1894 gör Kata Dalström skandal. Hon är trettiosex år, uppvuxen i en förmögen familj och gift med en konservativ man – ändå blir hon socialdemokrat!

Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det är meningar som dessa som gör att jag vill hålla på med historia. Förändringarna! Dramatiken! Blotta tanken på en socialdemokrati fjärran från trött statsbärande, kanslihushöger och slentrianmakt.

Inte för att det direkt var bättre när en socialdemokratisk agitator som Kata Dalström hotades med fängelse och skrevs ner i den borgerliga pressen som ”en fara för den allmänna friden och moralen” och inte sällan fick hålla sina anföranden utomhus för att ingen ville eller vågade låna ut lokal. Nej, det vore ju att romantisera väl ordentligt. Men åh, vad det var annorlunda! Vad människor ändå har förändrat sina villkor!

Ja, det är något med den där tiden och rörelserna som får till och med en skeptiker som mig att strössla med utropstecken. Och Kata Dalström levde mitt i det – eller ställde sig mitt i det. Hon hade ju kunnat välja en helt annan tillvaro. Ägnat sig åt ett borgerligt hem, de sju barnen, maken och kanske en smula välgörenhet eller kultur. Någon litterär salong kanske, på sin höjd.

Det gjorde hon inte. Istället bröt hon med förväntningar på både klass och kön. Hon blev en offentlig person, en megakändis före moderna massmedier. Hon reste runt, hon talade och skrev. Hon tog plats och hon provocerade.

I Kata Dalström – agitatorn som gick sin egen väg tecknar Gunnela Björk hennes liv från vaggan till graven. Det är ett ganska stormigt liv, ett ständigt sökande efter, ja, vad är det? Någonting större? Där finns det politiska drivet, absolut, men också ett andligt sökande – bland annat ett intresse för mysticism och buddhism – och en törst efter kärlek och passion. Det omvälvande.

Som fjortonåring blir hon relegerad från Risbergska flickskolan i Örebro, där hennes olydnad och inte minst flirtande anses alltför depraverat. Som första kvinna i den socialdemokratiska partiledningen kommer hon snabbt på kant med Hjalmar Branting och gänget. Hon är med och bryter sig ut i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, blir kommunist, men kommer inget vidare överens med de alltmer inflytelserika och hårdföra ryska revolutionärerna heller. Feminist vill hon inte kalla sig. Klass går före kön. Fast nog måste det svida när den kvinnliga rösträtten kompromissas bort?

Det är dramatiska decennier i historien som Gunnela Björk och Kata Dalström bjuder in till. Ett samhälle där spelreglerna på många sätt kastats upp i luften – var ska de landa? Det är en anda av att allt är möjligt som är lätt att romantisera, men det var människor som åstadkom den andan. Människor som Kata Dalström.

Similar Posts:

• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• ”The lady’s NOT for turning”
• Farfars flicka
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Inte visste jag att sången från Trollkarlen från Oz-filmatiseringen användes redan när Thatcher tvingades lämna 10 Downing Street i november 1990, men allvarligt talat: brittisk 80-talspolitik är inget Munchkinland precis. Inte ens om man räknar Gregory Maguires brutala, kolonialt anstrukna vuxenvariant av Oz.

Thatchers 1980-tal – och det var i sanning hennes 80-tal; hon residerade i premiärministerbostaden i elva år, under vilka hon hann väljas rekordmånga tre gånger – var en tid av häftiga motsättningar. Utdragna strejker, upplopp, IRA-terror, Falklandskriget – ibland är det svårt att säga om Thatcher själv var orsak eller verkan.

Många problem ärvde hon förstås, som Storbritanniens knepiga roll som bedagad kolonialmakt, men det vore synd att säga att hon sökte lösa dem så smidigt och lyhört som möjligt. ”There is no alternative!” blev slagordet för de avregleringar och utförsäljningar hon förordade. ”We don’t negotiate with terrorists” hade mycket väl kunnat vara ett annat.

Det gjorde henne populär. Som utbildningsminister på 70-talet hade hon tagit bort gratismjölken för skolbarnen och blivit känd som ”Maggie the Milk Snatcher”. Som nybliven premiärminister gick hon i krig med Argentina om Falklandsöarna, offrade närmare 1000 människoliv och 1600 miljoner pund för att de 1800 brittiska medborgare som levde där skulle få förbli britter. Och hyllades som den som återgett Storbritannien sin storhet.

Det finns förstås oändligt mycket att säga om Thatcher, om hennes fängslande karriär, hennes plats i historien och om hennes inflytelserika politik. Gunnela Björks bok är kanske inte den ultimata guiden, för det är den helt enkelt för tunn, men den är en riktigt välgjord ingång. Med lätt hand förklarar Björk både komplicerade skeenden och företeelser (inte minst det för en svensk ganska främmande brittiska demokratiska systemet). Hon gör det faktiskt så kort, lättbegripligt och lättläst att det är lätt att glömma vilket enormt kunnande som måste ligga bakom just den där lättheten, att kunna sovra, förklara och förenkla utan att för den skull fördumma.

Även om här inte finns plats för någon omfattande analys får Björk ändå med en hel del intressanta frågor. Hon berör vad historiker, journalister, stats- och genusvetare debatterat vad gäller Thatcher – när blev hon till exempel thatcherist? Hade hon rätt i att det, i den prekära ekonomiska situation som Storbritannien befann sig i när hon kom till makten, inte fanns några alternativ? – och hon kastar in en och annan egen fundering. Vad var det till exempel för en märklig blandning mellan marknadsliberalism och konservatism som thatcherismen bestod av?

Det sista är intressant inte minst för att jag alltid undrat över det också i svensk högerpolitik. Hur går det ihop? Människor måste leva i en viss typ av kärnfamiljer, men marknaden får uppföra sig precis hur som helst? Fri vård och utbildning är ett intrång i privatlivet, men vem man ligger med eller om man vill ha barn eller inte ska helst regleras av staten? Jag önskar att någon kunde förklara det där.

Att det finns nutida svenska politiker som nämner Thatcher som en förebild är bara ett av alla sätt som den här boken är aktuell på. Ett annat är förstås den politiska strategi som fungerade för Thatcher: att hålla medelklassen nöjda genom skattesänkningar, avskaffande av fastighetsskatten och utförsäljning av allmännyttans lägenheter under marknadspriser, och sen ge blanka tusan i dem som inte hänger med. Tycka att de som blir arbetslösa, sjuka eller inte får bostadslån bara har sig själva att skylla.

Och jo, det kom en film härom året, och ja, Thatcher har precis dött, men framför allt tror jag att hon kan vara aktuell inte minst för att vi som minns henne som en nästan mytisk, lite häxlik figur från barndomens tevenyheter (nå, det där med häxlik har säkert en hel del med vad vi snappade upp av våra föräldrars politiska åsikter att göra) är vuxna nu och kanske vill veta vad det egentligen handlade om. Då är Björks biografi en alldeles utmärkt startpunkt.

Similar Posts:

• Punk, anarki och 1980-tal
• Rätt man på rätt plats
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• På andra sidan välfärdssamhället
• Imperiet under attack