Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på är människor; varför de gör som de gör och vilka de egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dem på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppvuxen i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina, numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa. Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. ”artist in recidence”. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån, håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf som är ett socialt geni, tokintresserad av människor och dessutom en rackare på att komponera bra bilder; så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner. Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena. Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete med boken, och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver också två av stadens invånare, vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Similar Posts:

• Bildpoesi från Östeuropa
• Tåg och tröghetslagar
• En kärleksförklaring till Havanna
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid

Varje bild innehåller en hel berättelse. Naturligtvis berättelser utan slut. En ung kvinna kramar om ett barn, hon blir betraktad av en man med något lurigt i blicken. I andra änden av bilden kommer en lite äldre kvinna med nerböjt huvud som i sorg. Som betraktare är det svårt at låta bil att fundera över vad som hänt innan bilden togs och vad som händer sen. Eller som bilden på mannen iklädd bara kalsonger som står med nävarna höjda som en boxare mot två män som lugnt betraktar honom. Scenen utspelar sig vid en flod och människor sitter längs kajen och betraktar intresserat skådespelet. En för övrigt textlös bok inleds med korta berättelser baserade på ett tiotal av fotografierna. Vi får veta att kalsongmannen åker på rejält med stryk.

Östeuropa är annorlunda, kanske exotiskt. Lyssna bara på namnen: Grigoripol, Kegostrov, Sofijovka. Men ändå så beter sig människorna ungefär som här: pratar, skrattar, äter, älskar, grälar och dricker. Fotografen skriver själv i inledningstexten: Lika annorlunda som jag kan tycka att världen på andra sidan är, lika stark är den odefinierbara känslan av att komma hem.

Bilderna är tagna i ett bälte från Vita havet i norr till Svarta havet i söder. Lasthein började fotografera i området 1993. Han har sedan dess hunnit göra många resor till forna Östeuropa. Ett par av resorna resulterade redan för åtta år sedan i en bok om forna Jugoslavien, "Moments in between". Den blev både prisbelönad och hamnade i Gerry Badger och Martin Parrs stora praktverk "The Photobook. A history". White sea Black sea läser man gärna många gånger. Det är en fröjd att bläddra i denna bok med en bild på varje uppslag. Imponerande är också att fotografen nästan alltid har lyckats undvika att lägga viktiga bildelement i det så förargliga mittvecket.

Similar Posts:

• Panorama över belgisk gruvstad
• Svartvit bildpoesi vid Indiska oceanen
• Bildpoesi från ett krigshärjat land
• Skickligt men rått
• Provocerande och gåtfullt