Nej, det är inte Dan Brown som har bestämt sig för att skriva om Roberta Langdon, det är Jennifer Lee Carrell som har adopterat Browns dramaturgiska modell och hittat på en egen akademisk superhjälte – Kate Stanley. Kate är dock, som nämnt, Shakespeare-forskare och handlingen i Lee Carrells bok kretsar kring två av de stora mysterierna kring Shakespeare – mysteriet med de försvunna manuskripten (i det här fallet ”Cardenio”) och frågan om Shakespeares identitet – var det verkligen mannen från Startford-upon-Avon som skrev det alla dramerna, eller vad det någon annan?

Cecilia Schwartz nämner i en artikel på DNbok att en italiensk litteratursociolog sagt till henne att det i Italien numera ges ut så mycket böcker att recensenterna inte har tid för sågningar. I och med att bokfloden blir större och större finns det varken tid eller plats att ägna åt dåliga böcker. Situationen i Sverige är inte lika extrem, men det finns påfallande likheter. Varför, kan man då fråga sig, väljer jag att läsa den här boken? Jo, vi människor som läser mycket kan tendera att bli lite … skitnödiga av oss. Så inte ens när jag vill ha ren och skär underhållning, en äventyrssaga att fly vardagen med, har jag så pass mycket självdistans att jag plockar upp en vanlig deckare. Nej, det ska istället vara någon form av semiintellektuell bok med pusseldeckarambitioner där oxfordianer, baconianer och stratfordianer har ersatt onda grannar på den engelska landsbygden/emotionellt störda ungdomar från slummen/rika företagsmän med familjehemligheter att skydda.

Intrigen i Lee Carrells roman är naturligtvis väldigt spännande – vem var egentligen Shakespeare? Finns några av de förlorade pjäserna kvar idag – gömda någonstans? Och författarens researcharbete är imponerande! Många av de historiska fakta Lee Carrell nämner i boken är (till skillnad från i Dan Browns böcker) faktiska fakta. Hennes förmåga att väva ihop dessa fakta med fiktion är beundransvärd. Dessutom är det faktum att hon i efterordet berättar exakt vad som är sant och på vilket ställen som hon töjt på sanningen är värt en eloge. Olyckligtvis för författaren är detta inte nog. Man måste kunna skriva på ett sätt som rycker med läsaren också, och det lyckas Lee Carrell inte med.

USA Today beskrev hennes facklitterära debut genom att säga att den var skriven ”in a compelling, almost novelistic voice”, alltså att den var skriven med en romanförfattares röst. Tyvärr måste jag säga att hennes skönlitterära debut är skriven med en gnutta av den torra akademikerns röst. Naturligtvis måste man vara realistisk och inte ställa allt för höga krav på den här typen av böcker – de är vad de är och det är utifrån detta som man ska bedöma dem. Men Shakespeares hemlighet saknar drivet och glöden som hade gjort den till en fullfjädrad äventyrsroman. Nej, vill man ha mysterier av litterär art som varken saknar driv eller glöd så rekommenderar jag att man istället letar upp någonting av Jasper Fforde.

Similar Posts:

• Vem var Shakespeare?
• Shakespeare 400 år
• Shakespeare intoxicated
• Går det att såga Shakespeare?
• Sälja Shakespeare