Det är en bild jag får i huvudet av detta; inte förfalskningen, men dubbeltydigheten, den flytande gränsen mellan att befria och besegra. En kvinna i Berlin är en dagbok skriven av en anonym kvinna under Berlins fall och ockupation, mellan april och juni 1945. Hon tillhör ett folk som förlorat, men bestämmer sig för att inte bli knäckt själv, trots hemlöshet, hunger och upprepade våldtäkter. Hon ska överleva, och det gör hon också, tack vare intelligens, tur, begränsade ryskakunskaper och framför allt en vägran att låta känslorna ta över… det är en nästan kusligt objektiv och nykter betraktelse. Hon konstaterar exempelvis lugnt att visst, ryssarna kommer att ta ut sin lön i form av våldtäkter, så hon får helt enkelt försöka begränsa det för egen del genom att bli någons privata rysketös.

Här behövs en varg som håller de andra vargarna stången. Officer, så högt upp som möjligt, kommendant, general, vad jag kan få.

Givetvis är det, ännu så här många år senare, svårt att känna sympati med tyskar under andra världskriget. Jag var i Tyskland 1995 under 50-årsjubileet av det som officiellt kallades "befrielsen från diktaturen", och många tyskar, speciellt de med rötter öster om Elbe, hade märkbart svårt att fira det; inte för att de sörjde att nazismen besegrades, men… att förlora ett krig är inte smärtfritt, och framför allt den sovjetiska armén gick inte snällt fram med civilbefolkningen. Vilket, visst, inte är speciellt konstigt med tanke på hur tyskarna gått fram något år tidigare. Men den här boken, precis som Joachim Fests Undergången och den fantastiska filmversionen av den, med sina mänskliga och därmed desto hemskare porträtt av nazitopparna, belyser det på ett väldigt bra sätt. Att ett krig aldrig är så enkelt som goda mot onda, att människor kommer till skada på båda sidor, och när de stora frågorna ska lösas med bomber är det alltid de enstaka människorna som får betala. (Att jämföra med den amerikanska teorin att deras invasion av Irak skulle bemötas med oreserverad tacksamhet känns inte alltför långsökt; precis som här är det en förkastlig, mordisk regim som avlägsnas… men där det är svårt att förebrå dem som blir bombade och ockuperade om de inte uppskattar detta.) 60 år senare har Tyskland fortfarande svårt att ta itu med sitt förflutna, men 1945 gick såna tankar inte att tänka ännu – här gällde det bara att överleva från dag till dag i ruinerna, och det är först mot slutet när saker börjar normaliseras så smått som man kan börja känna efter.

Att dra paralleller till Anne Frank är lockande, men skillnaden är ändå stor; det här är en vuxen kvinna som skriver, som varken tillåter sig att tycka synd om sig själv, hata sina fiender eller ömka sina olyckskamrater… När man läser Anne Frank besparas man hennes faktiska fysiska lidande eftersom den slutar innan tillfångatagandet; ungefär där börjar En kvinna i Berlin, och vetskapen att hon som skrev överlevde – om än knappast oskadd – gör den inte ett dugg mindre obehaglig. Även om boken, som alltid när det gäller oredigerade dagboksanteckningar, har sina mindre läsvärda partier är den ändå ett starkt brev från nollpunkten (för att tala med Peter Englund), den där gråzonen där ideologier, strategier, nationaliteter och alla sådana abstrakta begrepp får kliva åt sidan och det bara är människa mot människa.

Similar Posts:

• Om kulmen på dårskapen
• Apokalyps ur många vinklar
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Er ist ein Berliner
• Barbariet har sina drag

Tiden i bunkern, när dårskapen i mångt och mycket nådde sin kulmen och det fanatiska sopade igen alla spår av rationalism, är emellertid lika skuggrik som mytomspunnen. Frågorna har varit fler än svaren. Detta trots ett relativt stort intresse från krigshistorikerna. Redan 1946 publicerades Hitlers sista dagar skriven av britten Hugh Trevor-Hoper och med tiden har ett flertal ytterligare verk utkommit. Ett av de senaste som översatts till svenska är Hitlers sekreterare, Traudl Junges, memoarer I Hitlers tjänst. Junges ögonvittnesskildring ligger också till grund för den tyska filmen Der Untergang vilken nyligen hade premiär. Filmen, vars andra huvudkälla är den här aktuella boken, fick genast kritik på grund av den allt för förskönade bilden av Hitler. Att de uppgifterna är hämtade från Junges skrift verkar avgjort.

Jochim Fest ger inte Hitler någon mask av förfining. Där Junges personliga relation tar överhanden kan Fest hålla sig mera neutral vilket resulterar i en mer trovärdig bild av just diktatorn. I övrigt avser Fest att ge en helhetsbild av det kaotiska förloppet i bunkern, vad hände, vem gjorde vad etc. Underlagsmaterialet består av ögonvittnesskildringar, dagboksanteckningar och tidigare publikationer. Källorna är alltså många men trots det lyser fotnoterna med sin frånvaro. Fest motiverar detta med att det skulle bli alltför snårigt vilket låter som en dålig och underskattande ursäkt. Boken är på knappt 200 sidor vilket gör att den med lätthet skulle tåla ett par sidor hänvisningar utan att för den skull tappa i behändighet. Man kan hoppa över fotnoter om man vill men finns de inte kan man inte välja och det är rent ut sagt dåligt! Innehållet som faktiskt är ganska bra, Fest sammanställer och presenterar sitt material relativt sakligt och lättillgängligt, förlorar helt i onödan status på grund av detta.

Undergången i kombination med exempelvis Junges skildring ger en relativt god insyn i tiden i bunkern och vad som hände där nere under den tyska huvudstaden. De flesta frågorna får anses vara besvarade, bland annat den om vad som egentligen hände med Hitler och Eva Braun. Vill man ha ytterligare bredd och perspektiv kan man komplettera bilden med exempelvis Antony Beevors Berlin – slutstriden 1945 i vilken han skildrar det yttre förloppet på ett mycket bra sätt.

Similar Posts:

• Relativt trovärdigt
• Beevor bryter mönstret!
• Hitlers folkstat
• Inga raka svar
• Så kan det gå