Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att en bok som vill bekämpa rasismen börjar med att påstå att vi laddat begrepp som rasism och rasister för negativt, men det är faktiskt ungefär det han gör. När det gäller Rasisten, menar Priftis, så har han precis som Våldtäktsmannen blivit ett monster, en tankefigur som vi ofta tar avstånd ifrån så starkt att vi blir oförmögna att se dem som någon mitt ibland oss. Rasister är Breivik, eller Hitler, inte polaren eller den där hygglige grannen. Inte jag.

Om vi ska kunna bekämpa rasismen måste vi kunna börja med oss själva, poängterar Priftis. Då måste vi kunna se våra egna fördomar, vara beredda att tänka till och kanske tänka om. Att vrida och vända på.
Hur kommer det sig till exempel att vi så unisont drog den ”självklara” slutsatsen att det var någon form av muslimer som låg bakom massmorden på Utøya, mejade ner norska ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger? Att muslimer som terrorister framstår som något närmast naturgivet, medan en ”etniskt norsk” gärningsman kräver individuella förklaringar och diagnoser?

Trots att islamister enligt Europol i själva verket ligger bakom bara 0,34 procent av terrordåden i Europa. ”Självklart”?

Att ta itu med rasismen handlar alltså delvis om självrannsakan, om att våga se att det finns strukturer, det finns föreställningar vi bär med oss fast vi egentligen kanske inte ens vill veta av dem. Den goda nyheten är ju att sådant kan förändras. Då får vi bara inte vara livrädda för att se det som är rasistiskt. Då får vi inte köpa att somliga genast ylar om att bli ”stämplade” eller ”brännmärkta” som rasister. Rasism är rasism, och den som ständigt gör sig skyldig till rasism är nog faktiskt till och med rasist. Men det är inte oföränderligt. Det är ingen brännmärkning.

I Främling, vad döljer du för mig? ger sig Priftis i kast med mängder av myter kring rasism, invandring och ”svartskallar”. Här avlivas välbehövligt en rad myter, bland annat om yttrandefrihet och provokationer, om muslimska värderingar och barnafödande – ofta sådant man knappt ens orkat ta i debatterna, därför att anklagelserna är så absurda och smaklösa, men uppenbarligen behöver det ju bemötas. Där är Priftis mycket bra, slagfärdig och påläst.

Ett exempel som fastnade hos mig handlar just om värderingar. Det är en dansk undersökning som säger att 7 procent av de danska muslimerna tycker att det okej med barnaga, medan 15 procent tycker det är bra med dödsstraff. Det måste jag ju till exempel erkänna gör mig lite illa till mods. Fast jag blir ju knappast mindre illa till mods när det visar sig att bland Dansk Folkepartis väljare – de som jag förmodar ungefär motsvarar svenska grupperingar som plötsligt talar sig varma för kvinnors och homosexuellas rättigheter och vill försvara dem mot otäcka muslimer – ja, där anser hela 25 procent att dödsstraffet borde återinföras, och 42 procent tycker barnaga är okej.

Där blir Priftis ofta som mest intressant, i att han ifrågasätter själva grundantagandena. Bör vi försvara ”svenska (eller danska) värderingar”? Vad är i så fall det? Visst ska vi ”ta debatten”, som det så populärt heter. Så mycket vi bara orkar. Men vi måste också inse att vi inte bara faktiskt gjort det en hel del de senaste åren, utan också tagit över oroväckande mycket av de främlingsfientliga problemformuleringarna. Att integrationspolitik alltid har epitetet misslyckad, till exempel, att invandringen har en kostnad, eller att somliga frågor är invandrar- och integrationsfrågor snarare än helt enkelt sociala frågor.

Det är ett enormt ämne Priftis tagit sig an och här och var breder han ut sig över så överväldigande ytor att det blir en smula tungt. Olika typer av rasism genom historien är ett sådant avsnitt. Det är nog inte heller avsikten att gå till botten med precis allt. Där finns det andra, mer specifika böcker man kan läsa (kanske Andreas Malms Hatet mot muslimer eller Harald Ofstads nyutgivna klassiker Vårt förakt för svaghet.). Främling, vad döljer du för mig? är mer översiktlig, lättläst och konkret resonerande. Som sådan är den minst sagt välbehövlig.

Similar Posts:

• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling
• Nätets mörka sida
• Metaller, miljö och människor
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Det är väl också filosofen Harald Ofstads själva tema, att vi är lite lika Hitler. Att nazismen inte är så fjärran oss som vi vill tänka oss det – och då är ändå Vårt förakt för svaghet skriven långt innan de senaste decenniernas högerextrema frammarsch i Europa.

Vårt förakt för svaghet gavs ut första gången 1972, uppdaterades 1979 och plockar en del exempel från amerikanska soldaters framfart i Vietnam. Det har nu ingen större effekt på hur angelägen hans analys känns – jag har en obehaglig känsla av att man, precis som Ofstad menar, kan fortsätta linjen och byta ut judar och kommunister mot vietnameser och kommunister och vidare mot muslimer utan att de underliggande värderingarna förändras särskilt mycket.

Att jämföra något med nazismen kan väl sägas tillhöra våra stora politiska tabun. Man jämför inte nazismen. Man devalverar inte Förintelsen med jämförelser för att försöka ta några politiska poäng. Det är i princip att låta sin motståndare vinna på walk-over.

Därför känns också Ofstads text på många sätt modig fortfarande, trots 40 år på nacken. Det han skriver är ingen billig ”guilt by association”. Han gör en minutiös genomgång av nazismens ideologi – så minutiös, faktiskt, som möjligen bara filosofer kan vara och som jag personligen ibland har svårt att uppbringa tålamod med – och reder ut vilka synsätt som är beroende av vad, vad som ligger allra djupast i grunden. Det gör han baserat på Mein Kampf, men också på mängder av andra andra texter och uttalanden av Hitler och andra ledande nazister. Påläst är bara förnamnet.

Lager för laget skalar Ofstad ned nazismen till just föraktet för svaghet. Det är den som är starkast som förtjänar att vinna. Den svage förtjänar att förslavas eller utrotas. Makten har alltid rätt.

Och det är ju inte en människosyn begränsad till Nazityskland. Ofstad skiljer mellan ”tysk nazism” och ”generell nazism” och även om jag tycker att han, efter att ha varit nästan plågsamt noggrann i den inledande och dominerande analysen, blir lite väl svepande på slutet, så är det en spännande, skrämmande och väldigt angelägen diskussion han för.

Jag vet inte exakt vad Ofstad tycker vi ska kalla nazism eller inte, men jag tror inte heller det är poängen. Poängen är snarare att få syn på oss själva. Vakta på oss själva. När agerar vi på ett sätt baserat på att den som har det sämre nog också förtjänar det? När vi tycker att långtidssjuka människor bör ta sig i kragen eller annars får finna sig i att falla igenom systemets allt bredare maskor? När vi vill kunna köpa prylar för priser som inte rimligtvis tillåter de som tillverkar dem drägliga livsvillkor? Hur uppför vi oss egentligen – och hur låter vi oss själva komma undan med det?

Similar Posts:

• Dagarna före nazismens maktövertagande
• Får man skämta om Förintelsen?
• Spökhistoria
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Ord som glider dit makten vill