Att hertiginnan Charlotte agerade självständigt i politiska frågor var alltså inte ovanligt för hennes tid. Hon var en politisk partner till sina manliga vänner, hon hade genomtänkta målsättningar och med hjälp av sitt stora nätverk kunde hon agera strategiskt. Samtidigt lindade hon omsorgsfullt in sina politiska propåer i ett ödmjukt språk, för annars skulle hon ha överträtt samtidens konventioner. Denna skillnad mellan kvinnors betydelse i teori och praktik har på senare år blivit en självklarhet för historiker. I stället för att framhäva politiskt kända kvinnor som undantag, har historiker kommit till insikt om att man tidigare har förbisett de historiska källor som faktiskt talar om elitkvinnors inflytande. Vad som gör hertiginnan Charlotte ovanlig för sin tid är med andra ord hennes målmedvetna utnyttjande av de möjligheter som fanns i hennes samtid – och att de har dokumenterats så väl för eftervärlden.

Så blir biografin över Hedvig Elisabeth Charlotte inte enbart en biografi över en enskild, politiskt aktiv kvinna utan en historieskrivning om kvinnlig makt.

Hedvig Elisabeth Charlotte föddes i Eutin 1759 och dog som Sveriges drottning i Stockholm 1818. Hon var gift med Gustav III:s bror, Karl XIII. Biografin rör perioden före och runt mordet på Gustav III och handlar därmed inte alls om hennes tid som drottning. Vi kommer henne nära genom hennes dagbok och hennes flitiga brevskrivande.

Biografin beskriver hur hon först kommer bra överens med Gustav III men att hon efterhand får fler och fler invändningar mot hur han styr landet. Hon ser med oro på utvecklingen i Frankrike och hur hårt nära vänner drabbas av den franska revolutionen och är rädd att samma öde skall drabba det svenska hovet.

Hedvig Elisabeth Charlotte är nära vän med Gustav III:s politiska motståndare och politiskt involverad i de konflikter som så småningom ledde till mordet på Gustav III. Mördaren blev snabbt gripen men exakt hur konflikterna som ledde fram till mordet påverkade händelseförloppet är ännu inte helt klarlagt.

Sammantaget är detta en välskriven och spännande biografi över en mäktig kvinna. Omarbetningen från akademisk avhandlingstext är välgjord och de många bilderna förhöjer läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Makt och prakt i svensk barock
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Förvånansvärt fräscht

Men om det tar tid idag att få de döda i vigd jord så var det ingenting mot vad det har gjort att få våra kungar begravna. Efter att Gustav II Adolf stupade i Lützen tog det flera år innan han blev begraven i den nya begravningskyrkan Riddarholmskyrkan. Tidsåtgången hade flera orsaker. Dels berodde det på att han dött utomlands, dels på de många förberedelser som krävdes. Likfärden hem till Sverige skedde under och pompa och ståt. De bevarade föremålen är många, bland annat finns Gustav II Adolfs häst, Streiff, uppstoppad och går än idag att se i Livrustkammarens lokaler. Makabert? Lite, kan jag tycka.

Ännu mer makabert är det att bläddra fram en bild av Gustav Vasas skelett iklädd sammetssvepning och med kungakronan på sned. Gravöppningar av de kungliga gravarna har skett vid flera tillfällen och av olika skäl. Att man passat på att fotografera är kanske inte så märkligt, egentligen. Det är ju också något fascinerande med att se bilden av Gustav Vasa i nuvarande form. Historien kommer nära och blir verklig.

Gustav Vasa var den kung som inledde traditionen med de kungliga begravningarnas långa parader och många symboler. När en monark dör blir maktläget alltid påverkat och begravningsceremonierna har bland annat funktionen att visa att allt är under kontroll.

Om man studerar det tryckta ceremonielet från Gustaf VI Adolfs begravning 1973 och jämför det med beskrivningar av Gustav Vasas år 1560, finner man att traditionen i det mest väsentliga hållits levande under de mer än fyrahundra år som passerat. En del inslag har som tidigare framkommit försvunnit och andra har tillkommit, men arvriket består och med det följer än idag liksom efter Gustav Vasas död givna symboler och handlingar som uttrycker kontinuiteten i maktövertagandet av det kungliga ämbetet.

Riktigt teaterlika är begravningarna främst under Tessins ledning. Han arrangerade kyrkorummet till dramatiska scener med ödesmättade symboler och fantastiska ljusspel. Omslaget till Dödens teater visar Gustav III:s begravning som Tessin iscensatte.

Det här är kungahistoria på hög nivå, men då och då glimtar det övriga samhället förbi i framställningen. När Karl XIV Johan ligger på lit de parade blir trängseln kaosartad och en kvinna trampas ihjäl. Ett kösystem enligt franska mått införs.

Tidningarna framförde även sin åsikt om att sådana ”queuer” även framöver borde kunna införas i Sverige. Då skulle man inte behöva riskera att klämmas ihjäl, varken vid ”expositionen” av kungliga lik eller vid biljettluckan till ett teaterspektakel, vid en statsceremoni i Slottskyrkan eller vid utsläppandet av någon luftballong.

Dödens teater är framförallt en föremålshistoria. Rangström har arbetat vid Livrustkammaren och är väl förtrogen med samlingarna. Hon guidar oss kunnigt och med stor inlevelse genom historien utifrån historiska föremål. Bilderna är många och av god kvalitet.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Folkbildande om begravningar
• Ett sent klapptips!