I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – kanske till och med något att sukta efter?

Virginia Woolf, hennes syster Vanessa Bell, deras respektive, barnen Bell, diverse älskare, älskarinnor, arbetskamrater, alltsammans i en salig röra, levde och arbetade tillsammans, i varierande konstellationer, i Londonsstadsdelen Bloomsbury och på olika lantegendomar. Mest känt är nog Charleston, som konstnären Vanessa och hennes arbetskamrat (och fadern till hennes yngsta barn) Duncan Grant inredde, men där också maken Clive Bell hade ett rum.

De samlades kring Virginia och Leonard Woolfs bokförlag Hogarth Press, liksom kring Vanessa Bells och Grants Omega Workshops, som förmedlade konst och inredning. De målade på allt de kom åt, tog ljuvliga amatörfotografier och diskuterade konst såväl som livskonst. Det låter underbart konstruktivt, om än kanske lite socialt trassligt?

”Den mjuka modernismen” kallar Ingela Lind det. En modernism som handlar mer om utforskande, lekfullhet och skönhet än om avskalad effektivitet och förstörelse av det föregående. 1920-talet var kanske deras storhetstid, men ”Bloomsberries” var faktiskt verksamma under lång tid, närmare ett halvt sekel. Mer krigshetsande och nationalistiska perioder hade förstås inte mycket till övers för dem, men de fanns där. Vidhöll sin opposition och sitt andra sätt att leva. Det är betydelsefullt.

Ta sig frihet är mer eller mindre en omarbetning av Linds tidigare Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Exakt i vilken utsträckning innehållet går igen har jag svårt att avgöra, för den tidigare boken har jag inte läst, men visst går ett och annat igen, att döma av Rusmus recension av denna.

I undertiteln till Ta sig frihet har Lind valt att lyfta fram Indien som en underskattad impuls för Bloomsburygruppen. Dit hade flera av dem, som så många i det brittiska imperiet, direkta eller indirekta kopplingar, och Lind återfinner det indiska i såväl litterära teman som bildkonstnärliga impulser.

Jag tycker mycket om Ingela Linds sätt att skriva. Hon skriver personligt, funderar själv – och är uppriktig med det. Hennes position är hennes egen, den egna nutidens, inte någon för all framtid objektivt fastslagen. Hon vrider och vänder på saker. Jag gillar det hos en fackboksförfattare.

Ta sig frihet är också en mycket vacker bok, fint formgiven med många bilder: foton, målningar, skisser. Jag gillar särskilt kapitelrubrikerna, som fått en snygg egen sida med en bakgrund av exempelvis någon av Bloomsburykonstnärernas mönster. Tyvärr släpper den mjuka, limmade ryggen på mitt exemplar redan vid första läsningen, och det är ju synd på en så fin bok.

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• Flyktiga stycken
• Rena Vilda Västern
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Udda kulturhistoria

Det övergripande ämnet i denna nya bok är övermod. Besläktat med högmodets överskattande av den egna förmågan, men med skillnaden att övermodet alltid, enligt Lind, har ett självsvåldigt inslag. Något naivt, omoget och trotsigt. Något löjligt, och kanske till och med en ”medveten livslögn”. Lind vill här gestalta personer och företeelser som drivs av eller anklagas för övermod, och ämnena avhandlas i snabba drag: stringhyllan, Orlando i Virginia Woolfs roman, Sonia Delaunay, Edward Hooper, färgerna gult och lila, Homeros, texter ”om saker”, Susan Sontag… med mera, med mera!

Undertiteln ”Utsvävningar och lätta stycken” ger känslan av en lättsam samling texter. Jag kan nästan känna att titeln är orättvis mot sig själv och boken, att den antyder något bagatellartat. Samtidigt är också flera av texterna så korta att de knappt hunnit börja innan de är över och känns därför, tyvärr, lite ytliga. Frustrerande är att de flesta ämnena är intressanta, och jag hade gärna läst hela kapitel och längre utsvävningar om dem. Kanske är det helt enkelt så att Lind borde ha dödat några darlings och ägnat mer tid åt dem hon beslutat sig för att behålla. För det är de lite längre delarna som fungerar bäst, till exempel de om Peggy Guggenheim, kvinnosalongerna och Gustav Klimts Damen i guld. Det finns också något i anslaget till boken som antyder en vilja att gestalta just kvinnors övermod, något som väl inte riktigt infrias. I flera stycken märks i alla fall en vilja att återupprätta en status för de kvinnor som faktiskt verkade inom modernismen; konstnärerna, samlarna och de som träffades i salongerna.

Tillsammans ska de korta texterna utgöra en bild av hur övermod kan gestalta sig, men de ger också ett splittrat intryck. Begreppet övermod, och hur de olika texterna hör ihop med det fortsätter tyvärr att vara något luddigt. Jag blir osäker på vilken typ av bok Lind egentligen har velat skriva. Dessutom känns det som att hon gjort detta förut. Ämnet och de exempel som tas upp är visserligen intressanta, men de har också behandlats mer ingående och i mitt tycke bättre i tidigare böcker.

Mest spännande är därför den självbiografiska delen som dyker upp någonstans i mitten, ”Barndom och övermod”, och här finns frön som hade kunnat bli en längre bok. Porträttet av fadern som tidigare arbetat i Afrika och hyllar det naturnära livet där, samtidigt som han i sin familj inpräntar ett förakt för det västerländska, pengastyrda levnadssättet. Ingela Lind växer således upp fattigt, men med en far som har tydliga åsikter om vad som är ett ”värdigt” liv med ”goda vanor”. Detta stycke blir en ingång till Lind som person, men också till hennes författarskap. Här anas frön till det som nu går att läsa om i hennes böcker; modernismen och primitivismen. Efter texten om barndomen känner jag att jag gärna skulle läsa Ingela Linds självbiografi, och undrar om det också är en sådan hon själv vill skriva? Kanske provar hon sig fram här? Klart är i alla fall att Lind är en fantastisk berättare. Det är också därför denna del glimrar till som personlig och berörande.

Jag lämnar läsningen med intrycket av att Övermod hade behövt mer analys och en övergripande diskussion, att styckena borde ha satts in i ett större sammanhang. Det har ändå varit en skön läsning. Som kulturskribent är Lind en stark stilistiker och otroligt säker i sina formuleringar. Hon har ett skrivande som bygger mer på eftertänksamhet än ett mål att vara slagkraftig. Här gör de korta texterna dock att helheten blir alltför flyktig.

Similar Posts:

• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Renässans för en annorlunda modernism
• Rena Vilda Västern
• Udda kulturhistoria
• Jenny Lind Superstar

Salongerna står för civilisationen och det invällande blodet för det smutsiga och okontrollerbara kaos ur vilket primitivisterna föreställde sig att en ny människa kan uppstå.

Nu är Blod i salongerna inte alls en western, inte ens skönlitteratur, utan konst- och kulturkritik. Men den handlar till stor del om just detta: (den vita) människans fascination över ”exotiska” och ”andra”, ”ursprungliga” kulturer. Det primitiva, vilda och kroppsliga som det ”civiliserade samhället” hela tiden lockats av och längtat till men samtidigt desperat velat distansera sig från. Ingela Lind pekar skickligt på var detta kan visa sig. Till exempel hos konstnärer som samlat på och inspirerats av afrikanska skulpturer. Föremål som i sin hemkultur varit del av riter och ceremonier men som i västvärlden blir exotisk konst eller ”nyskapande” inslag i konstnärernas egna verk.

I bokens andra rum möter vi Otto Muhel, österrikisk aktionskonstnär och grundare av den så kallade Friedrichshofskommunen. Här rådde fritt sex och skapande, gemensam ekonomi och bannlysning av monogami. Det nya samhället skulle byggas på ”en härförande utlevelse av mänskliga lidelser”. Otto Muhel var envåldshärskaren. Tankarna om en utopisk koloni i fysisk form, och ett tydligt exempel på dess konsekvenser.

Ingela Lind är själv hela tiden ytterst närvarande, speciellt i de två första rummen. Där liknar texten på sina håll en reseskildring med ingående beskrivningar och betraktelser av människorna och platserna hon besöker. I det tredje och sista rummet ändras tonen, men utan att bli torr och akademisk. Lind kostar fortfarande på sig att vara personlig, som inkluderandet av det öppna brev publicerat i Dagens Nyheter 1988 där hon skrev till sin tonårshjälte Paul Gaugin. Brevet är fullt av ilska efter att hon ”avslöjat” Gaugin, med sina avbildningar av tahitiska kvinnor, som en ”förljugen mansgris”.

Du flydde till en turistbroschyr, till Tahiti med en kolonial societet som du hatälskade i din nyköpta vita linnekostym. Hela tiden visste du hur det skulle sluta.
/…/
Ja, jag kritiserar dig i min behagliga trygghet i ett välfärdssamhälle där alla har tillgångar till sina öar på betald semestertid. Men jag måste ändå få ur mig att du var en dold pedofil och att din flykt till det vilda var en patetisk kolonial erövringsakt.

Denna ilska och ärlighet ger extra liv åt texten. Dessutom visar den på en insikt jag tror att många är rädda för, att vår estetik och föreställning om världen bygger på koloniala erövringar. Att ”det naturliga” kanske bara är ett påhitt.

Till sist knyter Lind ihop trådarna, fortsätter att blicka bakåt men pekar också skarpt och fyndigt på uttryck för primitivismen inom konsten och samhället idag. Marina Abramovićs performances, både fysiskt våldsamma och ömtåligt stillsamma, som så väl behövs i en västerländsk värld svältfödd på kroppsliga upplevelser och närvaro. Karl Ove Knausgårds romansvit som symbol för den krisande maskuliniteten. Idén om att gå tillbaka till det ursprungliga för att skapa något nytt går även att hitta i hipster- och bohemkulturer. I längtan efter självförsörjning och autonomi. Men också i Nazitysklands idéer om Tredje Riket och i den ökade högerextremism som sveper över Sverige och Europa. Alltså, i fel händer kan primitivismen bli rena Vilda Västern.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Renässans för en annorlunda modernism
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Tillgängliggörande av samtidskonsten
• Bilder att leva med

Bloomsburygruppen var en samling konstnärer, författare och akademiker som i början av 1900-talet samlades i en villa i Charleston, England. Man hade inget gemensamt program men en gemensam attityd kan skönjas: man var emot karriärstänk och världsliga framgångar, man anammade en modernistisk estetik där färgen och rörelsen stod i centrum och man levde bohemiskt och sammanslingrat, ibland incestuöst. Man ansåg också att diskussionen och sökandet efter skönhet var livets mål och mening. Gruppen var löst sammansatt och hade mängder av medlemmar. Bäst ihågkomna idag är Virginia Woolf, Duncan Grant, Maynard Keynes och Roger Fry.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, inleder sin studie pedagogiskt med en tidsaxel och därefter med en snabböversikt. Sedan går hon metodiskt igenom gruppen, medlem för medlem, med ackompanjemang av faktarutor och bilder. Det är svårt att inte bli förtjust. Alla är så snygga i sina tweed-dresser och smala silhuetter och miljöerna är bedårande. Man målar där man får för sig: på stolar, bord och spiselkransar, och inget föremål är opassande att ställa bredvid ett annat. Här samsas högt och lågt, alltid i en salig blandning.

Men plötsligt är det något som tar emot. Jag stannar upp i mening efter mening, alltmer irriterad över det pedagogiska skrivsättet. ”Viktorianismen motsvarar ungefär våra svenska oskarianer” skriver Lind som om läsaren aldrig hört talas om viktorianismen. På ett annat ställe skriver hon om D. H. Lawrence utfall mot Keynes att det säkert bottnade i ”hans egen nedtryckta homosexualitet” och plötsligt känns boken spekulativ också. Dessutom blir jag alltmer irriterad på själva uppställningen. Det är tydligt att Lind är mera förtjust i vissa av medlemmarna och mindre förtjust i andra och därför känns vissa kapitel krystade. Boken hade förmodligen tjänat på att vara lite friare och lite mera berättande för på så sätt hade Lind sluppit presentera idag ointressanta medlemmar som till exempel den utpräglade highbrow-esteten Clive Bell.

Så boken faller slutligen på sitt eget grepp och det är synd för den hade stor potential. Bloomsburygruppen känns mera hipp än någonsin; den har en enorm tjuskraft med sin färgsprakande modernism och sin anti-heroiska hållning. Den fungerar bra som motpol till den hårdare, krigiska modernismen som Le Corbusier och T. S. Eliot representerar. Dessutom tror jag att rörelsens anti-karriärism och framstegskritik är gångbar i en tid präglad av miljökatastrof och där ”arbetslinjen” fungerar som religion.

Similar Posts:

• Flyktiga stycken
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Rena Vilda Västern
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”