Jag vet egentligen inte om barn grubblar så mycket över vad vuxna är. Säkert tycker de att vi är konstiga rätt ofta. Själv funderar jag ganska ofta över vad det egentligen går ut på och hur man gör det bäst, och de barn i lågstadieåldern jag läst tillsammans med har haft hemskt roligt med att fundera över det tillsammans med Annica Hedin och Hanna Klinthage i bilderboken Dom som kallas vuxna.

Så här presenterar boken sig själv:

Du känner säkert några vuxna …

De är stora och kan nästan allt. Prata franska, såga med motorsåg och steka hela pannkakor. Vuxna kan reda ut tjocka tovor i håret och trösta dig om du är ledsen.

På tusen sätt är vuxna underbara. Men ibland kan de vara svåra att förstå sig på.

Därefter får vi kliva in i huvudet på en vuxen: ”Så här kan dom tänka på ett helt vanligt jobbmöte”. Hanna Klinthages bilder gestaltar ett myller av vuxna, i det här fallet i ett konferensrum, och läsarna får ta del av en mängd olika saker som passerar genom deras huvuden. Mina små läskompisar har definitivt roligast åt ”Om jag pruttar tyst märker ingen.” Jag kan kanske mest identifiera mig med ”Märker nån om jag tar en tredje bulle?”, medan andra grubblar över om de inte skulle passat bättre som älgar i skogen, eller varför man inte blivit bjuden på någons kalas.

Mångfalden är en stor del av charmen – alla vuxna är ju inte precis likadana. Precis som alla barn eller gamla inte är likadana.

Största delen av boken består av frågor: ”Varför köper vuxna inte lördagsgodis?”, ”Varför äter vuxna äcklig mat?”, ”Varför gråter inte vuxna när de slår sig?” eller ”Varför har vuxna bråttom?” Svaret är, liksom ovan, aldrig ett, utan många och individuella, och frågorna är – jamen, jag tycker också som vuxen att de är bra. Varför gör vi på detta viset? Egentligen?

Dom som kallas vuxna är en charmig, rolig och klok bok som man skulle kunna ge i julklapp till nästan precis vilka åldrar som helst. Inte minst vuxna.

Similar Posts:

• Hemligheter och ilska
• Skruva isär och sätta ihop
• När robotarna tar över
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Fest och vardag med djurfavoriter