dagensbok.com » Guns ‘n’ Roses

Steven Adler "My appetite for destruction"

Niclas Müller-Hansen — Sun, 14 Aug 2011 22:00:38 +0000

Det tog ett tag innan jag läste den här boken. Vet inte varför egentligen, men en massa annan läsning kom antagligen i vägen för herr Adlers dekadenta livsresa.

Egentligen väntar väl världen numera mest på att dåren Axl Rose ska lyckas plita ner sin historia, men i väntan på den boken finns nu snart tre Guns N’ Roses-medlemmars böcker ute. Slash var först, sedan Adler och nu senare i höst 2011 kommer Duff McKagans.

Nåväl, Adlers berättelse skiljer sig inte nämnvärt från andra liknande redogörelser av rockens smutsiga bakgator. Det blandas friskt med tragik, lite humor, droger i överflöd, överdoser, påsättningar, rehabvolter och allt annat som hör till rockstjärnelivet.

Det man mest kan undra efter att ha läst boken är ju hur mycket som egentligen är Adlers egna minnen? Med tanke på hur han fullkomligt stekt sönder sina synapser, torde många historier vara återberättade till honom av andra, på samma sätt som i Ozzy Osbournes självbiografi. Själv har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde på julafton förra året, men kanske är det så att du, trots berg av kokain och allehanda överdoser, lever ett så extremt och händelserikt liv att allting bränns fast i hjärnbalken?

Adler sparkas ut ur hemmet som elvaåring och lever sedan ”on the streets”, som det heter. Han utsätts för övergrepp, lirar trummor, röker braj och sätter på brudar. Med andra ord inget nytt som tillförs rockmyten, men ändå en ganska intressant läsning.

I hans ständiga fight med sitt svåra drogberoende påminner boken en del om Anthony Kiedis Scar tissue. Han vet delvis att han har problem, gör åtskilliga vändor på diverse rehabinstitutioner, men allt som oftast lockar drogerna mer. Det är egentligen inte förrän han kommer i kontakt med Dr Drew och Celebrity rehab som det vänder, även om han efter det också fått återfall. Tydligen ska han vara med i ytterligare en omgång.

På det stora hela är hans liv överlag ganska tragiskt och i de flesta intervjuer de senaste åren handlar det mest om att han vill se ett återförenat Guns’n'Roses, även om han nog innerst inne inser att så länge sångaren Axl Rose är tokig, kommer det troligtvis inte ske.

Boken bjuder som sagt inte på några större nyheter eller ett nytt banbrytande sätt att förtälja en gammal rockstjärnas leverne, men det är ändå en kul läsning och för alla Guns N’ Roses fans är det en självklar bok att införskaffa. Inte minst för att inse vilken spark i arslet bandet var på hela den då rådande rockscenen i Los Angeles och även senare över hela världen.

Själv intervjuade jag Adler för några år sedan under hans första besök i Sverige med det egna bandet, som uteslutande spelade låtar från Guns N’ Roses debutalbum. Han dreglade konstant från ena mungipan pga. skador från sitt missbruk, pimplade öl och pratade något otydligt och släpande. Just då en spillra av sitt forna jag, men mycket trevlig och pratglad.

2005 gjorde jag dessutom en mailintervju med en kille vid namn Brooke Ellis, som då var Adlers högra hand och drev hans hemsida. Han berättade om denna bok, som då hade titeln ”No bed of roses”, och sade att han var med och skrev den. Så blev inte fallet och för några månader sedan beklagade han sig bittert i ett brev på webbplatsen Metal Sludge om att han låg bakom mycket av boken men inte fått någon ”credit” för det.

Stephen Davis "LZ-75: The lost chronicles of Led ZeppelinÂ´s 1975 American tour"

Niclas Müller-Hansen — Wed, 20 Jul 2011 22:00:51 +0000

Stepen Davis är en mycket erkänd, men också väldigt kritiserad, journalist och författare som tidigare bland annat skrivit den enormt omdebatterade Hammer of the gods om just Led Zeppelin och för något år sedan gav han ut sin biografi om Guns ‘n’ Roses, Watch you bleed, som fullständigt sågades av forne managern Alan Niven i tidningen Classic Rock. Hans recension bestod mest av ett enda långt rabblande av alla de sidor som innehöll felaktigheter, vilket visade sig vara större delen av boken – enligt Niven.

Davis senaste bok är en förträffligt trevlig redogörelse över Led Zeppelins USA-turné 1975, en turné som författaren hängde med på under större delen av tiden, vilket gör att det mesta känns ganska trovärdigt.

Han fick flyga med legendariska Starship, göra intervjuer med medlemmarna och se mängder med konserter under månaderna januari till mars 1975 och mycket av detta skrev han ned i tre stora journalböcker som han sedan tappade bort efter att ha skrivit den artikel han var utsänd för att skriva.

2005 hittade han så dessa journaler igen och nu finns de ihopsatta till en mycket, mycket läsvärd bok om Led Zeppelin när de var på topp. Enligt författaren skulle de aldrig komma att vara så bra som de var detta år.

I boken bjuds det på mycket av spelet bakom bandet och konserterna. Exempelvis var det lite av en återkommande ceremoni att bandet försvann in i ett rum strax innan konserten och snortade lite kokain.

Bilden som målas upp av medlemmarna är också intressant. Page var ganska hårt tagen av sitt missbruk, medan Plant är den som framställs i mest positiv dager. Bonham var en underlig kille som blev komplett galen på fyllan och betedde sig som ett stort svin, medan Jones alltid var i skymundan och beskrivs som fruktansvärt tråkig.

Till alla historier finns det också mängder med fantastiska bilder. Bland annat bjuds det på en bild av Plant stående på en balkong på beryktade Riot House med en gigantisk billboard för Physical Graffiti i bakgrunden. Det var just i den stunden som han yttrade de numera legendariska orden ”I’m a golden god!”, ord som långt, långt senare användes av sångaren i fiktiva Stillwater i Cameron Crowes mästerliga Almost famous. För övrigt är Crowe omnämnd vid några tillfällen i boken då han också följde turnén för tidningen Rolling Stone. Dessutom menar Davis att ynglingen Crowe alltid lyckades få fantatsiska oneliners ur rockstjärnorna.

LZ-75 är en formidabel bok som gör att man vill lyssna på Led Zeppelin 24/7, vilket också innebär att man återigen inser vilket makalöst band det var.

Anders Tengner "Access all areas"

Niclas Müller-Hansen — Sat, 04 Jun 2011 22:00:21 +0000

Det är lika bra att erkänna direkt. Jag är sjukt avundsjuk på alla de upplevelser och möten Tengner haft med allehanda världsstjärnor. Han var på plats då det verkligen begav sig för alla de band jag själv alltid lyssnat på. Visserligen har jag också intervjuat flera av de band han träffat, men långt efter deras storhetstid, så att säga.

Boken är uppdelad i kapitel efter de olika storheterna han mött och blir samtidigt en hyfsat kronologisk berättelse om hans liv, från The Runaways till Guns ‘n’ Roses och allt där emellan. Det är helt ok skrivet, även om Tengner inte är en stor skrivare och det bjuds på en hel del kul historier. Till skillnad mot hans amerikanske motsvarighet Eddie Trunk, drar sig inte Tengner för att dela ut en känga här och där. Exempelvis har väl Glenn Hughes och Jon Bon Jovi framställts i bättre dager tidigare, än vad de gör här.

Jag skulle nog kunna ge min högra hand för att få ha varit på plats så som Anders varit. Jag menar, vem hade inte velat sitta på ett hotellrum med en ung Lita Ford eller spendera flera dagar hemma hos Ian Gillan ute på engelska landsbygden? Få, skulle jag tro.

Tengner var helt klart en del av min tonårstid på 80-talet och jag minns Norrsken och Metalljournalen med ett leende på läpparna. Förhoppningsvis blir det en uppföljare till boken, då de band som tas upp bara är en bråkdel av alla han träffat. Helst hade jag velat se ett kul kapitel om Autograph, detta bortglömda favoritband från 80-talets Sunset Strip.

Intressant i läsningen är också hur pengar spreds omkring av skivbolagen. Lyxmiddagar, flygbiljetter, tjusiga hotellrum och ett konstant flöde av fri sprit. Utan tvekan en helt annan tid jämfört med dagens musikklimat.

Roxana Shirazi "The last living slut: Born in Iran, bred backstage"

Niclas Müller-Hansen — Sun, 29 Aug 2010 22:00:07 +0000

Den här lilla boken ska enligt förlaget få Pamela Des Barres I’m with the band att framstå som en nunnas dagbok, och jag kan inte annat göra än att hålla med. Att sedan författarna Neil Strauss och Anthony Bozza är med på ett hörn som förläggare, gör ju onekligen att man blir intresserad.

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne ”styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa ”erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där ”anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Mick Wall "When giants walked the earth"

Niclas Müller-Hansen — Tue, 17 Feb 2009 23:00:00 +0000

Mick Wall är en legendarisk brittisk musikjournalist som mött och intervjuat de flesta av alla de stora rockhjältarna. Han har så här långt publicerat en hel hög med diverse biografier om bland annat Ozzy Osbourne, Status Quo, Guns ‘n’ Roses och Iron Maiden. Dessutom är han en av de journalister som namnges i Guns ‘n’ Roses-sången "Get in the ring" (1991). En sång baserad på alla de journalister och kritiker som gav tummen ner åt bandet. Wall nämns främst på grund av en oupskattad intervju han gjorde med Axl Rose. Barnsligt? Ja. Underhållande? Absolut. Rock and roll? Utom all tvekan.

Hans senaste skapelse är en biografi om ett av de största och mest mytomspunna band som spelat på denna jord, Led Zeppelin. Om detta brittiska band finns det otaliga böcker skrivna. Vissa bra, andra mindre bra. Mest hyllad, men samtidigt också väldigt kritiserad, är nog Stephen Davis Hammer of the gods, en bok som siktar in sig på en hel del av de mest galna historierna om bandet.

Walls bok är baserad på många av hans egna intervjuer med samtliga medlemmar i bandet samt stenhårde managern Peter Grant och bjuder på en mycket intressant och läsvärd historia. Han tar allt från början och lotsar läsaren genom Led Zeppelins uppgång och fall. Han fokuserar inte på de smaskiga och numera sönderanalyserade historierna, även om dessa givetvis nämns, utan ger kanske en mer ärlig och mänsklig bild av dessa giganter. Han försöker komma närmare de "vanliga" människorna bakom Plant, Bonham, Page och Jones. Detta bland annat genom kortare passager genom hela boken där Wall pratar om respektive medlem i andra person. Ett intressant berättelseformat, men ibland tar det lite tid innan man förstår vem av medlemmarna som han avser och är inte alla gånger helt lyckat för flytet i historien.

Kanske framkommer det inte allt för mycket nytt i boken, men just själva sättet som historien förtäljs på, gjorde att det på något vis blev en oerhört spännande läsning. Jag hade ytterst svårt att lägga ner boken på kvällarna och längtade oavbrutet till nästa lästillfälle. Ett betyg så gott som något.

En hel del text ägnas åt de ockulta inslagen som Jimmy Page stod för. Mycket intressant och ska man tro på allt så har herr Page en stor del mörker och mystik inom sig. Betydligt mer än vad jag tidigare trott.

When giants walked the earth täcker det mesta och sträcker sig från de allra första ackorden fram till den hyllade återföreningen i London 2007. En återförening som nu visat sig bli den sista då Plant sagt nej till en fullskalig turné. Mycket säkert på grund av hans enorma succésamarbete med sångerskan Alison Krauss, som nyligen gav dem fem Grammys i USA. Dessutom ger Wall en ganska nykter och ärlig recension av den extremt hypade återföreningskonserten i London. Det var kul och delvis spännande, men samtidigt inte som förr och det fanns tillfällen då han tittade på klockan och även gäspade. Detta stämmer nog bättre med verkligheten än de många andra i mångt och mycket överdrivna hyllningarna. Hur gärna man än vill, så kan det nog aldrig riktigt bli som förr.

When giants walked the earth är en mycket bra biografi och anses av många kritiker vara en av de absolut bästa Zeppelinbiografierna så här långt. Detta beror nog mycket på den mer nyanserade bild som ges av bandet och medlemmarna och som visar att Led Zeppelin var så mycket mer än bara låttjuveri, fiskehistorier, groupies, motorcyklar i hotellkorridorer och "Stairway to heaven".

