Lahiri återvänder hem till New York men längtar tillbaka. Till ord och fraser. Hon vill lära sig italienska, men 20 år senare är hennes kärlek fortfarande obesvarad trots att hon avverkat inte mindre än tre olika lärare i sina försök att närma sig språket. Alltså bestämmer hon sig för att flytta till Italien. ”För att lära sig ett nytt språk, för att dyka ner i det, måste man lämna stranden. Utan flytväst. Utan att bottna.”

I en samtid som premierar snabba lösningar och ombytlighet framför noggrannhet och tålamod framstår Lahiris strävan nästan exotisk. Varför lägger hon ner all denna möda på att bokstavligen gå till botten med ett språk som hon själv erkänner att hon egentligen inte behöver? Lägger vi till det faktum att Lahiri redan är en mycket framgångsrik författare som bland annat belönats med Pulitzerpriset, blir hennes längtan efter ett nytt språk ännu svårare att begripa. ”Det handlar om en sorts litterär överlevnad”, förklarar Lahiri och berättar om hur det främmande språket gjuter nytt liv i hennes läsande. Hon blir mer aktiv, stryker under det hon inte förstår och engagerar sig i texten på ett nytt sätt. I hennes anteckningsbok växer ständigt ordsamlingen: sciagura, katastrof; inviperito, ursinnig; chiarore, skimmer. Så småningom vågar hon sig på att också skriva på italienska. Till en början blir det bara korta dagboksanteckningar, men en vacker dag när hon sitter och arbetar på ett bibliotek i Rom får hon idén till sin första berättelse. Novellen Förväxlingen handlar om en kvinna som tröttnat på det mesta och beger sig till ett annat land där hon inte förstår språket för att ”söka efter en annan version av sig själv”.

Jag borde kanske ha läst Med andra ord på italienska, för precis som Lahiri reste jag till Italien som ung, blev förälskad och bodde där under några år. Jag jobbade skift på hotell och lärde mig språket genom att dyka ner i det. Jag bäddade sängar, blandade drinkar och låg under långa siestor och glodde på dubbade såpoperor med jalusierna nedfällda mot hettan. Lediga dagar satt jag under ett parasoll på stranden och läste Harlequinromaner på italienska. Jag talade svenska med gästerna på hotellet men sällan utanför arbetet. Efter en tid, som var kortare än vad man skulle föreställa sig, drömde jag till och med på italienska. Lahiris essäer är välformulerade små pärlor om erfarenheten av att vara en främling. Jag känner igen mig i många av dem och njuter av läsningen, även om jag också blir en aning mätt på alla de metaforer och liknelser som förekommer i texten.

När Lahiri skildrar sin tvåspråkiga uppväxt och den kluvenhet som uppstod hos henne till följd av den, känner jag också igen mig. Hon berättar om hur hon känner sig som en person när hon talar bengali, modersmålet, en annan när hon uttrycker sig på engelska, det hon kallar för sitt styvmodersmål. I min barndom fanns meänkieli och svenska. Meänkieli för det som var nära: familjen, känslorna, livet i byn vid gränsälven. Svenska för det mer avlägsna: skolan, släktingarna i Stockholm, Sverige. Två språk. Två kulturer. En människa. Trots att alla i min familj talade meänkieli vid sidan av svenska, har jag själv aldrig behärskat språket fullständigt. Om jag idag hamnar i ett sällskap som talar meänkieli förstår jag det mesta som sägs, men har svårt att delta i samtalet. Kanske beror det på att jag och mina vänner pratade svenska i skolan och när vi lekte. Kanske flyttade jag ifrån Tornedalen innan jag hunnit lära mig språket ordentligt. Men det var helt enkelt ”finare” att prata svenska när jag växte upp, vilket säkert också bidragit till att mitt andra språk har bleknat bort.

Ju mer jag läste och lärde mig engelska som flicka, desto mer identifierade jag mig med det språket. Jag försökte vara som mina kompisar som inte pratade något annat språk. Som dem som i mina ögon hade ett normalt liv. Jag skämdes över att behöva prata bengali inför mina amerikanska vänner.

Lahiri skriver att hon kommer att förlora bengalin när hennes föräldrar inte längre finns där för att hålla språket vid liv. Bengali är ett språk som tillhör hennes förflutna. Kanske kan italienska bli hennes framtida språk? Det första språket som hon lär sig av fri vilja. Av lust. Hon känner inget tvång att behärska italienska perfekt. Det är en väg bort från de krav som hennes moders- och styvmodersmål står för. Samtidigt hjälper italienskan Lahiri att komma närmare de två andra språken. Hon hittar ord på italienska och engelska som är besläktade med varandra, ibland händer det till och med att det italienska ordet vidgar hennes förståelse av den engelska glosan. Uttalsmässigt ligger dock hennes modersmål bengali närmare, vilket bidrar till att hon känner sig hemma med ”alla italienska konsonanter, vokaler och diftonger”.

Jag ville se en hel människa och inte en som är splittrad. Men den människan finns inte. På grund av min dubbla identitet såg jag bara något suddigt och oklart. [---] Jag kommer ur denna tomhet, ur denna osäkerhet. Jag tror att tomheten både är mitt ursprung och mitt öde. Ur den här tomheten, från den här osäkerheten föds min kreativa drivkraft.

