skildrar Jonas Karlsson en arbetsplats, personligheter och lågintensiva konflikter som annars är sorgligt underrepresenterad i litteraturen. Det är vansinnigt vardagligt, både i motiv och tonfall. Det omständiga arbetet med julhälsningen och det mörka stråk som hotet om uppsägningar tillför gestaltas på en sparsmakad, närmast bister prosa. Det torra språket kontrasteras mot dråpligheten i processen. Det är fullkomligt bisarrt men samtidigt nästan otäckt realistiskt.

Det är ju så mycket lättare att fokusera på utplaceringen av ljusstakar än på uppsägningar och människors oro. Ledarskapsflosklerna haglar. Och provocerar. Där kommunledningen föreställer sig en fin överraskning i vintermörkret anar de anställda konspirationer. Folk vill ha besked. Vilka är det egentligen som måste gå? Kanske är hela God jul-projektet något slags test i informell lydnad? En möjlighet att säga upp på grund av ”samarbetssvårigheter”?

Det finns en sårig underton här, en svärta som gör humorn gott. God jul både roar och oroar. Samtidigt kan jag inte påstå att jag blir särskilt berörd av karaktärerna och jag tror inte att det beror på småttigheten i det de håller på med. Livet är ju inte sällan ganska småttigt. Kanske hade de ändå behövt lite mer värme från författarens sida, någon sorts ömsint förståelse mitt i det triviala?

Nu upplever jag huvudpersonen Frida nästan lika svårtillgänglig som hennes närmsta chef gör. Först på de allra sista sidorna känns det riktigt som att hon faktiskt pulserar av liv.

Similar Posts:

• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Tristess och tupp
• Hemkomst på Neshov
• Äta, sova, överleva
• Feelgood som skaver

I Hans Gunnarssons Enkelrum befinner sig en man på resa genom Sveriges småstäder. Han söker sig till tristessen för att kunna ta sig ur den och ta sig ur sin skrivkramp. Han föreställer sig den text som ska bli resultatet av promenaderna, restaurangbesöken och hotellnätterna men funderar på om det inte vore lika bra att skriva en deckare i stället. Något annat, någon annanstans, på samma sätt som han inte kan släppa taget om sitt ex, trots att hon sedan länge gått vidare.

Det är lågmält men ändå pockande, stråken av förnedring, glimtarna av vad som kanske hänt, kanske händer. Därtill en viss svart humor men av det slag där eventuella ansatser till skratt fastnar i halsen.

I Fas 3 av Ann Heberlein växelberättar ett äldre par om sitt liv tillsammans. En stormande kärlek, en oplanerad graviditet, krossade drömmar och decennier av fjärmande. Två liv som har levts bredvid varandra och nu är det inte mycket kvar – det är fas 3 i livets bemärkelse, liksom i den utförsäkrades. För ja, det handlar om detta par men det handlar också om låglöneyrken, att bränna ut sig och att bli ekonomiskt livegen i en äktenskapets trygghet som kan vara nog så otrygg. Man förstår vartåt det barkar men ändå inte riktigt.

Just hur det mer allmängiltiga men också politiska flätas in i novellen gör den till något mer än det den ter sig som från första början. Ett litterärt debattinlägg med fokus på dem som inte kan, inte orkar göra sina röster hörda. De som nått vägs ände men inser att det ändå inte är slut, och då inte i positiv bemärkelse.

Ingenting av Jonas Karlsson är mycket stilsäker, samtidigt som dess riktning är synnerligen osäker. En man visar sig vara förföljd och parallellt med nedslagen i hans intetsägande liv och det ickeförhållande han har på vänt nystas det långsamt i vad de som skuggar honom egentligen har för motiv.

Det lätt surrealistiska kamoufleras väl av det vardagliga, så pass väl att det framstår som om inte helt normalt och rimligt så i alla fall inte heller fullständigt galet.

Förhöret av Khashayar Nadererehvandi tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2014 och bryter av mot de andra med sitt mer direkta anförande, där longörer i stort sett saknas. Ett bråk mellan två män, en besynnerlig och efterhängsen tupp, en återkomst. Och därefter något som hänt, något som föranlett denna skildring.

I denna novell slår surrealismen ut i full blom med den eventuellt beväpnade tuppen men även här lyckas sammanhanget hålla ned och tillbaka det som annars sticker ut. En sorts realismens neutraliserande verkan.

Formgivningen är som vanligt enhetlig även om Förhöret sticker ut även där, med sin relativt realistiska tupp och avsaknaden av de övrigas grå människor mot bjärt rosa, lila och gröna miljöer. En främmande fågel i dubbel bemärkelse i denna kvartett, som kräver en del av läsarna. Det finns små hullingar som griper tag, ett närliggande obehag som följeslagare vid läsningen. Ja, det är synd om människorna.

Similar Posts:

• En novellfläta av elva strängar
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Pretto goes blasé
• När reglerna glöms bort
• Synnerligen begåvat

Dagensbok.com lottar ut tio biobiljetter till fem vinnare. Förstaprisvinnaren får dessutom ett signerat exemplar av Jonas Karlssons Det andra målet. Andra- och tredjeprisvinnarna får också varsin (osignerad) bok.

För att vara med i tävlingen behöver du svara på följande fråga:

Vad heter Jonas Karlssons andra novellsamling?

Skicka ditt svar till redaktionen@dagensbok.com, senast onsdag 12 mars. OBS! Glöm inte att även ange din adress så att vi kan posta vinsten så fort som möjligt.

Stockholm Stories har biopremiär i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Örebro och Umeå den 7 mars.

STOCKHOLM STORIES handlar om fem livsöden som korsas i storstadsdjungeln. Ett humoristiskt och laddat samtidsdrama om längtan efter kärlek och bekräftelse. Vi får följa fem ensamma personer som alla söker upprättelse och kärlek när de plötsligt blir avbrutna av en oväntad händelse.

Hur ljust måste det vara för att vi ska se varandra? Hur mörkt för att vi ska våga mötas?

Johan, en ung storstadskille med storslagna teorier om stadens ljus och mörker lever i skuggan av sin berömde författarpappa. Överklasspojken Douglas är hemligt förälskad i Anna som dumpats av landets finansminister. Reklamgeniet Jessica som nekas adoption för att hon har för få vänner, skriver ett desperat och slumpmässigt riktat kärleksbrev till ministerns assistent Thomas, en överpresterande perfektionist.

I filmen får vi se starka, intressanta karaktärer vävas samman av slumpartade händelser. Rosade rollprestationer av Martin Wallström (I rymden finns inga känslor, Snabba Cash), Cecilia Frode (Coacherna, Mäklarna), Jonas Karlsson (Cockpit, Miffo), Julia Ragnarsson (Bron, Wallander), Filip Berg (Studentfesten, Ondskan), Marie Richardson (Torka aldrig dårar utan handskar, Någon annanstans i Sverige), Peter Carlberg (Avalon, Call Girl), David Dencik (Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), Dejan Cukic (Snabba Cash, Circles) och Gustav Hammarsten (Hamilton: I nationens intresse, The Girl with the Dragon Tattoo).

STOCKHOLM STORIES är fritt baserad på Jonas Karlssons novellsamling ”Det andra målet”.

Regi: Karin Fahlén

Läs mer om filmen och boka biljett hos SF.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”Mig äger ingen”
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• Vinnare av biobiljetter till ”I lodjurets timma”
• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• När reglerna glöms bort

Jag ringde numret som stod tryckt längst ner på pappret och hamnade hos en dataröst som hälsade mig välkommen och sa »Du kan nu beskriva ditt ärende med egna ord«. Jag gjorde ett försök att förklara vad det var frågan om men innan jag var färdig avbröt datarösten och sa att jag skulle kopplas till en telefonist. »Du är för närvarande nummer sextiotre i kön. Väntetiden beräknas till fjorton timmar och tjugofem minuter.« Jag log åt det vansinniga i att vänta så länge på ett ärende som egentligen bara var ett missförstånd och bestämde mig för att låta dom upptäcka det på egen hand medan jag gick ut för att köpa en glass.

Jonas Karlssons noveller är absurda, smått kafkaeska och har en touch av magisk realism. De handlar om den oskyldiga skyldigheten och ställer frågan: Vad händer om man helt plötsligt glömmer bort reglerna? Eller när omvärlden glömmer bort reglerna? Eller när man inte läst på i förväg?

Karlsson beskriver de små sakerna som i slutändan får ödesdigra konsekvenser. Det händer något litet, man gör något litet – och då rämnar all normalitet, allt det man trodde var självklart. Man befinner sig i ett slags mellanrum, mellan två verkliga scener (för att använda en vokabulär från teatern och filmen som skådespelaren Karlsson är bekant med – en värld som också är tydlig i novellerna) och där, i den punkten, är allt fullkomligt obegripligt.

Några av novellerna hör ihop på ett charmigt sätt som gör att jag som läsare känner mig smart på ett mycket tillfredsställande sätt när jag upptäcker det. De olika berättelserna, som är skrivna i både första-, andra- och tredjeperson, knyts också ihop till en enhet genom språket, som med som vardaglighet gör de mardrömslika situationerna ännu mer mardrömslika.

Mest absurd, och kanske också äckligast, är novellen om mannen med huvudet som växer ut på ryggen. Mest tänkvärd är kanske bokens längsta text, ”Fakturan”, där huvudpersonen helt plötsligt faktureras för alla de upplevelser som livet gett honom. Den får mig att tänka på vad vi prioriterar i livet, vad det egentligen är vi vill, och vad ord som lycklig och lyckad betyder. Det är kanske småklyschigt och uttjatat, men ändå värt en fundering.

Jonas Karlssons noveller är humoristiska utan att gå till överdrift, smått samhällskritiska utan att ha en politisk agenda (snarare vill de väcka tankar om vad det är för värld vi lever i och hur bisarr krocken mellan människa och samhälle ibland blir). Mycket trevlig läsning.

Similar Posts:

• Synnerligen begåvat
• Det absurda i vardagen
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Tristess och tupp
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson

Anneli Jordahl, Jonas Hassen Khemiri, Amanda Svensson och Jonas Karlsson är några av de författare som gästar kaféet.

Här kan du läsa mer om Bokcafé Pilgatan.

Similar Posts:

• Augustvinnarna 2015
• Klassens ljus
• Livet i andras minnen
• Synnerligen begåvat
• Viktig bok att samtala kring

Speciellt i de långa novellerna visar Jonas Karlsson sin speciella skicklighet: att skildra det vardagliga i vilket det uppstår en absurd, skruvad situation. I "Cirkus" går jaget på cirkus med en gammal kompis, som ställer upp som frivillig och blir borttrollad av en trollkarl – och sedan inte kommer tillbaka. När jaget söker sin försvunna vän är det till slut egentligen något annat han hittar, och novellen är odramatisk och saklig, ja just vardaglig, trots ett historieunderlag som kunde ha blivit en actionfilm. I "Marcus" blir huvudpersonen av misstag inlåst i sin kompis lägenhet vilket leder till minst sagt prekära situationer, men i slutändan är det inte det bisarra i att han gömt sig under en säng istället för att ge sig till känna som blir poängen i historien, utan en helt annan sak. Det är skickligt att vända historier på det sättet, att hantera dialog och berättelse. I den långa novellen "Rummet" (115 sidor) sker det flera gånger, och här frångår Karlsson också sin vardaglighet för ett mer surrealistiskt upplägg.

Trots skickligheten med vilken novellerna är skriven finns en lätthet i tonen som får läsaren att känna att man skulle ha kunnat skriva det själv. Som om texterna bara flutit fram, likt den upplevda verkligheten som liksom bara händer, utan att styras av annat än slumpen. Det är en känsla som är behaglig men bedräglig, det ser så enkelt ut på ytan men under det enkla finns lager av det där som kan kallas slump eller öde eller meningen med tillvaron, och utan det lagret skulle det inte vara samma sak att läsa de här historierna. Mystiken känns stark trots att inget övernaturligt, i de flesta fall inte ens något konstigt, någonsin händer. Jonas Karlsson lyckas fånga just det där absurda mitt i vanligheten, det som får oss att känna mystik i vardagslivet också.

Similar Posts:

• Synnerligen begåvat
• När reglerna glöms bort
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Tristess och tupp
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson

Fast jag har inte läst många sidor i Det andra målet innan de där sura tankarna springer undan och gömmer sig. Det blir rätt tydligt att Jonas Karlsson inte är värd den där bokutgivningen för att han är Jonas Karlsson, utan för att han faktiskt är en förbaskat begåvad författare (också).

I tidigare recensioner har novellerna jämförts med filmen Short Cuts (märk väl, filmen, inte boken av Raymond Carver). Dock har väl varenda novellist de senaste tio åren jämförts med just Carver och jag håller inte riktigt med här. Visst har Carver satt en riktlinje för hur noveller ska skrivas nu för tiden, men isbergstekniken var han knappast först med. Och hur man kan hävda att Karlsson korrelerar med filmen och inte boken Short Cuts går mig rakt förbi och verkar mer vara ett sätt att förminska författaren Jonas Karlsson. Som att han inte skulle kunna vara litterär för att han är skådespelare.

Novellerna går in i varandra, och företeelser och personer återkommer, men ofta är det så fragmentariskt (utan att för den skull bli sådär överdrivet isbergsaktigt som ändå varit fallet hos en del novellister) att jag har svårt att se det filmiskt. Och ledtrådarna man får stämmer – fast bara nästan. Ska man hitta lösningen lär man få grubbla ihjäl sig och jag är mycket tveksam till att det är meningen.

Fokus i novellerna ligger kring restaurang Gondolen uppe vid Katarinahissen på söder i Stockholm, det är en ständigt återkommande mötesplats, en fiktiv författare och spoken word-poet (Coletho) och ett brev på insidan av en vindruta adresserad till jaget.

Genomgående är också att karaktärerna tänker för mycket. De gör inte vad de själva vill, utan de funderar på hur deras handlingar kan uppfattas, nästan till absurdum. Som i novellen "Du vet inte om du ska säga Familjemeny, som det heter" som är en lång monolog, fast skriven i andra person, där duet inte kan få sig till att beställa det som på menyn heter "familjemeny" av ett rent socialt mindervärdeskomplex.

Perspektivet i andra person, med texten riktad i ett "du" återkommer i novellerna, och är något jag personligen är väldigt förtjust i redan sedan tidigare. Det gör texten trängre, som en kikare med bara fokus på textens du. Subjektivt och med skygglappar, och på samma gång uppfriskande som omväxling.

Sammanfattningsvis måste jag bara buga och bocka och lägga ifrån mig alla missunsamma och raljerande tendenser. Jag har alltid fallit för Jonas Karlsson som skådespelare, och jag faller för honom som författare med.

Similar Posts:

• Det absurda i vardagen
• När reglerna glöms bort
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson
• Tristess och tupp