Stephen Davis "Watch you bleed – The saga of Guns 'n' Roses"

Niclas Müller-Hansen — Mon, 29 Sep 2008 23:00:00 +0000

Watch you bleed är inte bara en historia om ett bands väg mot framgång och herravälde i rockvärlden, utan också om dess destruktivitet, och framförallt om en enskild persons totala galenskap.

Många är historierna om Bill Bailey eller W Axl Rose, som han är mer känd som, och i Davis bok ges exempel på hans galenskap sida upp och sida ner.

Allt tar sin början i Lafayette, Indiana där den ökände sångaren växer upp i en familj präglad av religion, och där våld är en del av vardagen. Drygt 20 år gammal flyr han vischan och den stad och stat han senare kom att förtala gång på gång. Han anländer till ett sjudande Los Angeles, sluter upp med barndomskompisen Izzy Stradlin och sedan är stenen i rullning.

Davis lägger mycket kraft på åren närmast före och efter debutskivan Appetite for destruction (1987) och det är verkligen en gåta att det här bandet överhuvudtaget lyckades prestera något. Flera högt uppsatta personer på deras skivbolag Geffen Records uttryckte stor oro under bandets första tid, och menade att man skulle se till att spela in precis allt som gick, för det var stor risk att minst en av medlemmarna skulle dö av en överdos innan debuten såg dagens ljus.

Livet i Hollywood är ett rockstjärneliv utanför lagen, väldigt likt det liv Mötley Crüe presentarar i sin biografi The dirt. Dock är Watch you bleed ingen biografi skriven tillsammans med bandet. Den är precis som författarens hyllade och samtidigt bespottade bok om Led Zeppelin, Hammer of the gods, en historia delvis byggd på intervjuer med folket runt bandet kombinerat med Davis egna upplevelser med Led Zeppelin.

Skivbolagsfolk, managers, studiopersonal, journalister med flera bidrar med sina minnen och allt fogas samman med intervjuer från bl.a. Rolling Stone, Interview och Kerrang – tidningar som Axl Rose kom att spy galla över och som säkerligen bidrog en hel del till hans paranoida sida.

Då historien bygger på vad andra berättat får man kanske ta en del av det som förtäljs med en nypa salt, även om jag tror att det mesta ligger väldigt nära sanningen. Den ende som kommenterat boken är gitarristen Gilby Clarke och det med orden "Well, you've got to remember he wasn't there.". Dock har författaren hävdat att mycket av materialet bekräftats av en medlem i bandet. Vem detta är lär dock säkert förbli en hemlighet.

Mycket av bokens text ägnas självfallet åt Axl Rose, en människa som numera verkar vara helt isolerad från omvärlden. Han diagnosticeras som manodepressiv tidigt i karriären och hans egendomliga beteende blir bara mer och mer mystiskt ju större bandet blir. Mot slutet av originalbandets tid låter han ett medium undersöka magnetiska fält på scen, han tittar på tv och låter publiken vänta i timmar eller så dyker han inte upp alls. Från scen ägnar han stor tid att spy galla över media, sin familj och allt annat som är i vägen för käre Axl. Han har ett ego så stort att den enda möjliga vägen för bandet att gå, var att splittras. Samtidigt förstår man att Axl Rose i och med kombinationen av sjukdom, pengar och notoriska ja-sägare omkring sig, inte kunde bli annat än konstig. Det framkommer också att mycket av hans diktatoriska styre av bandet härstammar från hans uppfattning av hur Mick Jagger i The Rolling Stones styr sitt band. Den stora frågan är väl hur bandet hade blivit om Rose inte fått storhetsvansinne?

Davis skriver mycket underhållande och man har svårt att lägga ner boken. Dessutom kan man ibland nästan känna lukten av drogerna, sexet och blodet. Det är smutsigt, ångestfyllt och hejdlöst galet, men också så ofantligt roligt att läsa om. Dock tycker jag bildmaterialet är riktigt dåligt och diverse fel står att finna i texten. Paul Stanley i KISS påstås vara basist och Phil Lynott stavas Linott. Petitesser kan tyckas, men detta tillsammans med en del andra kommentarer gör att det ibland känns som att författaren inte har riktig koll på den mer nutida rockhistorien på samma sätt som han har på 70-talets historia och megaband som Fleetwood Mac och Led Zeppelin. Dessutom tror jag inte att Guns 'n' Roses var en lika stor del av hans liv som exempelvis Led Zeppelin. Det var faktiskt på förslag från sin redaktör som han skrev den här boken.

Som ett litet tips kan jag även rekommendera er att läsa Marc Canters bok Reckless road. Ett utmärkt komplement till Watch you bleed och tillsammans blir de den ultimata rockbiografin.

Mötley Crüe "The Dirt"

Gäst — Mon, 12 May 2003 23:00:00 +0000

Jag har aldrig gillat Mötley Crüe nåt speciellt. Hela hårbandsgrejen gick mig förbi med undantag för Guns ‘n’ Roses då förstås. Visst har Mötley någon låt som är okej men jag har aldrig ens funderat på att köpa en skiva med Mötley. Tills jag läste The Dirt.

The Dirt är skriven av bandet tillsammans med Neil Strauss, som för övrigt var med och skrev Marilyn Mansons biografi The Long Hard Road Out Of Hell, också den mycket läsvärd. Strauss är i grunden journalist och vet att skriva på ett fängslande sätt. Detta lyfter boken och själva dispositionen är också väl genomtänkt, med små historier som tillsammans ger en bild av bandet Mötley Crüe i alla fall. Jag läste för ett tag sen att någon av medlemmarna, jag tror det var Tommy Lee, skulle göra en The Dirt II eftersom han tydligen inte var nöjd med resultatet av den första. Skulle inte bli förvånad om det kommet en trea och en fyra och en femma också i så fall. Mötley är ju inte kända för att vara det mest konfliktfria bandet på planeten…

Vad handlar då The Dirt om? Som ni redan listat ut handlar den om bandet Mötley Crües historia, från de första stapplande stegen på 1980-talet till en försoning (nåja) med blick framåt idag. Det är en bok som dryper av rockstjärnekomplex och skandalösa historier som avlöser varandra. Precis det man som ung grabb beundrade grupperna för när det begav sig och man var mer lättlurad än nu, kanske… Vi får följa bandet på deras väg genom sin karriär där skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna skildras ur medlemmarnas egen synvinkel. Bilolyckan där Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley avlider, Tommy Lees fängelsedom, ett gäng rundor in och ut på avgiftningar, några bröllop med playboytjejer, Mick Mars ledsjukdom och Vince Neils fighter med Axl Rose, som till dags dato tydligen har en inbjudan till holmgång stående från den gode Vince.

Samtidigt vävs bandets kreativitet in och man får en blick av var ifrån bandet kommer och vad de ville med sin musik, vilket är ganska intressant ur min synvinkel som aldrig riktigt diggat bandet. Huruvida det är sant eller bara skrönor av avdankade rockstjärnor har jag ingen aning om men de får det att låta ganska trovärdigt. Frågetecknet gäller även den eventuella historien om det egentligen fanns två olika Nikki Sixx i bandet under olika perioder. Personligen var det inget jag märkte av i boken och har heller inte hört om förrän efter jag läste boken så i den frågan är jag ett stort frågetecken och lämnar debatten fri till de som verkligen kan sin Mötley.

Det som skiljer ut den här boken från andra gruppers biografier är att den vänder på steken. I vanliga fall på VH1 eller något handlar det om ett band som börjar spela, slår igenom, lever rockmyten, börjar knarka, allt håller på att rasa samman eller gör det och sen återförenas man på äldre dar och finner att magin är tillbaka. Mötley börjar istället med att knarka, lever rockmyten, allt går i princip åt skogen, man blir ren och försöker spela ihop men det går inte och allt går åt skogen igen.

Gene Simmons från Kiss har även anmält sitt intresse för att göra film på spektaklet, men frågan är om en film verkligen kan väga upp den behållning som den här boken är.

dagensbok.com » Guns ‘n’ Roses

Steven Adler "My appetite for destruction"

Similar Posts:

Stephen Davis "LZ-75: The lost chronicles of Led ZeppelinÂ´s 1975 American tour"

Similar Posts:

Anders Tengner "Access all areas"

Similar Posts:

Roxana Shirazi "The last living slut: Born in Iran, bred backstage"

Similar Posts:

Mick Wall "When giants walked the earth"

Similar Posts:

Stephen Davis "Watch you bleed – The saga of Guns 'n' Roses"

Similar Posts:

Mötley Crüe "The Dirt"

Similar Posts: