Sedan hon tagit studenten bor hon tillsammans med sin mamma i en lägenhet på Östermalm. Hon är sysslolös, vill varken arbeta eller studera, och medan dagarna går vankar hon av och an i bostaden utan lust att gå ut. Enda aktiviteterna är måltiderna eller när mamman ombetts att läsa högt ur Gamla Testamentet. Mamman själv är sömmerska och broderar på ett motiv från Guns barndom, på vilket fadern utelämnas.

Parallellt med vad som i dåtid utspelar sig i lägenheten, löper den nutida berättelsen om den anonyma han, som Gun först varslar om i en slags drömsk profetia, och som senare alltså ska möta henne som en efterlängtad frälsare. Hon ska träffa honom på en begravning, han ska le mot henne, de ska "bli ett kött".

Som läsare drivs man bara av en stilla väntan på mötet med honom, samt en liten men ökande friktion mellan Gun och modern, mer komplicerat än så låter sig inte dramatiken sammanfattas. I alla fall inte på det yttre planet. Men med den sparsmakade och lågmälda handlingen är det lätt att tro att bokens ärende istället är mer menat att operera på ett inre plan – i undertexterna, mellan raderna och med symbolerna. Att de knappt 90 sidorna som boken sträcker sig över ska erbjuda skelettet på vilket läsaren själv ur sin egen fantasi fyller på med det mesta av känsla och dramatik. Att den egentliga romanen ska finnas "bakom boken" i ännu högre grad än andra, längre böcker.

Så, vad finns där bakom och vad upplever man som läsare? När jag känner efter: tyvärr inte särskilt mycket. Jag fängslas inte i den klaustrofobiska sitsen, anammar inte stämningen av ljuset i kristallkronans prisma och silvret som svartnar, och missar den förlösning om vilken det sias boken igenom. Trots att Guns ovilja inför omvärlden och längtan efter befrielse borde vara tillräckligt allmänmänsklig för att man ska kunna ta henne till sig, förblir hon mest en främling.

Boken inbjuder till spekulationer i vad han bär för symbolvärde, om det är modet, gudomen eller kärleken i personifierad form, den frånvarande fadern, eller ett spegeljag som Gun måste finna själv för att kunna rädda sig ur sitt icke-liv. Enligt inledningscitatet av Daniel N. Stern definierar man med ett självbiografiskt innehåll i en berättelse inte bara sitt förflutna utan också sig själv, man skapar sin identitet. Troligen är identitetsskapande också Guns uppgift i romanen, när hon både i början och slut skriver ordet "jag" i sitt anteckningsblock.

Men symboliker, lättlästhet och finstämdhet till trots – segheten finns där. Samtidigt räddas boken delvis av sin egen korthet, ett mer konventionellt sidantal hade inte varit alls lika uthärdligt.

Similar Posts:

• Säger mig ingenting
• Gripande läsning om alkoholism
• En mammas längtan efter havet
• Angeläget om bipolär sjukdom
• Varmt och bitande

Sju sköna snubbar är Titti Perssons debutroman och den handlar om Mano och hennes sex kamrater som bor tillsammans i ett kollektiv. Egentligen får vi bara lära känna Mano, de andra ser vi genom hennes glasögon, filtrerade genom hennes fördomar och hennes känsla av utanförskap, hennes känsla av att inte passa in. Sju sköna snubbar sällar sig bitvis till den kategorin ung svensk litteratur som inte riktigt vill rasera fasaden, har ett behov av att vara rätt och populärkulturellt bildad och som genomsyras av någon sorts populistisk, kvasipolitisk anda.

Vissa drag i boken påminner om en annan svensk samtida författarinna, nämligen Helena Looft som skriver becksvarta, självömkande romaner helt befriade från humor och självdistans. Fast egentligen hamnar Titti Persson långt ifrån båda de kategorierna genom att befinna sig mitt emellan, hon försöker inflika litet subtil humor (som dock tyvärr inte funkar, åtminstone inte för mig) och hon framställer Mano (som jag tolkar som hennes alter ego) som en identitetssökande, ensam själ som försöker förstå sig på hur man gör för att passa in i världen i allmänhet och bland sina socialt begåvade samboende i synnerhet. Mano går igenom olika perioder där hon umgås med en av dem åt gången men lyckas inte passa in i någon av deras världar, hon går igenom perioder där hon är besatt av olika projekt, som exempelvis att göra världen till en bättre plats.

Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med, åtminstone inte för mig.

Alltså, tyvärr kan jag inte rekommendera Sju sköna snubbar, den säger mig helt enkelt ingenting, kanske har Titti Persson lyckats pricka in andra människors känslospektra, jag vet inte, hon har i alla fall missat mitt.

Similar Posts:

• Klassiskt småstadsliv
• Kampen är din, min, vår, allas
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Instängd längtan efter Honom
• Tragedi och panik i björkarnas stad