Det kan som bekant vara svårt att förhålla sig objektiv till föremålet för ens kärlek, men det kanske inte är nödvändigt i det här fallet. I år, 2015, är det hundra år sedan Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin. Syftet med den här boken är att väcka intresse för jubilaren, och få läsaren att uppskatta dess storhet. Bennett tycker att det är dags att föra in teorin i allmänhetens medvetande.

Professor Bengt Gustafsson skriver i sitt förord att det är ”angeläget att publicera nya populärvetenskapliga böcker som på ett förståeligt sätt förklarar teorin och hur den fungerar”. Det upptäcks hela tiden nya fenomen där teorin spelar en viktig roll, och det är först på senare tid som vi har haft tekniska möjligheter till observation av dessa fenomen, och därmed få vetenskaplig bekräftelse på teorins validitet.

E=mc2. Energi, massa och ljusets hastighet i vakuum. Också världens mest kända ekvation. Det som aldrig riktigt har slagit mig förut är hur sjukt intressant det är att ljusets hastighet alltid är konstant. Det är allt det andra som är relativt. Tiden, rummet, massan. Här handlar det om att lägga sunt förnuft åt sidan och omfamna den verklighet som Newton saknade begrepp för.

Det är så mycket som blir åskådliggjort i den här boken. Varför gravitation och acceleration upplevs på samma sätt. Krökningen av rumtiden. Fysiken kring svarta hål. Minns ni när vi kunde läsa i tidningen att forskare slog larm om att svarta hål kunde uppstå vid körning av Large Hadrone Collidor vid CERN? Det roliga är att det är helt korrekt. Men att det handlar om väldigt små svarta hål, som kokar bort mycket snabbt. Sådana mikrohål skapas även spontant i universum, och hamnar i vår egen planets närhet. Det är alltså ingen orsak till panik här. Tvärtom. Forskningen vid CERN är essentiell när det gäller förståelsen av universum.

Och så har vi singulariteten. Ett ytterst fascinerande fenomen. En plats där rumtiden blir oändligt krökt. Eller? Det är här som relativitetsteorin och kvantteorin inte kan förenas. Det är i den här frågeställningen strängteorin kommer in i bilden. Detta beroende på kvantmekanikens osäkerhetsprincip. Man kan inte både känna till ett objekts exakta position och dess rörelse. I och med detta försvinner vi bortom den vetenskapshorisont vi har idag. Allting vi hör i denna fråga är teorier och spekulationer. Strängteorin skulle kunna erbjuda en förklaring där kvantmekaniken och relativitetsteorin kan samexistera. Vi är en hel värld som förväntansfullt ser fram emot vetenskapliga belägg.

Det faktum att den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken ger olika svar när det gäller singularitetens beskaffenhet betyder att något av svaren är fel. Vi har därmed kommit till gränsen för dagens vetenskap.

Allt det här är så oerhört spännande. Vi vet förbluffande mycket om universum för att vara en art som har existerat så kort tid. Uppenbarligen har vi potential att upptäcka så mycket mer, om vi inte hellre satsar resurser på att utkämpa krig och hata varandra istället. Vilket verkar vara nutidens trend. Min stilla bön är att mänskligheten kommer till sans och förenas i forskning och kultur. Ungefär som i Star Trek.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Hundra sidor poesi
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Vetenskapens största mysterium

Welin har försökt göra texten begriplig för läsaren snarare än att behålla 1700-talsspråket i all sin omständliga prakt. Något som i alla fall den här läsaren är tacksam för. Det är krångligt nog ändå att hänga med i svängarna när Kant lägger ut texten.

Skriften börjar med en riktigt inställsam tillägnan riktad till Kung Fredrik av Preussen. Efter den följer ett långt företal där Kant noga och ofta poängterar att detta att universum lyder under mekaniska lagar på intet sätt står i konflikt med att världsalltet har skapats av en allsmäktig Gud. Snarare tvärtom, att detta förunderliga system kräver en gudomlig hand och mening.

Själva innehållet är indelat i tre delar där den första sammanfattar Isaac Newtons naturvetenskap, den andra delen redogör för vad tiden då visste om universums beskaffenhet. Det handlar om gravitation, solsystemet, andra himlakroppar, planetbanor, massa, galaxer o.s.v. Här blandas fakta och observationer med rena spekulationer. En del förvånansvärt träffsäkra, andra inte så träffsäkra.

Denna andra del är verkets kärna och det är intressant att se universum utifrån vad människan visste då. Och jag imponeras av Kants otroliga bildning och kunskap om de naturvetenskapliga ämnena. Han verkar ha drivits av en idé om att verkligen förstå hur hela världen hänger ihop. Förutom Newton så refererar han ofta till den dåtida astronomen Thomas Wright (1711-1786). Wright från Durham benämner Kant honom.

Men hur intressant detta än månde vara så betraktar jag dessa två delar som en transportsträcka fram till den tredje delen. Den består av endast ett kapitel betitlat ”Om stjärnornas innevånare”. Ja, ni läste rätt. Här teoretiserar Kant friskt och ogenerat om beskaffenheten hos de varelser som befolkar andra planeter. Dels grannarna i vårt eget solsystem men även vad som kan tänkas finnas i resten av universum. Här talas det återigen mycket om Gud och meningen med skapelsen. Fascinerande minst sagt. Sedan rundas verket av med en kort avslutning.

På något sätt känns det som att jag har lärt känna människan Kant lite bättre efter att ha läst denna skrift. Jag kan riktigt se honom framför mig där han sitter på sin kammare och tänker efter och skriver ned. Jag tjusas enormt av tanken på att han suttit där och spekulerat i massan hos de tänkta utomjordingarna. Vilken man! Hädanefter behöver en alltså inte skämmas för att en går och hoppas på att vi ska komma i kontakt med liv från andra världar. Kant gjorde också det.

Gunnar Welin ska ha stort tack för att ha gjort den här fantastiska lilla skriften tillgänglig för den svenskspråkiga allmänheten.

Similar Posts:

• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Kriget som surrealism
• ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”