Nio månader senare lyckas hon få med honom i ett massmejlutskick där hon önskar god jul och gott nytt år, och av privata skäl som förklaras långt senare lackar Leo ur. Vilket leder till ett ganska intresseväckande utbyte av sarkasmer, ännu en sammanblandning med tidskriften Like och … på något sätt en vänskap eller kanske romans mellan två personer som aldrig träffats, men som bor i samma stad och av olika skäl har behov av en alltmer uppslukande brevväxling.

För det är ju i princip en modern brevroman Daniel Glattauer har skrivit. Hela berättelsen består av mejl, och det fungerar förvånansvärt livskraftigt och bra. Somliga skulle säkert säga att Emmi och Leo är alldeles för välformulerade för att vara trovärdiga, men det tycker inte jag. (Jag hade istället det motsatta problemet med Gunilla Bergenstens Konsten att vara otrogen på Facebook, där alla skulle skriva så imponerande kvickt, fast jag bara tyckte det blev trivialt och idiotiskt.) En hel del människor skriver faktiskt bra, och det ska väl kanske till två lite litterära personer för att bli så besatta av sin egen brevväxling och bilderna de gör sig av varandra?

Det är intressant att se hur olika den här romanen marknadsförs i olika utgåvor och inte minst i olika länder. På ursprungsspråket tyska ser den ofta lite dystert romantisk ut och heter Gut gegen Nordwind – vad jag förstås ungefär ”Bra mot nordanvinden” (jo, det verkar logiskt när man läst boken). På engelska däremot heter den Love virtually och ser definitivt ut som chick-lit. Den svenska utgåvan får man väl säga ligger närmare de engelskspråkiga.

Även om det handlar om någon form av romans så tycker jag ändå chick-lit-vibbarna ger lite fel signaler. Inbox (1) följer vare sig handlingsformeln eller stilen jag förknippar med chick-lit riktigt. Visst står en relation som suger in läsaren i centrum, och visst finns det ofta en kvickhet i språket som är klart underhållande, men att enbart ge läsaren orden de båda huvudpersonerna väljer att delge varandra (plus att Glattauer slänger in ytterligare ett element mot slutet som jag inte riktigt kan förlika mig med; exakt vad vore väl osportsligt att avslöja här), det känns betydligt intressantare och mer nyskapande än något i alla fall jag förknippar med chick-lit.

För den som är textorienterad och lätt förälskar sig i andras ord har Inbox (1) nog både igenkänning, en smula romantiskt skimmer och en hel del intressanta reflexioner att erbjuda. Vad är det som gör att det ofta är så mycket lättare att uttrycka sig uppriktigt i text? Hur konstruerad är egentligen den där uppriktigheten? Och vilken bäring har de personligheter och relationer vi skapar på nätet ute i ”verkligheten”? Vad händer när världarna krockar?

Similar Posts:

• Subject: Closure
• Inte en handbok, men kanske en sedelärande berättelse?
• This is not chick lit
• Chick-lit fast på sitt eget sätt
• Kärlek på korrespondens

Nu ska de ta det lite lugnare. Gå vidare. Skaffa barn. Förstås.

Men tiden går, det blir inget barn och i hemlighet avskyr Tove Varberg. Hon avskyr att inte vara i stan, där det händer, med väninnor, kollegor och kunder ständigt omkring sig. Hon vågar bara inte riktigt tala om allt det där för sin man.

Istället sitter hon hemma och surfar. Får kontakt med en gammal ungdomskärlek på Facebook, en sådan där ”road less traveled”, en passionerad historia som aldrig riktigt fått ett avslut och som hon alltid grubblat över. Nu blir hon mer och mer uppslukad och beroende av nätflirtandet och parallellt med hennes historia går väninnorna Sanna och Tess igenom variationer på samma tema.

Varje kapitel inleds med de tre väninnornas statusuppdateringar med kommentarer. Någon gång känns det riktigt spännande att få läsa mellan raderna här, men särskilt mycket av den varan ger Gunilla Bergensten tyvärr inte utrymme för. Det finns liksom inte så mycket plats mellan raderna i Konsten att vara otrogen på Facebook, inte så mycket utrymme för läsaren att fylla i tomrum eller tänka själv. Trots att relationer och förväntningar, vem man är och hade kunnat vara, är ämnen som berör, berör karaktärerna sällan. Inte mig, i alla fall. De är liksom slutna.

Kanske beror det på att också handlingen framstår som sluten. Det är för lätt att se målet ända från början, svårt att uppbåda engagemang i de där hindren på vägen. Det är helt enkelt förutsägbart. Konventionellt.

Dessutom är det inte särskilt roligt. Jag tänker mig att en roman som åtminstone gränsar åt chick lit ska vara lite rolig. Min begränsade erfarenhet av genren – vilken ska erkännas mest består i ett vagt minne av Bridget Jones dagbok – hävdar att det ska vara lite roligt, ha en smula självdistans. Finns något sådant här går det mig helt förbi i namedroppandet av klädmärken och möbeldesigners, och när en ny frisyr i ett trängt läge verkligen framställs som en revolution letar jag verkligen med ljus och lykta efter åtminstone skuggan av ironi.

Till råga på allt påstår karaktärerna själva att de är just roliga. Tove får prestationsångest av att alla ”kreatörerna” på reklambyrån skriver så festliga statusuppdateringar hela tiden. Återigen sitter jag som ett frågetecken. Det gör de verkligen inte alls.

Däremot har Bergensten en poäng i just den iakttagelsen, i hur även det där lilla charmiga sättet att smidigt hålla kontakten med gamla vänner lätt blir en tävling, en statusjakt. I hur komplicerat det kan bli när olika sociala sammanhang flyter ihop på en webbplats, när man är privat och knyter nyttiga jobbkontakter huller om buller och världarna rätt vad det är slår ihop med en smäll.

Som romanuppslag är det briljant och visst finns det scener, inte minst när Tove tar ett glas eller fem för mycket och stalkar exet på nätet, som känns pinsamt klockrena. Sociala medier och liknande har på kort tid fått enorm betydelse i mångas liv och jag har verkligen sett fram emot romanen som lyckas väva in de här elementen på ett snyggt sätt.

Vi verkar bara inte riktigt vara där än.

Similar Posts:

• Brevromanens återkomst?
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Plastigt från Chick litens drottning
• Tolv år med Bridget Jones