Första delen av berättelsen handlar om Panters liv i en Stockholmsförort där han växer upp med sin ensamstående mamma och sin syster Tinge-Linn. Weithz beskriver deras barndom med en träffsäker mörk humor. Syskonen går inte i skolan eftersom det kostar pengar. Istället sniffar Tinge-Linn ekologiskt lim med vänner och Panter försöker göra sig av med sin mammas krimskrams för att deras lilla lägenhet istället ska bli skandinaviskt stilren, då han läst att det ska vara mest miljövänligt.

En dag dör syskonens mamma och socialen kommer och hämtar dem. Socialpersonalens tröjor är fyllda med reklamloggor. Det är inte längre familjehem eller HVB-hem som barnen ska placeras i, utan personalen berättar att de ska ta dem till ett retreat och att det fått högsta betyg av deras finansiärer. Sen fortsätter Panters liv i en dålig riktning, han blir exempelvis hemlös och hamnar på ett härbärge ägt av rasister. Men hela tiden är Panter positiv, han får inspiration av klipp på sin förebild Barbara F Furbach som är en slags självhjälps-guru på internet.

En och annan extremt ovanlig storm sliter kanske sönder kartongerna jag byggt ett hem av, ett flera dagars ovanligt extremregn kanske sköljer bort marken jag sover på, och värmen en ovanligt lång och extremt het sommar torkar kanske ut mig tills jag hallucinerar och ser färgglada djur leka längs Drottninggatan i Stockholm, men det är sådant som hör livet till.

Men sen blir det 2042 och Panter har lämnat den tragiska barndomen och tiden som hemlös bakom sig. Istället har han blivit den han alltid varit menad att bli: klimathjälten som ska rädda världen. Han drömmer om en grön och harmonisk planet, och det kan bli verklighet om ekonomin börjar blomstra igen, vilket bara kan ske om folk slutar få klimatångest av att ta bilen till Ica Megamaxi och om folk passar på att flyga till Florida innan det helt hamnar under havsnivån. För utan ekonomisk tillväxt menar Panter att den gröna konsumtionen och ekoinnovationen kommer att minska, och utan det tror han inte världen kan räddas.

Panter lyckas få med sig FN, som numera är ett stort företag, genom en briljant idé han har och som han menar kommer kunna bromsa den globala uppvärmningen. Jag vill inte spoila för mycket, utan vad idén är och hur det går för Panter tycker jag att ni själva ska läsa!

Att slå världen med häpnad kräver – möten. Ta terrorattentatet som sägs ha format det tjugohundratal vi lever i, attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Hur lät det på mötet när fröet till det dådet såddes? Spånade de fritt? Gick de en runda där al-Qaidas ledare fick komma med förslag på illvilliga dåd? Nog måste någon av de församlade ha tänkt ”Men lägg av, det där är fan inte möjligt” när den uppenbart osannolika idén presenterades. Jag föreställer mig att flera tvekade, att minst hälften av dem i tysthet tänkte att förslaget var galenskap. Men eftersom attentatet genomfördes drar jag slutsatsen att man hade en positiv, kreativ ton på planeringsmötet. Högt i tak och förbjudet att kritisera.

När jag började läsa boken insåg jag att jag aldrig har läst en satirisk bok förut. Jag tror att det var därför som det var lite svårt för mig att komma in i boken till en början. Jag glömde liksom bort att det var satir ibland och tänkte mest ”fan vad hemskt!”. Men ju mer jag läste i boken desto mer kom jag in i den och ju roligare blev den. Jag önskar att jag kunde beskriva slutet, för det var kanske roligast av allt, men det vore en alldeles för stor spoiler. Annars är det mest imponerande med boken de komiska detaljerna som finns i nästan varje mening. Här är en av mina favoriter:

Kasper och jag dricker ekologisk champagne ur kristallglas upphämtade från Titanic för att de inte ska förgås i slit och släng-samhället.

