I Svart dam är det en kvinna i början av sin yrkeskarriär som talar. Hon ligger på sjukhus och tynar långsamt bort. Hon ser sina vänner försöka bibehålla kontakten. Hon ser sin man försöka visa sin kärlek fast hon har blivit en annan. Hon ser sin dotter sitta hjälplöst på sängkanten och titta.

Sällan har en kortroman berört mig så starkt som Svart dam. Den blev också rosad av många för sitt språk och vågade tema. Fagerberg förmedlar en erfarenhet som vid sidan om verkligheten knappast går att ta del av annat än i litteraturen. Hon gör det mycket trovärdigt.

Till Hemlandet är en helt annan historia, inte lika sorgligt vacker, men fortfarande intressant. Den skildrar istället en hoppfullhet och tro på att människan kan övervinna allt. Det finns en inneboende kraft. Paradoxalt nog. Motivet är ett land i krig och några människor som drabbas av det.

I korta avsnitt får man följa splittringen genom nio personer som växelvis berättar sina historier. Allt medan landet faller sönder bygger Fagerberg upp sina karaktärer. De har alla olika positioner i samhället, höga som låga, och alla är nu tvungna att handla och börja något nytt för att överleva.

Fagerberg är optimist. Hon tror på människan. Det är nämligen just människan, i positiv bemärkelse, som hon söker att skildra. Hon lyckas också. Speciellt några av porträtten är trovärdiga och minnesvärda. Människor som vägrar vara offer. Det handlar bara om att hålla ut till det sista.

Förra året kom John Erik Rileys Kvarnland, också den i det lilla formatet, som tar upp ett liknande tema. Där låter han överlevande soldater och andra drabbade i ett krig träda fram. De är offer på ett eller annat sätt och talar fritt kring sina erfarenheter. Tonen är dokumentär och rå. Riley försöker visa hur miljö och erfarenhet kan förvandla en människan till djur och på så sätt förklara bestiala handlingar.

Riley förhåller sig alltså till ett slags realism, skapad eller verklig. Det gör inte Fagerberg på samma sätt. Hon är mer litterär, finstilt och aldrig lika rå. Det är en annan del av en mänsklig erfarenhet hon vill åt. Den är försonande och mer förskönande, kan man tycka.

Jag gillar Till Hemlandet, även om jag blev mer tagen av hennes första bok och nämnda Kvarnland. Kanske för att det är svårare att bli riktigt fängslad av något som söker skildra det hoppfulla. Varför är det så?

Similar Posts:

• Med kameran som skydd men utan djupare perspektiv
• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)
• En annan sida av ett krig
• Lite för lättvindigt under brinnande krig
• Som att kika in genom någons fönster

John Erik Rileys båda böcker Vandringshistorier (2002) och Kvarnland (2003) försöker ställa allt detta på ända. Det framgår med all tydlighet hur viktigt det är att författare vågar, ett friskt kulturliv måste ta vara på alla som har talangen att berätta historier om oss och vår samtid.

Båda böckerna består av korta fragment, varvade med novelliknande texter. Ofta liknar det intervjuer som blir till monologer, eftersom Riley valt att aldrig låta oss höra frågorna och bara ana intervjuarens intentioner. På så sätt visar han hur vårt nyhetsflöde i allt för hög grad speglas av journalisternas egna behov av att synas, vara på plats, få sitt namn under en händelse, äga den, och kanske så småningom själva få ge ut böcker och säkra sin karriär. Rileys texter tvingar sina läsare att ta ställning, ställa frågor och engagera sig. Bli medskapare om du så vill.

I den första boken på svenska, Vandringshistorier, tar Riley upp olika moderna myter: mordet på Tupac, homofobi, krigsförbrytelser och humanism. Den starkaste texten tycker jag är ”Käre Ingunn” med undertiteln ”Den homofobe homofilen”. Det är ett slags relationsdrama som utspelar sig på en kortare seglats där perspektivet växlar mellan fyra personer med hjälp av utförliga fotnoter i texten. Dialogerna blir ytliga och vad de egentligen säger varandra kan bara komma fram genom Rileys smått vetenskapliga återberättande. Ett nytt och kul grepp som jag inte har stött på tidigare. Det finns också i texter i Kvarnland. Böckerna saxar i varandra.

I Kvarnland är det uteslutande vittnen till kriget i Bosnien som talar. De gör allt för att få ut den sanna historien om sig själva, sina erfarenheter och kriget. En omöjlig uppgift naturligtvis, men Riley visar hur snäv den gängse mediebilden alltid är och hur styrd den är av vem som ställer frågorna, filmar eller vill tjäna sig en hacka på sin journalistiska position. Med Kvarnland söker sig Riley bortom all subjektiv verklighetsåskådning och ger röst åt personer som finns kvar när medievargarna åkt hem. Han tvingar läsaren att ta ställning. Texterna kräver det och läsaren får en given roll vare sig man vill eller inte.

Riley skriver viktiga texter som slits mellan att vara chockerande brutala och hoppfullt konkreta. Det är en djärv prosa som inte kompromissar med vad den vill visa. Det är fängslande. Han är en kaxig samtida författare att räkna med. Han kastar sig in i samhällsdebatten och nyanserar den, som bara en verklig författare kan, med distans, ironi och stor förståelse för mänskliga drifter.

Tycker du att det verkar vara jobbigt att läsa skönlitteratur som vill något och som söker ett eget uttryck för att förmedla detta? En litteratur som gör dig involverad och kräver ditt engagemang? Läs i så fall något annat, kanske något med undertiteln ”baserat på en sann historia”. Då vet du att allt är vinklat och saknar nyanser. Du kan slappna av, bädda ner dig och somna om.

Similar Posts:

• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)
• Hemland under förändring
• Etisk krigföring
• I krigets fotspår
• Vart är vi på väg?

Jag kunde inte resa mig när jag hostade upp halvsmält säd. /…/ Jag sköt min älskade i huvudet och levern och mjälten medan jag hällde vin i ett vinglas. /…/ Jag blödde ur anus när solstrålarna glänste i levern

Citatet är hämtat ur John Erik Rileys tredje bok Vandringshistorier. Riley har stor potential att bli gymnasieintellektualismens nya långfinger. Till skillnad från Ellis, vars stil är en uppföljning av 1800-talets naturalism, försöker Riley inte chocka bara med ett våldsamt innehåll utan också med en våldsam stil. Vi läser på baksidan: "Genom att arbeta med samplingar, omtagningar, bortklippta fragment och text i olika lager på varandra har John Erik Riley fångat rastlösheten och våldsamheten i vår västerländska samtid." Karaktäristiken inbjuder recensenter att använda termer som "postmodernism" och "dekonstruktion", vilket de flesta som recenserat boken också gjort. Termerna passar sig bra eftersom ingen riktigt vet vad det betyder.

De fyra novellerna i Vandringshistorier utspelar sig i USA, Norge och Kosovo och handlar om så vitt skilda saker som en serbisk soldat, mordet på Tupac och en norsk kvinnas resa från frivillig sexuell förnedring i USA till tryggt medelklassliv i Norge.

Novellen om den serbiske soldaten, "Kvarnland 6" (från vilken citatet ovan är hämtad), är skriven i form av en intervju, där vi bara får ta del av svaren. Soldaten pratar om hur han mördat sin flickvän, knarkat, blivit våldtagen och begått våldtäkter. Soldaten pratar om allt detta med sådan kyla att läsaren inte reagerar, vilket naturligtvis också är medvetet gjort av Riley.

"Syndaflod" är också en kall novell. En kvinna bestämmer sig för att bli fullkomligt viljelös, men hennes liv utvecklar sig i så att säga motsatt riktning; det börjar med att hon ligger med 190 fiskare i San Fransisco och slutar med att hon lever svenssonliv med man och barn i Norge.

Riley har kanske inte lyckats med att, som baksidetexten säger, fånga rastlösheten och våldsamheten i vår samtid. Däremot lyckas han med att fånga den totala avtrubbningen och känslolösheten som drabbat västvärlden.

Litterärt intresserade gymnasieelever kommer att bli imponerade.

Similar Posts:

• En annan sida av ett krig
• Hemland under förändring
• Att vara eller inte …
• Skruvad bruksortsrealism
• Ett fall och ingen lösning