Lahiri har försonats med tanken på att aldrig kunna identifiera sig med ett språk, eller en kultur. Att aldrig bli hel. Istället har hon omfamnat obestämbarheten som en källa till skapande och i denna obestämbarhet trivs och frodas hennes italienska skrivarprojekt. När hon vrider och vänder på orden och deras betydelser undersöker hon samtidigt sig själv. Hon tar på sig det italienska språket som om det vore en ny kofta och låter den förvandla henne till någon annan, som kvinnan i novellen Förväxlingen. I en av de avslutande essäerna skriver Lahiri om nymfen Dafne som enligt myten omvandlas till ett lagerträd för att komma undan Apollo. En liknande metamorfos har hon själv genomgått när hon nu blivit en författare som skriver på italienska. Det rör sig om ”både en död och en födelse”. Den erfarenhet och säkerhet som hon skaffat sig genom att skriva på engelska i många år är borta, men samtidigt ger det nya språket henne en ny slags frihet. Modet att våga misslyckas.

Även om Lahiris essäer handlar om hur hon lär sig italienska är språket ändå inte det viktigaste här. Med andra ord är en berättelse om förändring. Om vad som händer i oss när vi förvandlas. Det är en hyllning till metamorfosen. Till det ständiga omskapandet av det egna jaget.

Similar Posts:

• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Medelmåttigt beskrivet Italien
• Långa perspektiv
• I do say…
• Livet observerat från ett klätterträd

Detta är bakgrunden till första delen i Jhumpa Lahiris bok Sankmark. De två bröderna Subhash och Udayan växer upp i Calcutta och upptäcker tillsammans strukturer i samhället: som hur nära varandra muslimer och hinduer lever i deras egen stadsdel, trots att det inte är så överallt, och hurdana skillnader det fortfarande finns mellan fattig och rik, symboliserat inte minst i Tolly Club, klubben för rika som de bor granne med men vars mark de inte får beträda. När de börjar på universitetet blir Udayan alltmer indragen i politiska diskussioner och efter hand också revolutionär handling, medan Subhash koncentrerar sig på studierna och småningom reser till USA för att slutföra sin doktorandutbildning.

Sedan händer allting tvärt, och man ser det från Subhashs synvinkel. Först får han ett brev från sin bror som berättar att han gift sig. Strax därefter – i alla fall i sidor räknat, även om ett år gått i kronologin – meddelar hans föräldrar att Udayan blivit dödad av säkerhetspolisen. Subhash reser hem till begravningen och träffar Udayans änka, Gauri, som väntar barn. För att rädda henne undan det händelselösa och kringskurna liv som förmodligen väntar om hon som traditionen bjuder stannar hos svärföräldrarna, erbjuder sig Subhash att gifta sig med Gauri, ta med henne till USA och ta på sig faderskapet. Gauri ser möjligheten till en ökad frihet och fortsatta studier, och tackar ja. Kanske önskar de båda två också att detta på något sätt ska göra dem mindre ensamma.

När detta hänt har boken bara precis börjat. Lahiris berättelse bygger inte som så många andra på att man långsamt får reda på mer om karaktärerna i tillbakablickar eller att historien byggs upp mot någon dramatisk händelse. Istället har det mest dramatiska redan hänt, och skildrats sakligt, närmast känslokallt. Allt som händer sedan är vardagligt, ibland detaljrikt, ibland överskådligt skildrat: barnet föds, Subhash studerar vidare, Gauri börjar efter en period av isolering att åter söka kontakt med den universitetsvärld hon varit så hemma i i Indien. Hela tiden skrivs berättelsen fram med en saklighet som ger ett distanserat intryck, och som smittar av sig på karaktärerna: de tycks alla ha svårt att anknyta till andra människor. De lever sina liv som solitärer, som ibland tycks vilja komma varandra nära men inte lyckas och i vissa fall inte ens försöker.

Lahiris ämne är dels detta: de nära relationerna som inte tycks fungera, såväl mellan förälder och barn som mellan makar. Den enda som alla karaktärer tycks ha haft en mer direkt relation till är Udayan, brodern som dog, och på något sätt står han därefter i vägen för alla ansatser Subhash gör att vara betydelsefull för sina föräldrar och sin hustru. Däremot blir han den viktigaste i dottern Belas liv – inte hennes biologiska pappa men den förälder som hon kommer att älska mest.

Här finns något mycket fint i Lahiris bok: skildringen av en far och dotter som står varandra nära, och skildringen av en kvinna – Gauri – som inte trivs som mor utan istället väljer att prioritera sin akademiska karriär. Om svårigheten att anknyta till dottern har med omständigheterna kring hennes tillblivelse och förutsättningarna för hennes uppväxt att göra, eller bara med personlig fallenhet, får man själv fundera över, och det behöver man heller inte veta. Men det är fint skildrat hur Gauri själv ser att hon stöter bort sin dotter, och ändå inte försöker motarbeta det – hon värderar helt enkelt andra saker högre och varken kan eller vill ändra på det.

Ett annat tema i boken är naturen, och det att vara hemma i ett landskap. Rhode Island, så annorlunda klimatmässigt än Calcutta, är både främmande och välbekant för Subhash när han kommer dit, och den lilla sankmark där han och Udayan lekt som barn hittar han en spegling av i de dyiga stränderna och kustlandskapet i USA. Men USA blir också bitvis exotifierat, skildrat med ögon för vilka Indien är det normala, och det är uppfriskande när det mesta vi läser utgår ifrån västerländskt liv som norm.

Sankmark är en bok som växer på mig som läsare. I början är det svårt att bli engagerad, jag läser men utan att fastna eller känna särskilt mycket. Men mot slutet av denna bok, som trots allt är 500 sidor lång, har jag ändå en klar och mångfacetterad bild av de människor den skildrar, och dessutom en känsla för hur både enkel och småskalig, och samtidigt oändligt komplicerad en tillvaro kan vara. Det känns som om livet dragit karaktärerna med sig, skapat deras öde, men samtidigt har de alla de facto tagit stora livsavgörande beslut och därmed styrt sitt öde själva. Var livet inte mer än så? Var livet allt det här?

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Rik roman om Indiens konflikter
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Sharp cuts
• När världen inte längre är magisk