Uppföljaren, bok två i The Ascendants of Estorea, är drygt 200 sidor kortare än föregångaren. Det är bra. Ändå känns boken osedvanligt lång och trög begynnelsevis, och man blir snart orolig för en repris av ettan med maratonlånga krigsbeskrivningar, som kanske fungerade en gång. Efter lite mer än halva boken tar emellertid berättelsen nya intressanta vändningar, och de sista 100 sidorna är nagelbitare (för dem som då inte givit upp fantasysviten redan – risken finns!). Om man retade sig på långsamheten och berättartekniken i ettan, ska man givetvis inte ge sig i kast med denna bok heller – Barclay skriver som Barclay gör.

Sett som ett kapitel i krönikan om Estorea får man säga att boken fungerar utmärkt. Mycket har hänt sedan ettan när tvåan börjar, och oerhört mycket mer händer under historiens gång. Barclay räds absolut inte de stora svängarna och den stora trumman: handlingen, imperiets öde och alla karaktärernas väl och ve hamras hårt mot berättarstädet. Begreppet kill your darlings verkar vara ledord för Barclay i denna bok där döden är genomgående tema: alla dör, allt dör och döden är numera faktiskt värre än den en gång var. Det är fortfarande, precis som föregångaren, en bok där vartannat kapitel tecknas genom krigs- och slagfältsbeskrivningar, fast denna gång kryddat med mögel, sporer, pest och ruttet kött. Känslan av undergång och domedag och helvetet på jorden är riktigt välfångad, så fort man börjar leva sig in en smula.

Som fristående berättelse har jag svårt att tänka mig att den skulle fungera särskilt väl, utan förkunskaperna från Cry of the Newborn inbillar jag mig att boken skulle bli ännu segare än den redan (inledningsvis) är. För egen del skulle jag utan att skämmas ge en trea en chans: så pass väl har Barclay ändå bäddat för en helt annan historia i samma värld och med samma karaktärer (ja, de som fortfarande står upp, alltså). Men det verkar inte så säkert att det blir en bok till – respekt, i så fall, men samtidigt: synd.

Similar Posts:

• Krig, krig och en slags magi
• Gud är död – här är hans barn
• En magisk värld för alla?
• En mörkare och mognare Harry
• Sjunde boken, fem recensenter

Detta kräver av sin läsare: a) tid, och b) tålamod när storyn bromsas upp till förmån för sida upp och ned av dialog eller miljöbeskrivning, samt c) lojalitet till karaktärer och handling när saker ältas en gång till, igen och ännu en gång.

Allt detta köper den vane fantasyläsare, förutsatt att författaren i sin tur levererar: a) en väl genomtänkt värld värd att beskrivas, b) intressanta och färgstarka karaktärer värda att följa i handlingen och den personliga utvecklingen, samt c) en intressant story som just på grund av det makliga tempot blir desto mer episk.

Vi kan kalla detta det klassiska fantasykontraktet mellan författare och läsare. Uppfyller då denna första bok i The Ascendants of Estorea sin del av avtalet?

Världen: Detta är en saga från the Estorean Conquord, imperiet som basar över större delen av den civiliserade världen, med ambitioner på resten också. Tongivande här är gamla adelsätter, höga militärer och en tuff religiös kyrka (the Order). Det är med andra ord inte otroligt originellt, snarare en helt vanlig högpolitisk fantasyram med seriöst romarrikeskomplex. Det avspeglar därtill samma västcentrerade världsbild som de flesta böcker i genren, med barbarerna från Tsard i östkanten av den kända världen. En karta hade definitivt varit på sin plats (och dyker också upp i uppföljaren). Vispa ned lite uråldriga bergsfolk och mystiska skogslänningar, så har du en hyfsad värld.

Karaktärerna: Boken igenom forslas man obehindrat mellan högt och lågt, från imperiets toppskikt med den stenhårda Herine del Aglios som högsta höns, hennes generaler och härförare, amiraler och rådgivare, älskare och skatteindrivare och vidare nedför samhällets trappsteg förbi borgare, soldater, bönder och smeder och utfattiga och barbarer … En hel massa folk alltså. Boken inleds också med en lista på karaktärer, inte helt olikt James Clavells Shogun. Men eftersom vi har alla sidor i världen att lära känna dem på, hinner vi det också.

Storyn: Även storyn rör sig mellan högt och lågt som i sinom tid vävs samman. Det är nämligen inte nog med att imperiet förhastat invaderar barbarstäpperna i öst och möter ett oanat motstånd och utlöser det värsta kriget i mannaminne. Dessutom uppdagas att man i den lilla byn Westfallen i sekler sysslat med just det som ”the Order” alltid bränt folk på bål för – att avla fram folk som kan manipulera elementen med sina sinnen. Dessa – för närvarande fyra ungdomar i övre tonåren – kallas Ascendants. Deras individuella historier kommer att knytas ihop med hela Conquords politiska öde, vilket alltså är boksvitens övergripande tema.

Dessa fyra ungdomar, samt ett gäng andra karaktärer, följer man genom de allt mer desperata fältkampanjerna och slagen och resorna kors och tvärs. Det görs nedslag i bikaraktärer i andra delar av världen som ger krydda åt huvudhandlingarna och bjässen till story makar sig framåt långsamt men majestätiskt. Vad boken lider blir det emellertid en väldig slagsida mot just krigen. Det är skärmytslingar, fältslag och en osannolik mängd död, genomgående detaljerat och ingående beskrivet. Barclay kan sin krigshistoria, sina truppslag och sina dödsmaskiner och tröttnar inte på de här delarna av berättelsen. Mot slutet av boken upplever man en mättnadskänsla – hur mer desperat och hemsk kan situationen bli? – men just envisheten att vägra sluta orera blir ändå en styrka när man läst ut sista sidan. Man kämpade själv också på med läsningen hela vägen, liksom karaktärerna med sina vedermödor. Man kommer ut på andra sidan lite förändrad, precis som karaktärerna. Det om något är en stämpel på bra storskale-fantasy.

Så om du har tid, tålamod och gillar fantasy: här är en till monstersvit att bädda ned sig i!

Similar Posts:

• Tema död
• Sjunde boken, fem recensenter
• Gud är död – här är hans barn
• En mörkare och mognare Harry
• En magisk värld för alla?