I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Livet i den lilla byn håller så sakterliga på att förändras. Det är slutet av sextiotalet och den nya tiden är på väg. Blomsterhandlaren bygger ut sina växthus och arrendatorerna på lantgården har svårt att få ekonomin att gå ihop. Den enda som har sitt på det torra är disponenten.

I sjön har den som behövt en extra inkomst kunnat fiska ål. Nu har det dock varit ont om fisk ett tag. Disponenten har byggt sig en ålkista vid dammen och där saknas det inte fisk. Men en kväll finns det inte bara ål i kistan. Där ligger också ett lik. Nu kallas förste kriminalassistent Durell till platsen.

Det är en bra deckare. Mordgåtan är klurig och turerna runt fallet är lagom många. Språket är svalt och hela historien skildras på avstånd. Här är det snickrandet av gåtan som är det viktiga inte den känslostorm som händelseförloppet skulle kunna medföra.

Författaren är inte bästa kompis med sin detektiv. Läsaren får sig till del några detaljer beträffande detektivens utseende och intressen men lär inte känna honom. Jag saknar lite mänskligare drag hos hela persongalleriet. Jag skulle önska att de hade mer personlighet och inte bara fanns där för att passa mordgåtan. Å andra sidan så har ju kargheten också sina poänger. Den ger en markant sextiotals, nästan sjuttiotals, känsla av grådaskigt landskap med tysta män i kostymer som röker och bistra begrundar mordgåtor.

Jag gillar boken och dess karghet men jag gör det mer för att den doftar sextiotal än för att den är en odödlig deckare. Gåtan i sig är exemplarisk och ledtrådarna finns där man minst anar det. Dock är den nästan för bra för min smak. Jag ser hellre att jag får en känsla för personerna än att jag får mig en fulländad brottsteknisk genomgång till livs.

Jag läser gärna fler Ekström-deckare. Visst är den här boken lite väl karg och minutiös men den har charm. Dessutom rör det sig inte om ett utstuderat brott utan om vanliga människor på gränsen av förtvivlan. Jag föredrar det framför splatter, massmord och exponerade grymheter som det finns för mycket av.

Similar Posts:

• To die for?
• Deckardrottningen har tappat stinget!
• Maten är A och O för en kommissarie
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Utröstad i ö-rådet