En genomgång av de mest berömda politiska morden likt den Göran Rystad gör i Politiska mord – det yttersta argumentet, visar nu att sammansvärjningar är ganska ymnigt förekommande genom historien, även om de STORA konspirationerna oftast förblir opåvisade. De tillfällen man kunnat ana eller bevisa hög politisk inblandning är t ex. få, Brutus & Co. och Gavril Princips skott i Sarajevo inräknade. Ett helt klart, och av Ryssland senare erkänt fall, är Stalins förlängda ishacka som likviderande Trotskij 1940. Nej, istället vimlar det av mindre sammanslutningar om två tre man, eller helt enkelt solister i skepnad av övertygade idealister, förvirrade själar alternativt rena psykopater.

Den sorgliga listan kan göras hur lång som helst. Rydstam nöjer sig klokt nog med att, mer eller mindre utförligt, redogöra för ett dussintal mord samt en del mordförsök. Det är intressant läsningen där motiv och följder lätt kan ställas sida vid sida för jämförelse. Oftast visar det sig att politiska mord är rent kontraproduktiva (mordet på Marat vilket mest sannolikt förvärrade skräckväldet), inte har någon speciell effekt (Sadat, Gandhi och Rabin) eller leder till något ingen räknat med (Sarajevo och krigsutbrottet).

Vad man kan utläsa är att sammansvärjningarna över historien tyckts ha avtagit till förmån för ensammördaren. Rydstam redovisar ett koppel misslyckade mordförsök på amerikanska presidenter (Nixon, