När jag började läsa Jakten på ondskan var jag därför ganska säker på att detta skulle bli en sträckläsning, trots att det är en faktabok med fotnoter och allt. Så blev det emellertid inte, vilket skall sägas beror mer på min egen okunskap än på Walters förmåga att skriva medryckande text. Problemet är nämligen att den verklighet som Walters beskriver inte är lika rafflande som den som visas i faktakanalernas dokumentärer. För att inte tala om hur blek den ter sig jämfört med fiktionens nazijägare, där de mest läsvärda (eller sevärda) är Täcknamn Odessa, Pojkarna från Brasilien och Maratonmannen.

Så även om flera nazister verkligen flydde till Sydamerika var inte deras tillvaro sådan att de levde i någon slags nazi-aristokrati i hemliga samhällen djupt inne i Paraguays djungler, där det planerades inför det kommande fjärde riket. Istället var det oftast ganska nedslagna män som mest ville hålla sig undan rättvisan och sörja för sig själv och sina familjer. Därför tar de också de fabriksjobb som erbjudits eller startar möjligen upp oansenliga småföretag. Undantag finns förstås, men av de personer som tas upp i boken är det egentligen bara Klaus Barbie, Lyons bödel, som gör den karriär man förknippar med gamla SS-officerare. Han arbetar i Bolivia som frilansande konsult med tortyr som främsta expertis och med såväl landets diktator som dess främsta knarkbaroner som kunder.

Men om man bortser från det uppenbara, jag är ju trots allt medveten om att nazisamhällena i djungeln inte existerar, så tar Walters i sin bok upp en hel del intressanta aspekter på nazistjakten. Det som förvånar mest är att den av allmänheten så välansedde nazijägaren Simon Wiesenthal i bästa fall kan beskrivas som en duktig pr-man och i sämsta fall som en notorisk lögnare. Hans förhållande till sanningen verkar nämligen vara väldigt flexibelt, och märkligt nog står hans påståenden ofta i kontrast mot varandra, även i hans egna biografier. Andra intressanta aspekter är hur slumpmässig rättvisan är när det gäller gamla nazister. Inte bara när det gäller vilka som faktiskt blir åtalade eller inte, utan även hur de som faktiskt är efterlysta kan klara sig undan, av till synes obetydliga faktorer: allt från rent slarv till att åtal/arrestering faller mellan stolarna och hamnar i något slags byråkratiskt limbo.

Den hycklande hållningen som segermakterna, inklusive Sovjetunionen, hade när de ställer rättvisa från gårdagens krig (andra världskriget) mot nyttan i dagens krig (det kalla kriget) är kanske inte helt obekant. Men att även Västtyskland ganska snabbt väljer att glömma det förgångna går ju lite stick i stäv mot den bild som landet har som det enda land som verkligen gjort upp med sitt smutsiga förflutna. Att organisationer av f.d. SS-män som Odessa inte existerar i den form vi känner den från agentlitteraturen är väl inte heller något nytt, men det är intressant att se hur organisationen existens underbyggs av dess motståndare, som just Wiesentahl.

Sammanfattningsvis så är Jakten på ondskan en väldigt ambitiös faktabok som innehåller rikligt med fotnoter, och utöver tidigare forskning har Walters även bedrivit en del eget fältarbete. Det blir en ordentlig genomgång av hur jakten på de nazistiska krigsförbrytarna gick till och efter de fyrahundra sidorna lägger sig en känsla av att nu-kan-jag-det-här, och att man kanske inte behöver se fler tv-dokumentärer. Är man däremot bara måttligt intresserad av fenomenet nazijakt så kan man kanske nöja sig med en snabb sammanfattning: Borman dog i Berlin strax efter att han lämnade Hitlers bunker, Mengele flydde några år efter kriget till Sydamerika och greps aldrig trots att han var efterspanad, utan dog av en hjärtinfarkt i Brasilien 1979 när han badade och Eichman tillfångatogs i Buenos Aires av Mosad-agenter 1960 som förde honom till Israel där han ställdes inför rätta, dömdes och avrättades.

Similar Posts:

• Såpa, skurmedel och Bosse Schön
• Den chilenska nazismen
• Vad ska man tro?
• På cykel med hemliga dokument
• Imponerande men långrandigt

Bokåret har bara börjat och mycket har redan hänt och ska hända. Björn Ranelid har dansat och svansat i Let’s Dance, till exempel. Bibliotekstjuven på Kungliga Biblioteket har blivit serie i SVT. John Ajvide Lindqvist släpper ny novellsamling. Tomas Tranströmer och Elsie Johansson fyller 80. Till exempel.

Och nyligen presenterades de nominerade till Borås Tidnings debutantpris 2010 – för er som ännu inte kunnat släppa förra årets böcker.

På dagensbok.com bjuder vi på det här:

Idag skriver Lina om det blodiga tonårsallvaret i Agustprisvinnaren Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

Anna Liv recenserar Uppdrag: Mord av Simon Kernick – en hårdkokt brittisk deckare med starkt driv, rått språk om infiltration och brottsprovokation i London.

Oscar skriver om Guy Walters Jakten på ondskan – en ambitiös faktabok om nazistjägare och jagade nazister.

Sofia har djupdykt i den historiska romanen Den vita drottningen av Philippa Gregory, som utspelar sig under Rosornas krig i England.

Niclas smakar på rockiga måltider när han recenserar Stev Seabury’s Mosh potatoes.

Och mot slutet av veckan följer Anna med Bob Hansson till Indien i hans Vips så blev det liv.

Mycket att se fram emot alltså.

Ha en fin vecka.

Önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Spännande historia
• Ljummen uppföljare
• Ny vecka på dagensbok.com
• Vecka 45 på dagensbok.com