Sådan är inte Marcus alls. Han ser snarare det unika i det dyra och exklusiva. Han törstar efter saker som Dolce & Gabbanas Batman-t-shirtar och linjaler i mässing, eller vad det nu kan vara. En vana som hur som helst, med all önskvärd tydlighet, väcker ett växande, aldrig sinande habegär. Det begäret stjälper i sin tur tanken om att pengar faktiskt har ett värde in i en rosaskimrande dimma, som snart leder till svår ångest och enormt stora ekonomiska skulder.

Stenberg bestämmer sig efter att ha läst Gunilla Brodejs bok Shopstop om ett års köpstopp. Och det är det den är boken – skriven i dagboksform – handlar. Jag måste ta ett djupt andetag innan jag kastar mig in i handlingen, för det har sin sidor att skriva på det här sättet. Det kan både bli förtätat men också rätt distanslöst. Sedan skriver han ju om ett ämne som bär mig så emot. Var tusan kommer den här fullständiga tsunamin av slit-och-släng-åtrå ifrån? flämtar jag efter ett tag och måste upp ovanför ytan och ta en nypa luft igen.

Men även jag som är uppväxt på det konsumentkritiska 1970-talet hittar små guldkorn. Det är väl också de som är den här bokens styrka. Som när författaren dyker ner i aktuell forskning kring hur ett företag bäst kränger sin vara och på ett mycket genomtänkt (och i mitt tycke cyniskt) sätt får kunden att stanna kvar. Försök att gå till teleoperatörs butik och säga upp ditt mobiltelefonabonnemang till exempel. Det går inte. Nej, då måste man göra sig omaket att själv ringa operatörens särskilda uppsägningsavdelning.

Och när de väl svarar på den uppsägningsavdelningen är inte mindre än en lätt förtäckt säljavdelning du talar med. Den är specialiserad på att ta reda på vad du som kund är missnöjd med och locka med erbjudanden som avstyr din uppsägning. Stenberg påstår till och med att de som jobbar på en sådan avdelning får bonus på sin lön baserat på hur många uppsägningar de lyckas förhindra. Alltså får du som konsument gå in med störtkruka och verkligen ha bestämt dig, när du ringer upp.

Men inte nog med det. Väl uppsagt och klart fortsätter företaget ifråga terrorisera dig via din mejladress med känslomässiga vädjanden. I inkorgen undrar de saker som varför. De erbjuder lösningar, de försäkrar dig om att du kan komma tillbaka när som helst. De vill ha dig tillbaka. De vill fortsätta vara vänner. De säger farväl. Som om det var din första tonårsförälskelse du just lämnat och bara var 15. Det är nästan så jag får lust att bli generaldirektör på Konsumentverket.

Det utmanar dock mina uppfattningar ordentligt när Marcus Stenberg i en passage erkänner hur han tidigare utan problem kunde ta ett sms-lån på 8000 kronor, för att betala av ett på 5000 och sedan handla på E-bay för mellanskillnaden. Vad är problemet?

Jag vet inte om det är den provokationen eller om att det är att boken är skriven just i dagboksform som ibland tröttar ut mig. Boken blir en aning pratig. Jag blir nästan sugen på att läsa Hamsuns Svält för att vidga mina perspektiv och få syre.

Men trots att jag har svårt att identifiera mig med hans köphets, måste jag ändå erkänna att det är rörande att läsa om hans kamp om att bli skuldfri i denna bok. Bara hur svårt det ta orden ”jag har inte råd” i sin mun. Som om en skalad morot i truten skulle vara fullgod ersättning för ett cigarettsug som känns ända ifrån fötterna. Testa får du se.

Similar Posts:

• Shopstop
• Finanskrisen förklarad
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte

På nyårsaftonen 2012 bestämmer hon sig: 2013 ska hon sluta shoppa. Undantagen är resor, upplevelser, livsmedel, utemiddagar och presenter och det hela ska dokumenteras i en dagbok. För att befästa projektet gör hon det så offentligt som möjligt och snart har hon också ett kontrakt med ett förlag om att ge ut skildringen av shoppingcelibatet.

Det här är inte den första boken jag läser om att sluta shoppa (ja, det känns adekvat att använda den termen, då den för tankarna till den onödiga, kanske lustfyllda konsumtionen, snarare än införskaffandet av mjölk och tvättmedel) men den är annorlunda på ett sätt som överraskar mig – hade jag anat att den till så stor del skulle bestå av intervjuer med olika personer hade jag inte varit lika entusiastisk inför läsningen av den. På sätt och vis är det intressant att få olika perspektiv på vår tids konsumtion – politiskt, miljömässigt, moraliskt – men samtidigt saknar jag lite av skärpan i frågorna. Kanhända har det inte gått, intervjun med en moderat politiker fastnar och kommer inte vidare när hon framhärdar, men jag hade ändå velat ha lite mer substans på det sättet när det nu känns som om det blir en aning mindre av de personliga reflektionerna.

Under tidens gång oroar Gunilla Brodrej sig för hur intressant det kommer att vara att läsa dagboksanteckningarna och jag tycker att den oron var helt obefogad. Det är det personliga som blir intressant, just för att det råkar vara såpass allmängiltigt och efter ett tag så reflekterat. Ofta lyckas hon peka på det absurda i både det ”vanliga” köpbeteendet och sitt eget förändrade dito, hur genomsyrad tillvaron är av konsumtion också när och där man inte tror att den är det.

Konsumtion har blivit så laddat på så många sätt. Vi konsumerar för att bli de vi vill vara – eller avstår av precis samma skäl. Det finns en konsensus kring att konsumtionen är dålig för miljön men samtidigt behövs den för samhällsekonomins skull, som den ser ut just nu. Alla kan inte konsumera som vi västerlänningar gör och har gjort men vem har rätt att begränsa vilka som får och inte får? Och måste det vara så att kvinnors köp av handväskor är av sämre art än mäns investeringar i elektronik (som håller bra mycket kortare tid än en handväska av hög kvalitet)? Alla dessa frågor får sitt lilla utrymme men betoningen blir just på ”lilla”. Laddningen märks också i ordvalen – celibatet med dess koppling till såväl sexualitet som religion. Det handlar om att tygla en stark drivkraft och om religionen förr kunde kallas opium för folket, har söndagarnas kyrkobesök för många ersatts av planerad och oplanerad shopping.

Att en pausad konsumtion av materiella ting leder till ett större fokus på ”inre” värden är inte så konstigt men att känslan av att stå utanför samhället i övrigt blir så stor förvånar mig, samtidigt som jag nog kan identifiera mig med den. Däremot undrar jag om jag skulle bli så ointresserad av andras nya kläder; jag skulle nog snarare bli överdrivet intresserad. Hela tiden medan jag läser sätter jag det i relation till mig själv: skulle jag kunna avstå så? Hur skulle jag reagera? Det där skulle jag klara mig utan men inte det där o.s.v. Jag älskar vintageklänningar och när bra böcker inte kostar mer än en tia begagnade – hur skulle jag kunna låta bli? Men nog är det något lockande med den där extrema formen och nog skulle det vara nyttigt även för mig – tänk all tid jag skulle spara utan mina vintagegrupper på Facebook…

Något jag gärna skulle vilja läsa men som jag ännu inte sett är skildringen av åren efter det totala köpstoppet, hur köpbeteendet förändrats och tankarna då, men det skulle antagligen vara tråkigare; då är det inte en extremsport längre, då är det ett internaliserat avstånd till överflödskonsumtionen och graden av reflektion är säkerligen lägre. Samtidigt får jag små föraningar i den här boken, eftersom Gunilla Brodrej skriver en del om att bryta vanor, om tiden det tar, och om hur stadens geografi förändrats för henne när gallerior och shoppinggator, trots sina centrala lägen, blivit perifera.

Och jag tycker väldigt mycket om att mormoderns ljusblå brokadklänning, som sällan lämnat sin plats längst in i garderobens mörker, nu blir buren på författarporträttet, helt okommenterat.

Similar Posts:

• Shop ’til we drop?
• Bomullens skitiga historia
• Föraktet mot pengars värde provocerar mig
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.