I dansen som möter oss försvinner alla gränser tills bara ljuset och ljuden finns kvar. Pulsen där ska fortsätta när vi gått, men fortfarande blottar ljuset från stroboskopet oss rytmiskt i allt det vi är: organismer som dansar oss ut ur natten medan soluppgången reser sig över staden, fundamentalt ointresserad av vilka som överlevt och vilka som gått under.

Olivia är nitton och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv. Hon vimlar runt i Stockholms innerstad med sina kompisar Chris (som är en tjej, trots killnamn) och Pascal (som är en kille, trots tjejnamn). Dansar, dricker, festar till tidigt på morgonen. Såsar runt på ett meningslöst kioskjobb, stångar sig blodig mot en omöjlig relation med redan upptagne Josef, som funnits i hennes liv för länge för att kunna klippas av. Livet går inte framåt, det går i cirklar. Ska man åka till Amsterdam? Ska man börja plugga? Ska man flytta från stan?

Ja, framtiden ligger för Olivia. Och så också för Johanna Wester, vars språk onekligen förtrollar mig. Tänk så befriande, med någon som vågar ta ut svängarna! Visst finns det älsklingar som skulle kunna strykas, visst kunde slutet kommit tidigare än det gör. Men framför allt är det en fröjd att läsa en bok som utmanar så, leker med orden, testar språkets gränser och aldrig nöjer sig med den enkla vägen ut.

Med telefonen lyft mot örat fortsätter hon tveksamt framåt ensam. Jag följer henne med blicken tills hon svänger runt hörnet. Hennes klack är det sista jag ser. Samtidigt ekar Josefs rop från min andra sida.
”Olivia!”
Och Olivia, som behöver vara jag, vänder sig om och låter honom få henne. Allt av henne, varje enskild del han inte efterfrågar. Hans steg är lätta på vägen fram. Vi tar tag om varandra. Han doftar cigarett och jaktmark. Jag tänker inte: Jag går hem.
Men det borde jag ha gjort. Det är klart.

Det finns en underliggande sanning i Nattsagor för sömnlösa, som känns lite tråkig, även om den är vanligt förekommande i vår värld. Och det är den att en kvinna måste ha en man för att fungera. Jag kan inte bestämma mig för om Johanna Wester medvetet leker med den förväntningen, och därigenom kritiserar den. Eller om hon mer oreflekterat reproducerar unkna ideal. Olivia slår mig inte som en svag kvinna nämligen.

Ibland kommer Suzie (en bikaraktär som inte förekommer i många scener, men när hon är med sticker hon ut som extra tydlig) och försöker förmå Olivia att se sina möjligheter. Inte låsa fast sig i känslorna, ta kontrollen över sitt eget liv. Jag gillar henne. Det är så många böcker jag läst, där feministiska tankegångar förmedlas på ett övertydligt sätt. Men Suzie är väl gestaltad. Hon känns trovärdig, inte ditsatt som en funktion.

Däremot finns det andra karaktärer, som konstigt nog kommer i skymundan. För mig är Josef en sådan. Hur mycket han än är med i handlingen kommer jag på mig själv på slutet med att inte känna honom ordentligt. Är det för att Olivia glorifierar och själv inte riktigt lärt känna? Eller är detta förlusten ett väldigt blommigt språk för med sig? Att jag främst ser det för mina ögon, att berättelsen tvingas komma i andra hand?

Olivia är väldigt uppe i sig själv. Och samtidigt tycks hon helt oförmögen att ta hand om sig! Som läsare blir jag irriterad. Men kanske finns det en tydlig tanke bakom detta, att visa hur svårt det är att växa upp idag, med alla val som finns och alla konventioner som måste tas ställning till? Bryta eller infinna sig? Vin eller piller? Good guy eller bad guy?

Olivia har egentligen alla förutsättningar att leva ett gott liv. Hon behöver aldrig vara fattig, då är föräldrarna där och stödjer. Ändå verkar allt går åt helvete. ”Kan man bestämma sig för att veta, fast man inte är säker?” Det citatet viker jag för. Jag tycker att det speglar allt så bra. Inte bara boken, utan hur det är att bli vuxen. För handlar det inte om just detta? Att snarare ta ställning, bestämma sig. Välja bort för att hitta rätt. Men hur kan man vara säker? Nej, det kan man inte.

Det kan man ju inte.

En sak jag däremot är säker på, är att Johanna Wester har framtiden för sig som författare. Och kanske poet? Formexperiment är alltid uppfriskande, och Nattsagor för sömnlösa är väl värd att läsa, om så enbart på grund av sitt språk. Det här är en författare jag ser fram emot att följa.

Similar Posts:

• Att pröva, växa och ändras
• En träffsäker och omskakande debut
• Drömmar som slår in
• Det som var då blir det som är nu
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet