Men så till slut, efter många år, tar kriget slut. Och en efter en vänder de tillbaka. Först de äldsta, de som levt här hela sitt liv och aldrig kunde göra sig ett hem någon annanstans. Ma Kadie och Pa Moiwa möts bland nedbrunna hus och skelettdelar som ingen kan identifiera. Var det här ett barn eller en kvinna? Var det här min son eller din? Men sorgen är i alla fall begripligare än våldet, och i takt med att fler och fler vänder hem börjar det bli ett samhälle igen – de vuxna som minns sin barndom och vill uppfostra sina barn i ett hem de aldrig sett, tonårsmödrarna som får något hårt i blicken när man frågar vem som är far till deras barn, pojkarna som tvingats lära sig att döda innan de kunde raka sig, alla är välkomna. Men sedan är frågan i vilken grad deras öde faktiskt är deras eget – med freden kommer ju också möjligheterna, kommer investeringarna, kommer en ny form av överhet.

Strålande morgondag är en förbannad roman, i rakt nedstigande led från böcker som Armahs De vackra är ännu inte födda eller Ngugis Wizard of the Crow: berättelser där udden riktas mot korruptionen, mot de missade chanserna och lata genvägarna, mot de som cyniskt profiterar på människors önskan om en bättre framtid. Som bäst är Beahs roman fantastiskt lurig och varvar flera verkligheter: det nakna våldet från inbördeskriget, som lever vidare både i folks minnen och i ärren och amputationerna, men också tiden som fanns innan. Det är ju ändå 2000-tal, och innan kriget slog sönder allt fanns här ju inte bara gamla legender och seder utan skolor, välutbildade människor, idéer om demokrati och jämlikhet och samarbete … Här finns en hunger efter något bättre; här finns gatupojkar som skriver sin läxa på lacken till en parkerad lyxbil när deras far inte har råd med skrivhäften.

Men baksidan av din billiga mobiltelefon är människor som arbetar i rutilgruvor utan några som helst säkerhetsåtgärder, byar som skövlas undan så fort det är billigare än att inte göra det, ett gyllene handslag med rätt person så spelar invändningar ingen roll. Den som skjuter på dig eller hatar dig ser dig i alla fall som en människa; den som bara ser dig som en arbetsresurs eller ett objekt att hjälpa (precis som i NoViolet Bulawuyos Vi behöver nya namn får sig hjälporganisationerna en ironisk släng av sleven; de som tror sig hjälpa på plats men knappt vågar sig utanför städerna) är något annat. Våldet kapslas in; du behöver inte vapen om du tar ifrån människor alla möjligheter utom låglöneslaveriet och kallar det frihet. Vem vill gå i skola när de kan ta ett jobb i stället, speciellt när de ser att deras lärare inte har råd med mat för dagen trots sina diplom, när vägen till skolan trafikeras av långtradare som inte behöver följa trafikreglerna?

Det var också mer trafik, och i vissa bilar satt det vita människor vars bilrutor pryddes av dekaler där det stod VI RÄDDAR FOLK HÄR I LANDET. De fullpackade bussarna blev ofta omkörda i rasande fart av sådana bilar med max tre personer.

Den där knutna näven i fickan bär romanen långt, och även långt utöver de afrikanska erfarenheterna; Beahs kritik av den nakna opersonliga makten ekar även hos Aleksijevitj, för att ta ett aktuellt namn. Men det gör också att den ibland går över i rent ledarskriveri, vilket är synd. Beah bygger upp ett så bra persongalleri som slarvas bort lite, som borde ha kunnat föra fram samma budskap ännu effektivare utan att offra berättelsen. Jag vill veta hur det går för dem, även om det inte ser ut att gå väl. Men han hittar ändå en glöd, en motberättelse som måste finnas där någonstans. Den idélösa makten måste förr eller senare vara ansvarig, människor måste förr eller senare ses på sina egna villkor. Morgondagen måste börja idag. När ingen vinner kriget måste kanske alla vinna freden.

Similar Posts:

• Alltid fler lager
• Fantastisk berättarkonst
• Nya vägar
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Rapport från ett inbördeskrig

Detta är till fördel och till nackdel för vad som ska förmedlas. Det blir till nackdel för att det kan kännas som ett referat av ett inbördeskrig, en röst som rapporterar och informerar, blandar lyckliga minnen med bilder av innebrända människor, en röst som bitvis saknar rörelse så att man aldrig riktigt tänker på övergångarna. Men av samma anledning ligger distansen i texten till Beahs fördel. Ett par hundra sidor in i boken slår det mig att det är en biografi, det här har faktiskt hänt. Distansen förmedlar en avhumanisering som känns obehagligt nära. Det är samma känsla jag kan känna när jag är på väg att koppla över från nyheterna för att jag inte kan ta in ännu en tragedi. Det som stoppar informationsmottagningen är inte en emotionell mättnad, utan det rinner av en. Avstånden är för stora. Mentalt och geografiskt. Tragedin är anonym. Man ser inte träden för bara skog. Och just därför, när man reflekterar över detta, måste man på något sätt fortsätta titta och fortsätta läsa. För att inte låta det vara så enkelt att distraheras.

Distansen i språket gör, trots ett närvarande obehag förstås, att det aldrig blir en frånstötande läsning. Frossandet i grymheter lämnas utanför den här texten, åt dem som hittar på, åt dem som skriver fiktion. Som läsare får jag knappt någon insyn i det politiska läget och detta stör mig till en början. Men det hör ju till berättarens värld retrospektivt, tolvåringen vet inte varför det är krig. För det här är ett barns berättelse, mest på avstånd inflätat i nationens. Och Beah skriver inte för att chocka eller för att fiska sympatier, sentimentalitet är för det mesta frånvarande. Han beskriver bara hur det är att som tolvåring döda och leva på en kost av kokain uppblandat med krut. Han skriver på samma sätt som vilken annan tolvåring i mellanstadiet skriver om sitt sommarlov, fotboll eller en spännande jaktdag med morfar i Värmland. Nyhetens behag faller in i en vardag. Rösten är ung men sansad, det finns inget skuldbeläggande av läsarens samvete. Så här är det bara och inte mer med det.

Korpralen gav startsignalen med ett pistolskott, jag slet tag i mannens huvud och skar av honom halsen med en enda rörelse. Hans adamsäpple lämnade plats för den vassa kniven och jag vred min sågtandade bajonett när jag drog ut den. Hans ögon rullade upp och tittade in i mina innan de stannade i en skräckfylld blick som överraskade mig. Fången lutade sin vikt mot mig och tog sitt sista andetag. Jag släppte honom på marken och torkade bajonetten på honom. Jag anmälde mig till korpralen som höll i ett tidtagarur.

Hans resonemang är enkelt: ni dödade min familj, nu dödar jag er, ni brände min by, nu bränner jag er. Det är lätt att förstå den logiken. Hos Beah finns det inte något moraliserande, knappt en sensmoral, bara ett tillstånd som är fundamentalt fel. Livskvalité är att vara vid liv, självförverkligande är att vara vid liv. Det är lätt att förstå hur ett par barn som har förlorat alla släktingar söker sig till en ny familj. De har vandrat omkring planlöst i ett land, ständigt beskjutna eller jagade och man vet inte om nästa människa man möter är vän eller fiende. När de sedan finner ett något så när fungerande samhälle och något som åtminstone kan liknas vid vänskap och familjeband försvaras det, även om banden upprätthålls med en automatkarbin lika stor som sin bärare.

Similar Posts:

• När det värsta redan har hänt
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Islam i ett nötskal