För varje val som hålls i Sverige skulle man kunna lista hur de valda församlingarna fått mer och mer kringskuren makt. Det är riktigt. Men minskningen av inflytande, av demokratisk kontroll som förs över antingen till exempelvis EU eller till det privata näringslivet, beror på politiska beslut.

Att minska statens inflytande är en grundläggande liberal idé – människor bör få sköta sig själva, på marknaden – men som valfråga drivs den sällan helt uttalat. Istället säger sig samtliga partier värna välfärden. Då gäller det att skrapa bort retoriken och titta på vad som egentligen händer.

Det är också författarna Josefin Brinks, Jens Ergons, Peter Gustavssons och Kent Wernes ambition med Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden. Där beskriver de inte bara vad som konkret hänt i Sverige de senaste 30 åren, när fler och fler offentliga verksamheter övergått i privat regi, utan också själva framväxten av en nyliberal samhällsanda.

Ofta marknadsförs ju privatiseringar, avregleringar, bolagiseringar och liknande som en nödvändig effektivisering av den tröga och dyra offentliga sektorn. Ändå är det påfallande ofta verksamheter som varit både effektiva och lönsamma som säljs ut, till underpriser, och med resultat som snarare mest skapat förvirring, kraftiga fördyrningar (elmarknaden är kanske det tydligaste exemplet), större utsatthet och mindre valfrihet för många konsumenter. Fler och fler hamnar hos kronofogden för att de inte kan betala sina el- eller telefonräkningar. Andra grupper tjänar grova pengar på att köpa loss allt från lägenheter till sjukhus och skolor.

Klyftorna bara ökar – och allt i välfärdens namn.

Nyspråket blir alltmer raffinerat. Välfärdens begreppsapparat har kidnappats av intressen som vill sälja ut den. Precis som i George Orwells 1984 får orden nya synonymer och betydelser. I grund och botten för att genom språket ”inskränka tankemöjligheterna”. Slagorden i Orwells dystopi var ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”. Privatiseringsvågen har följts av liknande slagord: välfärd är privatisering, demokrati är kundval, frihet är etableringsrätt.

Ibland blir det väl retortiskt för min smak, men siffrorna talar sitt tydliga språk. 1981 var skatteuttaget i Sverige som högst. Hade det legat kvar på den nivån hade vi enligt Sälj hela skiten! haft nästan 200 miljarder mer att gemensamt röra oss med. Samtidigt har den rikaste tiondelens disponibla inkomst ökat med 60 procent. Hundratusentals statliga jobb har försvunnit, samtidigt som arbetsbelastningen och ohälsan ökat hos dem som jobbar kvar i verksamheterna.

Statliga, kommunala och landstingsägda företag till ett värde av 170 miljarder har sålts ut. Det är ändå en liten del av alla verksamheter som på olika sätt marknadiserats. Staten, den gemensamma, demokratiska kontrollen, formligen blöder pengar. När till exempel allmännyttan sålt ut lägenheter har priserna legat bortåt 40 procent under marknadsvärdet. Ett klipp för den enskilde som har tur och råd att investera – och en förlust för skattebetalarna på många hundra tusen för varje enskild lägenhet.

Sälj hela skiten! samlar konkreta siffror, konkreta erfarenheter. Den granskar vad som händer inte minst med jobben och på arbetsplatserna när verksamheter övergår från offentlig till privat sektor, när till exempel anmälarskydd förvandlas till illojalitet mot arbetsgivaren och går att sparkas för.

Det är onekligen en viktig bok för den som funderar över vad som händer i det, också internationellt sett, radikalt privatiserade Sverige.

Några praktiska saker stör ändå. För det första är det väl ont om författarpresentationer. Läser man om politik så vill man ju veta vem avsändaren är (dessutom är författarna fyra stycken utan att man får veta ett smack om hur det går till när fyra personer skriver och kommer helt överens om en hel bok). Framför allt har boken bara några få litteraturtips. Den egentliga källförteckningen – inklusive noter – är förpassade till en hemsida som inte längre tycks finnas (och den här boken kom ändå ut förra året). Återigen. Det här är politik. Jag vill veta var uppgifterna kommer ifrån. Det borde inte finnas någon motsättning mellan å ena sidan lättillgänglighet och å andra sidan tydlighet och kontrollerbarhet.

Inte minst intressant är i alla fall att bokens författare menar att privatiseringspolitiken inte egentligen har något folkligt stöd. Svenskarna säger sig fortfarande vilja ha gemensam välfärd. Därav alla fagra ord om den. Därav den här boken.

Men betyder det att vi är lurade då? Grejen med demokrati måste väl vara att vi får den regering vi förtjänar?

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Döden DÖ
• ”Ekonomi är politik”
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad

Nu har föredragen (eller artiklar på samma tema som respektive talare uppehöll sig kring) samlats i en antologi, betitlad En annan värld är möjlig – Attacs slogan. Om något visar antologin en sak tydligt; hur föga ny Attac-rörelsen egentligen är. Bland talarna återfinns en lång rad representanter från äldre folkrörelser; biståndsorganisationer, kyrkor och trossamfund, miljöorganisationer, fackföreningar, politiska partier etc, etc. Det är faktiskt ganska få av personerna som inte representerar någon organisation. Nu behöver ju inte det vara något negativt. Tvärtom, Attac har på så sätt dragit lärdom av andra organisationers erfarenheter, och kan bygga vidare på det. Det vore ju dumt att försöka uppfinna hjulet på nytt. Men innehållet blir ju därmed också därefter.

Det är som sagt en rad (åtminstone inom alternativrörelserna) namnkunniga talare som återfinns i boken; allt ifrån Johan Ehrenberg till Kenneth Hermele, från Göran Greider till Maud Johansson, från Sven Lindqvist till Bim Clinell. Men det som gör sig väl som ett tal blir inte alltid lika lyckat i artikelform. Vi skrapar på ytan på ett flertal ämnen, men djupdykningarna saknas. Att lyssna till ett par föredrag kan vara ett bra sätt att bli introducerad till ett ämne. Men 20-talet introduktionsartiklar på en lång rad olika teman, i en 400 sidor tjock bok, är kanske lite tungt i sin helhet? Boken är inte dålig på något sätt, men bör nog läsas selektivt snarare än från pärm till pärm.

Under helgen då evenemanget bedrog sig var jag själv sysselsatt med att försöka koordinera verksamheten i ett av rummen, så jag är väl åtminstone lite ”medskyldig”. Men det som slår mig i en genomläsning av den här samlingen artiklar är hur lite boken (och talen) egentligen handlar om det titeln säger; den här möjliga, andra världen. För hur annorlunda värld är det egentligen talarna/skribenterna förespråkar? Hur radikala är förslagen de kommer med? I vilken mån kommer man ens med förslag på hur en annan värld skulle se ut? Föga, skulle jag säga. Bristen på visioner om ett verkligt alternativ är väl kanske ett av den moderna vänsterns stora problem. Även Attacs.

Similar Posts:

• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Trendig men överflödig
• Globaliserings kritiker talar
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• En åstundande katastrof?