Similar Posts:

• Lovande start på svensk dystopi
• Dussindeckare om hälsohets
• Det som växer från väst
• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Igenkänning men inget nytt

Det som inte växer är döende handlar om Lotte och Henrik, unga och framgångsrika svenskar som är vana vid att kunna kontrollera varje aspekt av sin tillvaro. De har en liten dotter, Molly, och väntar nu sitt andra barn. Denna graviditet är första tecknet på en yta som krackelerar, Lotte drabbas nämligen av en mycket ovanlig och allvarlig komplikation. För att kunna få expertbehandling bestämmer sig familjen att flytta till São Paolo ett tag. De hyr ut sitt hus (dyrt och exklusivt egenritat med fem meters takhöjd vid kusten). Innan avresan ska Henrik bara ordna en sak åt sitt företag genom ett möte i London medan Lotte övervakar flyttfirman hemma och så ska de ses i Brasilien om ett par dagar. Så är deras plan i alla fall.

Men det blir inte riktigt som de tänkt sig, och när jag läser Jesper Weihtz debutroman är jag tillbaka i barndomens vanmakts- och ångestkänslor över att inte kunna förutse eller kontrollera något i tillvaron. Vädret och samhällsordningen vänder sig mot romanens karaktärer; Lotte och Molly hindras från att avresa från Arlanda genom att protesterande miljöaktivister lamslår flygplatsen. De vänder hem till det tomma huset med en snöstorm över sig medan Lotte börjar må allt sämre. Samtidigt tvingas Henrik att ta vägen mellan London och Brasilien genom Sri Lanka. Hans plan kapas av terrorister och den lilla familjen kämpar för sina liv tusentals mil från varandra.

Det låter som en osannolik kedja av händelser, men Weihtz lyckas göra den trovärdig och spännande i denna existentiella thriller. Först läser jag boken jättesnabbt för att få veta hur det går. Sen läser jag vissa delar långsammare för att upptäcka fler nyanser och den samhällskritik som jag snappat upp i media att boken påstås innehålla. Jesper Weithz är vid sidan av sitt arbete som journalist även chefredaktör för klimattidningen Effekt, som sedan 2009 försöker få människor att uppmärksamma växthuseffektens konsekvenser. Romanen i sig använder mer subtila litterära uttryck, och skriver inte sitt budskap med blinkande neonskyltar; det är istället välplacerad vanmakt hos dem som är vana vid makt, högpresterande höginkomsttagare som har råd att blunda och vara osolidariska, tills effekterna drabbar dem själva. Det är krypande obehag som stegras med väl valda detaljer sida vid sida med ironi, som Henriks affärspartners strålande affärsidé att evakuera rika från krisdrabbade områden. Det är det läskigt sannolika i att händelserna i boken faktiskt skulle kunna inträffa var som helst i vår välordnade västvärld.

Jag lyssnade ganska nyligen på Bokhoras bokpodd, avsnitt 8, där Jesper Weihtz pratar lite om sin debutroman. Först hade han tänkt skriva en pjäs om ordningen mellan fattiga och rika genom en händelse i Sri Lanka, men eftersom det inte verkade fungera i pjäsform blev det en roman med lite annan inriktning. Samhällskritik i all ära, men jag kan inte förlika mig med känslan av att författaren lämnar sina karaktärer i sticket och verkar njuta av den terror som drabbar dem. Straffa de arroganta aningslösa överkonsumerande medelklassmänniskorna! När detta nämns i bokpodden fnissar Weihtz lite förtjust erkännande att han ”kanske inte är så snäll mot sina karaktärer”.

Mina östeuropeiska gener med nedärvd hamstrar-instinkt för sämre tider har i alla fall triggats igång. Jag ser med andra ögon på vedförrådet som vi ”myseldar” med, vad bra att kunna värma sitt hus med braskamin egentligen! Nu fattas det bara ett litet förråd av konserver i garaget så kan jag känna mig lite förberedd på eventuella kriser.

Similar Posts:

• Satir om hur en marknadsekonomi löser en klimatkatastrof
• Om tvillingskap och flätor
• Sensuella Sirener
• Att bygga försvar
• Vacker debutpärla