Epidemin har tagit livet av hemlösa missbrukare på gatan och amerikanska popkulturella ikoner som Prince, Tom Petty, Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Den dödar fler amerikaner per år än bilolyckor och vapen, och skördar fler offer än hivepidemin när den härjade som värst.

Vänta nu, fler än vapen? Är det något som når oss närmast dagligen, förutom Donald Trumps senaste Twitter-intriger, så är det ju ”skjutningar”. Så klart – de är spektakulära, kan drabba vilken offentlig plats som helst, och stämmer väl överens med vår bild av de vapengalna amerikanerna.

Missbruk och överdoser däremot, de tenderar att gå under radarn, som privata tragedier. Privata exempel på svaghet.

Jonas Cullberg lyfter blicken. Han finns med på gatan, i hemmen, och pratar med missbrukare, frivilligvårdare och anhöriga, men han tecknar också de bredare tendenserna. Samhällsperspektivet. Hur Trumps löfte om en mur mot Mexiko lockar den vita medel- och arbetarklass som drabbats hårt av inflödet av billigt heroin från grannlandet i söder. Hur alltfler börjat betrakta läkemedels- och drogberoende som en sjukdom, just eftersom det drabbar delvis andra grupper än alla de unga svarta män som gavs hårda fängelsestraff under 1990-talets ”krig mot drogerna”.

Vad som kanske allra mest slår mig i Cullbergs skildring är de så kallade marknadskrafterna. Det här handlar inte enbart om hur beroendeframkallande de här preparaten är. Inte ens om varför så många människor känner behov av lindring och flykt från vardagen. Det handlar minst lika mycket om hur mycket pengar här finns att tjäna, om läkemedelsbolag som helt utan belägg marknadsfört smärtstillande medel som ofarliga och icke beroendeframkallande, som uppmuntrat och premierat läkare som skrivit ut betydligt mer än vad som varit rimligt, och om samvetslösa läkare som fått bonusar och patienter bland alla dessa människor som inte kunnat sluta.

Patienter, förresten. De är kanske snarare kunder, som kunnat shoppa runt bland samvets- eller åtminstone aningslösa läkare för att få ut så mycket läkemedel som möjligt. På så sätt är väl beroendeframkallande medel den ultimata produkten: kunderna behöver ständigt mer och är beredda att göra nästan vad som helst för att få det.

Nå, åtminstone fram tills de dör av det.

Similar Posts:

• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Min president var svart
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Trainspotting light