Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

I afton står bandet värdar på Stockholms Stadion för ca 33.000 åhörare som får fira nationaldag med sin mest älskade rockgrupp. När (om?) sången "Sverige" spelas kommer publiken att samlas runt detta uttryck förÂ…… ja för vadå?

Jag drar mig till minnes en annan text som bär samma titel som Kents låt, Verner von Heidenstams gamla dikt "Sverige". Första strofen lyder:

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Det känns kanske långsökt att jämföra dessa texter, det skiljer ju trots allt över hundra år mellan dem. Jag vet inte om Jocke Berg läst Heidenstam, men det förefaller troligt med tanke på likheten i de båda första raderna. Ingen tvekan råder dock om att förhållandet till Sverige är centralt för bägge.

Men innehållet utvecklar sig sedan helt olika. Hos Berg har "fosterland" bytts ut mot "älskade vän", och de "härar som lysts av brand" blir till "en tiger som skäms". Heidenstam minns dåden som blivit "saga" på förgångna slagfält, Berg minns undfallenhet och Jantelag. Ändå älskar han Sverige, om än på ett mer individuellt plan. Där Heidenstam är patriot av nationalistiska motiv, är Berg det av sociala. I hans dröm om Sverige dukas det för långväga gäster. I Heidenstams svär folket trohetsorden till en högre ordning.

Heidenstams dikt kan tyckas passé, men vissa av dess värden lever vidare, om än som skenbara reliker från svunna tider. Betänk att "Du gamla du fria", vars text lika oförblammerad hyllar samma värden som Heidenstams (dikten har kandiderat till ny nationalsång, tonsatt av Stenhammar), kommer ljuda över bergsknallarna denna dag. Kanske kan detta uppfattas som ofarliga symboler att samlas kring, men symboler är likväl symboler fastän de rättfärdigas av hävder och sentimentalitet.

Vi lever onekligen i paradoxernas tidevarv. Politiska och ekonomiska kartor suddas ut och människor söker nya uttryck för att finna sin kollektiva identitet. Svenska Flaggans Dag har blivit Nationaldag som snart blir helgdag. De kulturella särdragen måste hävdas i en allt mer internationell värld. Går Sverige rent av mot en nationalistisk vår, eller kommer Europas öppnande leda till kulturella grupperingar över nationsgränserna? Lite tillspetsat representerar de båda texterna ett vägval: Ska vi värna gamla värden eller söka nya? Och hur ser dom nya i så fall ut?

Vem vet? Tidens tecken är som alltid svåra att tyda. I allt detta känns Kents "Sverige" som en rätt tilltalande text, även om det inte är tal om något mästerverk. Men den har en fri och öppen hållning. Den bär ingen stolthet över att tillhöra det "svenska", men känner (eller kände) en samhörighet av sociala värden. Nu är dock festen över och orden ekar tomma och det allvarliga är bortschabblat. Halvt ironiskt, halvt desperat avslutas Kents "Sverige" med raden "Visst är kärleken stor". Återstår alltså endast kärleken att besjunga, men frågan ligger öppen: Hur stark är den och mot vilka mål ska den riktas?

Det är anbefallt vit klädsel till kvällens konsert. Det vita är en ganska vacker tanke, som en önskan att alla ska komma lika förutsättningslöst, på samma villkor. Och visst kommer "Sverige" ljuda över publikhavet som en ny nationalsång, lika vacker och mystisk som den svenska sommarnatten.

En ny identitet? Var du än är, vem du än är.

Similar Posts:

• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Strindberg 101
• Ostört sova ingen konung av rang
• En dalaresa

Men diktsamlingen inbjuder till återläsning och att man ska finna ett sätt att läsa, få någorlunda sammanhang i läsningen, bland annat upptäckte jag att njutbarheten ökade om jag delade upp den nedre och den övre texten för sig. Den nedre som behandlar arkivet, ett förflutet och den övre som behandlar mera nuhändelser. Jag gillar Burner ju mer jag läser den, fast det finns inget påtagligt i det gillandet, utan det är mera fragmentariskt, inget starkt diktjag framträder eller något annat sådant traditionellt, utan det är mer ickedefinitioner som tar form, vad samlingen saknar; bilder, metaforer eller andra stildrag, som jag vill dra fram, inget budskap, men dock ett ställningstagande, för flykten och en energi som kommer fram om man läser texten om och om igen.

Arkivdelen är den som har tydligast röst och den tycker jag bäst om, med sin antinamedropping eller vad jag ska kalla det, när poeter som Ekeklöf och Saarikoski radas upp som frågetecken. Om den nu inte har allt det i vanlig mening, som jag säger, ett poesisignalement; metaforer, bilder eller poetisk kraft, så har den i alla fall en historia eller snarare tre historier eller ännu fler.

Arkivet innehåller till att börja med en tågresa från "…då min pappa tjänstegjorde som tolk på ett av tysktågen genom Sverige" Den övre innehåller ett graffitiverk och ett inbrott på en bensinmack. För övrigt verkar detta skildras från ett spårvagnsfönster i Gamlestaden, Skf-tegelklossen är med och ger det lokalfärg, samtidigt som andra ickerumsliga referenser dimper ned bland orden; en graffititidning och en musikkonstnär, poeterna jag talade om, citat … Sådant kryddar och fragmenterar.

På något sätt, om jag skulle kunna definiera poesi, skulle jag icke kalla detta poesi, men det kan jag inte och det finns en uppenbar känsla för ord i verket som inbjuder till tolkning av texten och läsningen, men den egentliga behållningen är "prosa", skissen "arkiv" och så den där undanglidande känslan, då han leker med ord och citerar folk och samlar på ord och vill skriva och planerar en diktsamling. Men kanske arkiv-delen skulle vara inget utan de andra fragmentariska delarna?

Planeringen av verket ingår också liksom i verket och det är Skf och Jocke Berg och Bruno K Öijer som citeras. Det ger samlingen en tidsfärg snarare än dikten i sig, tycker jag. Sista raden är en banal, men ändå kongenial sammanfattning av diktsamlingen Burner: brännare, låga, brinna på engelska och som på svenska kanske kan läsas som något motsatt: Bur ner eller kanske som på framsidans spegelvända staty: Renrub. Raden är i alla fall "det handlar om att springa".

Similar Posts:

• En ord Szavak maskin Gép
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan