Du har bara sträckt ut handen
så lätt det vore att släppa. Låta dig
alla våra ord driva ut i Saltsjön
Hur orden passerat genom slussen, har de?
Hur ser den ut? Springan
mellan distans och glömska
Mellan inte permanent och inte total
Det söta vattnet slussas ut i det salta
grova. Vår sluss? Vår?
Springan mellan avstå och avstånd?

Det tycks som författaren tar fart där ordens betydelse slutat påverka, utvecklas invecklas. Ordets kollektiva död i poesins egenart, samhällets retoriska fundamentalism och kärleksrelationers slutliga genomskinliga språkbruk märkt av tiden. Vilket antyds väldigt maskerat, Krook skriver inte ut ”maktmissbruk” och ”undergivelse”, utan istället medvetet valda ord — utvalda, av- och återladdade med innebörd, lika betydelsefulla som betydelselösa.

Vi börjar på ett Alfabet av Associationer
B, Början. Beginning
och överger det
Om jag springer väldigt snabbt genom den här staden
om jag skyndar mig att inte tala
om jag rör mig snabbare än mitt språk
främmande äntligen

Stundtals finns detta hot av maktanspråk, men Krook skriver imponerande en så mänskligt brokig och skiftande diktning bunden av sitt yttre och inre sammanhang.

bortom Språk kan vara SuS
ett Skrik så tySt
en bakgård till varje ruM
där är jag i Skuggan

Skugga

bara det

I sin ”friaste” form bjuder diktsamlingen även på naiv naturlek och grafiska ordformationer. Språket styrs av det abstrakta sammanhanget, en entitet blir närvarande och skapar ett kryptiskt och sjukligt kodat budskap — där ordens bundna betydelse lyfter en mycket intressant frågeställning: Har vi evolverat i tanken men låst oss i språket?

Lite av en lingvistisk diskursanalys, kärleksfullt förankrad i Krooks mystiska och magiska diktning. Ord i förändring som flytande bärare av innebörd, kodat och djupt beroende av sitt sammanhang. I tid och rum, här och nu, är poesin dömd av ordkonstnärens förgängelse, språkets åldrande till fundament och retorik; författaren angriper denna kollektiva acceptans och brist — att faktiskt synliggöra ett språkligt meskalin, teknokratisk vanvård och retoriska härjningar. Vetenskapen, politiken, byråkratin. Vem äger tolkningsföreträde? Makten. Poesin bör alltid slåss — för språkets mänsklighet.

Men nu till något av det vackraste jag läst:

när språket föll i sär
var skillnaderna

inristade i handflatorna
Skillnaderna, uttalade jag

Eller hur? Människan och språket, poesin; varför då bestämma betydelserna, vanvårda denna vår källa till progressiva uttryck? Språket måste ju hänga med i evolutionen. Annars står vi plötsligt utan betydelse. Vi stöper oss själva ganska … ointressanta. Låt oss fortsätta diktsamlingens ambition att vara sanna och beröra. Fortsätt återerövra språket. Så det blir mänskligt igen. Meningsfullt.

Låt poesin få andas vett till de vettlösa, vettlöst till de vettiga. Orden blir annars mekaniska medel för makt — för alla som vill ljuga retoriska sanningar. Acceptansen möjliggör och erkänner osanningar. Idag förutsätter vi dem nästan, men bör vi inte undvika en så förgiftad ingång? Tänker jag i tankar från boken. Och lite sånt. Läs försiktigt, så blir Puppe Doll Chrysalis lättillgänglig och dåraktigt vacker.

Och väl i tiden Krook! så viktig — så välgjort.

Similar Posts:

• Träd in bland träd, gräs och gravstenar
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• Det blir nog nåt …
• En ord Szavak maskin Gép
• Vi ska alla en gång dö

Någonstans mellan alla dessa saker finns en röd tråd som skriver kulturellt kapital i skrivstil. Kulturen är inte bara kronor och ören, den kan tillföra ett gammalt café något extra, göra en handväska till en del av en åtråvärd smart livsstil som inte bara är en jakt på materiell status. Kulturen kan vara en konkurrensfördel kort sagt. Det är lätt att se problem med att det är enstaka rika människor och framgångsrika företag som betalar för kultur. Samtidigt är det ju på kort sikt mer angenämt att få lyssna på Karin Boyes ord i reklampauser än någon överkrystad copytext om friheten det innebär att få förbränna bensin.

Några av framtidens åtråvärda caféstammisar/copywriters/mervärdesproducenter hittar du som vanligt här på dagensbok.com.

Idag skriver Christina om Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner av Malin Stehn. Hon tycker det är en ganska fin historia men ger den bara 4/10 i betyg.

På torsdag skriver Kari om Odödlig av brittiska deckarförfattarinnan S J Bolton. Det är den tredje boken om polisen Lacey Flint. Bra underhållning där spänningen håller i sig till slutet. Kari får dock känslan att hon borde ha läst de två tidigare böckerna för att få ut mer av den här boken.

På fredag skriver Håkan om Helga Krooks puppe doll chrysalis. En diktsamling som bland annat tar spår från Kar Wai Wongs mästerliga film 2046. Stundtals underbar, stundtals överarbetad och förlorar tyvärr i ambitionen. Bra men inte heller särskilt bra.

Similar Posts:

• Tveksamt berättande av fin historia
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• Den egentliga frigörelsen?
• Nya nyanser av Boye
• Boyes brev berör

Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker.

Parkerna i Krooks diktsamling finns i Stockholm och Berlin, Helsingfors och några andra ställen. Varje dikt är en plats, ett skälvande nyutsprunget rum. Parkdikterna är som dämpade bibliotek i staden. Varje träd sträcker sina grenar och litteraturreferenser in i nya dikter. En karta bildas.

Att vara i parkerna, under bladtaken som darrar och viskar är vackert och friskt. Solen silas in genom grenverken. Det är en fristad, men någonting beslöjat – som ett alltför tunt ozonskikt hotar fotosyntesen. Bladen och gräset är späda. Med i parkerna följer barn som visar oss -läsaren och föräldern som är också är diktjaget saker. Titta! Titta, säger de och åker rutschkana, kollar på stenlavar, petar med pinnar och drar bladen från blommor för att sedan försöka sätta fast dem igen.

Dikterna förmedlar seperationsvånda, eller en långsam sorg som när bladen mörknar. Det är spöklikt i parken ibland, det transparenta – alla in och utgångar mellan träden, under och ovanför. Den nakna skyddslösheten mot vinden som spelar i träden och:

gröna, gröna
kors
dubbelrad
rad i kors

Tyskland, Tiergartenstrasse, skuld och dolda massgravar. På nätterna kör ett tyst, långt tåg i spåren mellan två dikter. Morgonen därpå leker barnen igen. Aase Bergs ”mamma-trilogi” påminner till viss del om Grönska träd och träd som ser, men Krook skriver mer tillbakhållet med ord som å ena sidan flackar oroligt och å andra sidan står som kärnved med en mur av årsringar runtom. Orubblig och halkande silkeslätt. Det finns en jobbig konflikt som gör dikterna flyktiga och svåra att grepp i sin genomskinliga, isklara ton. Samtidigt är de lummiga och mjuka – en labyrint att utforska. En annan motsättning är mellan det offentliga och det privata rummet.

I Krooks poesi finns oändligt mycket att upptäcka, korsläsa och fördjupa sig i. Ibland känns ingångarna till dikterna överväldigande och förvillande. Det är så mycket blad och rötter i vägen – ingenting och allt att gripa tag i. Vissa rum går heller inte att öppna, säger Krook. Till en början känns parkerna också onaturligt obefolkade, som om man befann sig just i naturen och inte i en stadspark.

Grönska träd och träd som ser är en samling att återkomma till, som jag tror igen och igen. Träden så som Krook gestaltar dem ger mängder av tankar om språkblivande, uppväxt, människoblivande, uppfostran och tidsperspektiv. Själva boken är ju faktiskt gjord av träd, alla orden skurna ur barken. Det är en svidande tanke, men väl värd att karva lite i.

Similar Posts:

• Som skriven i tvång
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Halleluja liksom
• Fulsmart