All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms

Det är iallafall den låten som snurrar igång i mitt huvud och den är den videon jag ser framför mig när jag öppnar Johan Joelssons och Jonatan Jacobsons reportagebok Mikronationer – på besök i hemmagjorda länder. Jag tror det är omslagets fotografi på drottning Carolyn Shelby i Lars Vilks mikronation Ladonien, som ger mig den associationen. Vid ett snabbt ögonkast påminner hon för mig mycket om David Gahans rollfigur, där hon står.

Annars är det lätt att under läsningen av denna bok få intrycket, en kvinnlig omslagsdrottning till trots, att mikronationen till största delen är en manlig bastion.

Men hur definierar man en stat egentligen? Enligt Montevideokonventionen, som skrevs under 1933 av USA och länder i Latinamerika, behöver man uppfylla fyra kriterier för att få kallas stat. Man ska ha en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och möjlighet att etablera relationer med andra stater. Huruvida den brokiga samling mikrostater som denna bok handlar om, verkligen uppfyller dessa kriterier är väl tveksamt. Det är nog bara deras grundare och de närmast sörjande som vill hävda detta.

Syftet till varför man vill utropa en mikrostat kan skilja sig åt, menar författarna. Det kan vara en politisk protest, en vilja att driva ett konceptuellt konstprojekt eller rent av vara metafysiskt utforskande av mer filosofisk natur. Kapitlet om konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Lars Elggrens mikronation Elgaland-Vargaland i slutet av boken, går under den sista kategorin. Dessa bägge herrars funderingar på varför de grundade sin mikronation, blir till slut så kvasiintellektuella så jag börjar fundera på hur mycket fritid medelålders män har egentligen. Till och med vår gamle konung Gustav V:s broderier (säkert också en man med mycket fritid) ter sig mer intressanta i jämförelse, jag lovar.

Allra bäst i denna bok är den åtta sidor långa inledningen. Där tar författarna upp den australienska genusvetaren Judy Lattas. Hon är en av de få akademiker som fördjupat sig i mikronationsfenomenet. Lattas menar att mikronationalister – människor som grundar mikronationer – har en sak gemensamt. De drivs av att ta tillbaka sina identiteter från staten. Den belgiska författaren Julien Oeuillet beskriver mikronationalisterna som privatpersoner som försöker agera som statlig sektor.

Ända sedan den Westfaliska freden 1648 – då tanken om staters suveränitet blev principen för Europas fortsatta organisering – har det funnits personer som utropat mikronationer. Och enligt Alistair Bonnett, professor i social geografi vid Newcastle University, har den nutida digitaliseringen och den alltmer avancerade kartläggningen av jordklotet skapat ett nytt intresse för säregna, överraskande och hemliga platser.

Vilken mikrostat blir jag då mest sugen på att besöka efter att ha läst denna bok? Jag måste nog säga Ladonien. Den mikrostat den numera mycket kontroversielle konstnären Lars Vilks en gång skapade på en strand i nordöstra Skåne. Det som från början inte alls var en mikronation utan en enorm träskulptur som han 1980 satte första spiken i och började bygga av drivved. Idén fick han två somrar tidigare när han höll på att drunkna på samma plats. Lars Vilks ville hämnas det hav där han höll på att omkomma. Hämnden skulle gestaltas genom en monumental träskulptur på samma strand – ett slags modernistiskt långfinger som ständigt skulle vara synligt för havet.

Fascinerande tokstollar, dessa mikronationalister.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer