Det blev romanen I skuggan av ett brott, baserad ”så långt det varit möjligt” på historiska dokument om familjen, det mord som präglat den och den tid och det samhälle det skedde i. Det är en nästan märkligt lågmäld, lyhörd bok om en spektakulär tragedi, något som låter mer som en svartvit filmmelodram än en svensk familjehistoria.

Det var i början av mars 1932 som den 23-årige juridikstudenten Fredrik von Sydow slog ihjäl sin far, häradshövdingen Hjalmar von Sydow, kokerskan Karolina Herou och husan Ebba Hamn i familjens våning på Norr Mälarstrand i Stockholm. Därefter tog han tillsammans med sin unga hustru en taxi till Uppsala, där han lånade en revolver av en vän, intog en supé bestående av ostron och champagne på ett hotell och sköt först hustrun och sedan sig själv.

Helena Henschens mor, Fredrik och Hjalmar von Sydows lillasyster respektive dotter, är 15 år när morden sker. Hon kommer hem till en lägenhet med blodfläckar och låsta dörrar, hittar fadern och de både tjänstekvinnorna döda. Hur lever man med något sådant? Hur kan det ens hända i en på så många sätt privilegierad familj?

Några enkla svar är förstås omöjliga att ge. Något finns där kanske ändå i det där ”privilegierad”? Det verkar inte så lätt att vara till lags i det sydowska hemmet. Kanske inte i det tidiga 1900-talets fina familjer över huvud taget? Hjalmar von Sydow har varit polischef i Stockholm, är chef för Arbetsgivareföreningen och sitter i riksdagens första kammare för högern. Både Fredrik och hans blivande hustru, i romanen kallad Sofie, växer upp i materiellt överflöd. Familjerna hade sommarhus i skärgården nära varandra, stora våningar i centrala Stockholm. Fäderna var pampar, patriarker, mödrarna … försvinnande. Där fanns missbruk och psykisk ohälsa, men på ytan skulle allt se snyggt ut. Fredrik och Sofie blev med barn, men fick inte gifta sig. Barnet lämnades bort.

Nej, här finns inga tvärsäkra svar på varför tragedin inträffade den där dagen i mars för 85 år sedan. Vad som finns är livsöden, hjärtskärande livsöden. Herrskap och tjänstefolk. De som rycktes bort och de som blev kvar. Människorna kring ett brott som kastar sina långa skuggor genom tiden.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Värdet av ett liv
• Bladvändarspänning på västkusten
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?