Sant är ju att vi överfört mer och mer makt på EU:s minst sagt komplicerade struktur de senaste decennierna. Sant är också att det knappast går att diskutera svensk politik, oavsett sammanhang, utan att få höra att sådär kan vi inte göra, för det får vi inte för EU.

Men jag har tänkt på en annan sak. Härom året ville svenska myndigheter förbjuda en eller annan ny drog som dödade ungdomar. Det fick man inte för EU, och så var det med det. Samtidigt ville den svenska regeringen fortsätta med ”skyddsjakten” (onekligen en av modernt språkbruks kanske mest otippade sammansättningar) på vargar. Det fick man inte heller för EU, men då gick det plötsligt bra att ge fullständigt fan i det.

Så ibland undrar jag ju om inte EU bara är svenska politikers bästa dåliga ursäkt.

Anyway. På baksidan till Det mjuka monstret Bryssel presenteras Hans Magnus Enzensberger som ”en av Tyskland mest respekterade författare” (Jag har tyvärr aldrig hört talas om honom, men visst skriver han bra. Slagfärdigt.) och ”en varm anhängare av idéerna bakom en europeisk integration”. Så inleder han också sin lilla pamflett med ett ”Tackom och lovom” över allt som blivit bättre genom EU. Rörelsefriheten. Freden. Etc.

Det mesta inom EU – byråkratin, tillkomsten och den omåttliga expansionen, ekonomin, anställningsvillkoren, maktens rent bokstavliga korridorer och den lätt torftiga folkliga förankringen – beskrivs gärna sarkastiskt, ironiskt. Det är ganska rolig läsning, men så småningom känner jag mer och mer att Enzensbergers kvickheter kommer i vägen för det han ska föreställa diskutera.

Själv är jag förbaskat skeptisk till EU – till den nyliberala likriktningen och de konservativa enklaverna, till ”Fort Europa” och tendenserna till självgod exploatering av världen utanför, till den halvblinda expansionslustan, den anala detaljfixeringen, beroendet av lobbyister och svårigheterna kring kontroll och ansvarsutkrävande, bland annat – och ändå tycker jag ibland Enzensberger avfärdar unionen för lättvindigt.

Hur är det till exempel med det där berömda ”demokratiska underskottet”? Den del av EU:s styrande som utses mest direkt genom medborgarnas val, Europaparlamentet, är relativt tandlöst. Ett än större problem är kanske att medborgarnas valdeltagande är rätt patetiskt. Men de andra råden och allt vad de nu är, de befolkas ju faktiskt av representanter från i sin tur demokratiskt valda regeringar i medlemsländerna. All makt kommer ju någonstans ifrån. Eller?

Man får knappast intryck av att unionsmedborgarnas valtrötthet bekymrar de ansvariga. Oberört åser de hur underlaget för deras legitimitet krymper. Det ligger nära till hands att förmoda att det till och med passar i deras planer, eftersom passivitet hos medborgarna är ett paradisiskt tillstånd för varje maktmedveten myndighet. Inte heller de deltagande nationella regeringarna har särskilt mycket att invända. Hemmavid beklagar de med en axelryckning att de tyvärr inte har kunnat sätta sig emot besluten i Bryssel. Omvänt kan kommissionen hänvisa till att man bara följer medlemsstaternas vilja. På det viset är det i slutändan ingen som längre kan göras ansvarig för resultaten.

En förutsättning för demokrati är ju just att man kan identifiera den ansvarige för ett visst beslut och avsätta den eller dem om man inte är nöjd. Det kan förstås bli problematiskt när ansvarigheten är en sådan soppa som Enzensberger beskriver (och han är ju inte den första). Men vad är egentligen demokrati på överstatlig nivå? En stat – en röst? En medborgare – en röst? Är det självklart?

Det mjuka monstret Bryssel – mjukt, enligt Enzensberger, eftersom det liksom kör över oss på ett välvilligt sätt, vad nu det är – är bitvis roande, bitvis provocerande och ofta tankeväckande. Det är knappast den ultimata guiden till EU, men så är ju heller inte lättlästa och inspirerande debattböcker om EU något man precis drunknar i.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Syns inte, finns inte?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Förvaltning. Det låter kanske lite ohett, men tänker man efter så är det ju inte stor mening med politik om man inte också kan genomföra den. För det krävs det myndigheter, tjänstemän och det ena med det andra – men det krävs också öppenhet, kontrollerbarhet, möjlighet till ansvarutkrävande. Man måste ju kunna se att myndigheterna verkligen utför det vi kommit överens om på ett vettigt sätt, och kunna förändra det som inte fungerar.

Det är de problemen Lundquist fokuserar under den lätt dystra titeln Slutet på yttrandefriheten. För det har hänt mycket inom svensk förvaltning de senaste decennierna. Det som slagit igenom är tendenser som New Public Management, idéer om att offentlig verksamhet bör skötas efter näringslivets modeller. Det kan handla om ren privatisering av verksamheter, men också mer smygande förändringar i styrning, resultatkrav och förmodade effektiviseringar.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev ju i Hets! indignerat om det här när det gäller skola och utbildning härom året, om hur allt som inte är direkt ekonomisk lönsamt helst ska skalas bort och vad det i så fall innebär för samhället, människorna och mänskligheten. Lundquist hämtar också sitt mest framträdande exempel från utbildningssektorn, från ett fall vid Lunds universitet.

Slutet på yttrandefriheten handlar nämligen till stor del om ”visslare”, whistleblowers, människor som – ofta till en hög personlig kostnad – vågar påtala problem eller felaktigheter i en verksamhet. I Lund var det en professor emeritus i biologi som offentligt kritiserade institutionens tillvägagångssätt när det skulle sparas in på forskningsverksamheten, vilket uppenbarligen ledde till en mängd märkliga personliga påhopp och till att professorn fråntogs sina privilegier på institutionen, sitt arbetsrum och sina möjligheter att forska.

Det är en nedslående bild Lundquist förmedlar, både av universitetet och av visslarnas situation i allmänhet. Hur ska någonting någonsin bli bättre om inte ens offentliga verksamheter klarar av att hantera och ta till sig kritik? Universitetspersonal har åtminstone laglig rätt att yttra sig på det här sättet, även om det milt sagt verkar lite si och så med det i praktiken, men när verksamheter privatiseras fråntas personalen också dessa juridiska möjligheter. Det finns demokratiska kostnader här som måste debatteras, måste lösas.

Vi måste ju kunna planera offentlig verksamhet inte bara utifrån kronor och ören och stolpiga resultatmått. Vi kan inte sitta och räkna hur många blyertspennor eller blöjor som går åt om det innebär att vi samtidigt förlorar greppet om mer abstrakta kostnader som demokratisk kontrollerbarhet, öppen debatt eller för den delen något så urbota flummigt och gammeldags som medmänsklighet. Jag tror egentligen att alla de där hoten jag nämnde i börjar har med det att göra. Öppenhet. Kontrollerbarhet. Demokrati.

Mänsklighet.

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• Partipiskan viner
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• Vi sitter här på livstid
• En lång tradition av depraverade kejsare?