Det som kanske främst skiljer denna från många andra böcker där samma områdes historia berättas, är att den slovakiska delen får större plats, och det tycks vara precis vad författaren har avsett. Genom hela boken går en röd tråd av att se hur slovakerna uppfattade de tjeckiska – ofta likställt med de i praktiken styrande – infallen och besluten. Karlsson förstärker samtidigt tanken om tjeckerna som ett land av Švejk-karaktärer: anarkistiska i sin vardag, konstant på sin vakt mot den anonyma överheten.

Ett uppenbart problem – för att vara en bok utgiven på 2010-talet – är dess omfång. Det mesta fram till 1918, då Tjeckoslovakien bildades, är sådant som hittas i flera olika historieböcker och den här boken tillför inte något nytt perspektiv. Däremot är bland annat jämställdhetsframgångarna runt år 1900 nästan osynliggjorda i boken, och det skaver en aning.

Det senare 1900-talets konflikter (det vill säga de som av tradition beskrivs i historieböcker) beskriver Karlsson med bättre insyn – hans diplomatiska karriär har gjort dels att han haft kontakt med en hel del personer som haft personlig inblick i det han berättar om, dels att han både kommit åt och faktiskt letat i arkiv som akademiska forskare (framför allt de som publicerar sig på annat än tjeckiska) kanske inte har letat så mycket i. Delarna om hur Tjeckoslovakien bildades 1918 är också intressanta (med ovanstående brasklapp om kvinnlig rösträtt och liknande), liksom detaljerna kring spelet 1948, då kommunisterna (utan särskilda påtryckningar) fick ungefär var tredje röst i parlamentsvalet och kunde genomföra en kupp. När vi kommer in på modernare historia är berättelserna om de tjeckiska presidenterna Havel och (efterträdaren) Klaus mycket insatta och mer fylliga än många andra samtida historieböcker.

Men det märks att författaren är personligt och känslomässigt involverad i det han skriver, på gott och ont. Som helhet är boken också något ojämn. Kanske skulle en insatt redaktör ha kunnat balansera vissa delar bättre. En annan nackdel är att inga exakta hänvisningar finns – var författaren har fått detaljerna ifrån går sällan att avgöra. I slutet finns visserligen en litteraturlista, men den täcker allt från en reseguide om Österrike-Ungern från 1911 till akademiskt inriktade böcker från 2010-talet. Eventuella andra källor – som egna samtal, opublicerade dokument och liknande – får vi inte veta något om.

Kritiken till trots så är syftet med boken gott. Den är också över lag lättläst och väl strukturerad. Då det publiceras så få böcker på svenska om Centraleuropa kan den därför fylla en viktig funktion i svensk allmänbildning.

Similar Posts:

• Att angöra ett nytt land
• Slovakisk tragedi
• Ständigt utestängda
• Den förföriska, farliga staden
• Fiktiva fakta-personer

Det är detta onda som Ingmar Karlsson alltså vill finna roten till. Och roten står enligt honom främst att finna i uppdelningen av Mellanöstern som skedde efter Första Världskriget. Fram till dess hade stora delar av Mellanöstern ingått som delar i det Ottomanska Imperiet i flera hundra år. Det Ottomanska imperiet hade en gång varit en mäktig statsbildning, men kom under århundradena inte att utvecklas ekonomiskt i samma takt som Europa. Imperiets öde beseglades i och med att regimen valde att alliera sig med fel sida – förlorarmakternas sida – under Första Världskriget. När kriget så kom till ända, så sökte två av segrarmakterna – Storbritannien och Frankrike – stycka upp imperiet efter sina egna intressen. På pappret lyckades de få det nyupprättade Nationernas Förbund att klassa stora delar av det forna imperiet som mandatområden, som skulle styras av Frankrike respektive Storbritannien fram till dess de var mogna för att erhålla självständighet.

Riktigt så enkelt blev det förstås inte. Det fanns ju nämligen en massa andra intressenter som också ville ha något att säga till om i den här processen. Araber hade slagits på brittisk sida under kriget, i förhoppning om att uppnå självständighet från det ottomanska väldet. Sionistiska judar sökte upprätta en statsbildning – det som med tiden kom att döpas till Israel. Olika minoriteter inom det forna imperiet sökte värna sina egna intressen på olika vis. Det blev därför en häxkittel som de franska och brittiska imperiemakterna hade att hantera, och de blev snabbt måltavla för flera av parterna i konflikten. När de sen drog sig ur Mellanöstern, och åtminstone på pappret lät områdena styra sig själva, fortsatte dock många gånger konflikter från förr. I Palestina intensifierades exempelvis konflikten i och med att den nybildade staten Israel ockuperade allt större områden av landet. I vissa områden fördrevs den palestinska befolkningen – i andra områden fick de leva kvar, men under militär ockupation och apartheidliknande former av förtryck.

Allt detta skildrar Karlsson väl i den här boken. Det är en lättläst bok, som tar upp flera av de centrala aktörerna och hur de agerade under uppdelningen av Mellanöstern. Boken fungerar därför väldigt bra som en introduktion till ämnet. En viss svaghet i boken är dock att den allt för ofta stannar vid att redogöra för vad som hände, men sällan diskuterar varför. Vilka var drivkrafterna och intressenterna bakom olika händelser och processer? Vissa aktörer är lättare att förstå, och ibland diskuterar Karlsson deras drivkrafter, men andra aktörer – inte minst de europeiska kolonisatörerna – är betydligt mer komplexa att förstå varför de agerade som de gjorde. Här hade författaren kanske kunnat gå in än mer på djupet i en del av fallen.

Men paradoxalt nog, med tanke på att jag själv ägnar mig åt historia i mitt yrke, så finner jag dock bokens fokus något problematiskt. Kanske är det den ambitiösa titeln – ”Roten till det onda” – som stör mig mest i det sammanhanget. Jag är övertygad om att Karlsson har rätt i meningen att den historiska uppdelningen av Mellanöstern skapade en lång rad problem som på olika sätt bidrar till dagens konflikter. Men genom att sätta den historiska uppdelningen av Mellanöstern i fokus för en beskrivning av dagens konflikter i Mellanöstern, så hamnar ett antal andra aspekter på konflikterna utanför fokus. Ta bara en sådan faktor som religiös reaktionär fundamentalism som genomsyrar flera av konflikterna (i kombination med att flera av de heligaste platserna för tre av de stora världsreligionerna – judendom, kristendom och islam – alla ligger i Mellanöstern), exempelvis den Islamiska Statens krig mot allt och alla – inte minst alla muslimer som inte sympatiserar med det utropade kalifatet – eller fundamentalistiska sionister som driver på den israeliska ockupationen i Palestina. Är fundamentalisternas frammarsch under senare decennier bara en sent uppkommen konsekvens av den historiska uppdelningen av Mellanöstern, eller finns här andra processer i görningen samtidigt? Eller, ta frågan om generellt knappa naturresurser – men på sina håll enormt rika oljetillgångar. Kampen om Iraks oljetillgångar är ju en central faktor för det landets öde. Konflikter på andra håll i regionen, som exempelvis i Palestina, eldas omvänt på av bristen på naturresurser som odlingsbar jord eller tillgång till vatten.

På det stora hela är det här dock en mycket viktig bok, som borde kunna ge många en god insyn i många viktiga aspekter på det konfliktfyllda Mellanöstern.

Similar Posts:

• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Imperiet under attack
• Den vita mannens börda revisited
• Islam och Europa – oförenliga storheter?
• Ambitiöst men spretande om svartas historia

Att islam och Europa skulle utgöra två motsatta poler i ständig och ohjälplig konflikt är en sanning och en historiskrivning med en klar politisk agenda. Inte oväntat flammade den upp i samband med slutet på Kalla kriget. Då hävdade Natos generalsekreterare att vi hade att vänta oss ett samlat muslimsk anfall.

Sedan dess har hotbilden flyttats över till inomeuropeiska muslimska grupperingar. Dessas närvaro i Europa beskrivs ofta som ett nytt fenomen och på ett plan är det förstås det. Men Europa har aldrig varit etniskt och religiöst homogent. Muslimer i Europa har funnits nästan så länge islam funnits och europeiska muslimska riken – ofta med betydligt större tolerans än sina kristna samtida – har spelat stor roll för bland annat vetenskap och kultur. Sitt avstamp tar Karlsson i det antika arv som det europeiska samhället ofta sägs vila på – ett arv som inte omöjligt gått helt förlorat om det inte förvaltats och utvecklats av muslimer.

Inget av det här är förstås några egentligen revolutionerande nyheter, men Karlsson går igenom det på ett föredömligt lättillgängligt och lättöverskådligt sätt. Till de mest läsvärda delarna hör just de som handlar om historiebruk under olika tider. Det förflutna är som bekant inte vad den en gång var, utan olika tider och ideologiska läger uppfattar och använder sig av olika historiska händelser på ibland vitt skilda sätt.

Det allra tydligaste exemplet är förmodligen korstågen, som under olika skeden i historieskrivningen fått spela helt olika roller, från hjältedåd till fanatiska illdåd, till bevis för vilket hopplöst område Israel och Palestina är, hur oförenliga olika religioner. Modern forskning har ofta helt andra bilder att erbjuda, inte sällan av konstruktiv samexistens.

I slutänden handlar En delad värld inte bara om religioner eller landområden, utan om människors möjligheter att leva och verka tillsammans och de politiska anspråk och idéer som eventuellt sätter käppar i hjulen för det.

Historiskt sett är ju idén om nationer, konstituerade av ”ett land, ett folk, ett språk”, ”ett folk under Gud”, en romantisk, nationalistisk 1800-talsidé. Den har aldrig stämt särskilt väl på några länder och normalt sett särskilt illa på dem som drivit föreställningen hårdast. Den har drivits igenom av en liten ideologisk överklass och florerat under i stort sett ett århundrade – vårt i särklass mest destruktiva hittills. För framtiden skulle den kunna utgöra på sin höjd en kuriös, lite obehaglig parentes.

Vi ska kanske hoppas på det.

Similar Posts:

• Tolkningar vs. tolkningar
• Islams upphovsman i närbild
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss