Således, liggande på rygg i soffan, däst av julkäk, läser jag en kärleksgåva i dubbel bemärkelse: Joans berättelse om sin älskade Victor som blev en present till min älskade, också han musiker. Trådar som lindas ihop liksom, sådär fint och obegripligt som det ibland blir här i detta liv. Vägar som korsas, som Joans väg med Victors, i början av sextiotalet, i Chile, fortsätter in på sjuttiotalet – kärlekssånger blir kampsånger blir segersånger blir sorgesånger. Kraftig svärta och mörkaste, djupaste, rött.

Joan Jara fäller inga bittra tårar över orden, hon berättar Chiles och Victors sammanflätade historia med varm, fast, röst. Kamratskapet som självklar kärleksgrund, politiken som naturlig del av vardagslivet. Folkmusikens, och dansens, kraft att foga samman människor, dess makt att förändra. Ett viktigt budskap om kulturens roll i samhället, långt bortanför navelskådande egotrippar, distanserande experiment och hjärndödande ”underhållning”.

I En sång utan slut blir jag också påmind om musikens litterära roll, om fantastiska möjligheter för låtskrivare, om en värld bortom kommers och listor. Men också om det cyniska censurerandet av människors känslor och åsikter, om svårigheterna att kämpa i en värld full av motståndare, om maktmänniskors skräck för andra människors frihet, och om vikten att våga fortsätta ifrågasätta, även om andra ständigt försöker tysta en. Jag känner naturligtvis inte till skräcken som människor kände veckorna innan och åren efter Pinochets statskupp, men jag kan ändå känna Joans skräck den vecka då hon ligger vaken och väntar på att Victors bil ska köra in på gårdsplanen – Den alldeles allmänmänskliga jätterädslan för att förlora någon man älskar.

Och när hon sedan befinner sej på bårhuset och letar efter Victors kropp bland mängder av döda kroppar, när hon hittar honom med händerna avbrutna, tungan avskuren, magen söndersparkad, när hon rekonstruerar hans sista vecka med hjälp av vittnen; hur han mitt under tortyr och kränkningar skriver sin sista dikt som medfångar hjälps åt att memorera och gömma i sina strumpor, hur han – som sista vittnesbild – trotsar militärerna och ställer sej upp och sjunger. Hur han strax därefter mördas.

När jag läst detta springer jag trappan upp till sovrummet, där min snubbe fortfarande ligger och sover, och jag verkligen jublar inombords av glädje och kärlek: Där är han! Där ligger han och andas!

Och återvänder sedan till Nerudas begravning, där massor av människor reciterar Nerudas dikter, sjunger Victors sånger, trotsar stridsvagnarna, och vägrar låta sej tyglas och tystas. Detta som litteraturen och konsten kan och borde handla om; att opponera sej mot det som kränker och förtrycker och raderar livslust. Allt detta som ett liv handlar om. Och Joans insikt när hon står där vid sin mans och vid Nerudas grav, att hon är inte ensam, sorgen är delad, liksom kampen för glädjen.

Vad Joan Jaras berättelse ger är ett gäng tankeställare och en ordentlig inspirationskälla. Dom vidriga bilderna är sanna, och just därför måste man titta på dom. Om inte, hur tusan ska man annars kunna se var felen finns, och försöka – med egen förmåga och andras hjälp – försöka rätta till dom.

Svidande samhällskritik, uppmaningar till ett skönare sätt att leva, och en riktig jävla kärlekshistoria – Näpp, mycket lämpligare läsning under kommersens och konfliktens – och ensamhetens! – högtid är knappast tänkbar. Hallå, liksom, är det inte gemenskap och solidaritet vi borde snacka om?

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Mannen som torterade
• Hemmablind
• Att göra upp med sitt förflutna
• Musikvecka: Ingenstans?

Den dagen genomfördes militärkuppen i Chile, då en junta med Augusto Pinochet i spetsen avsatte den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Kuppen, som genomfördes med USA:s stöd och goda minne, var inte helt oväntad – Allende, som förde en oberoende socialistisk politik, ansågs utgöra ett hot mot framförallt amerikanska intressen. Kuppen blev början på en lång och brutal militärdiktatur, som började avvecklas först för ett par år sedan.

I den här boken samlas ett antal artiklar och texter om militärkuppen i Chile. Den innehåller bland annat dikter av Pablo Neruda. Andra bidrag kommer från vissångaren Victor Jara (som sedemera avrättades av militären) och hans fru Joan som återberättar händelseförloppet under kuppen. Och eftersom det är ett Cuba-troget vänsterförlag som ger ut boken så innehåller den förstås även ett tal av Fidel Castro, som i skarpa ordalag fördömer USA-imperialismen (överraskad?).

Känner man inget till om Pinochets maktövertagande kan det här vara en god start; den är kort och lättillgänglig men ger ändå en schysst överblick över händelseförloppet. Men så mycket mer än så är det tyvärr inte, och Castros tal kunde man garanterat klarat sig utan.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Att göra upp med sitt förflutna
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen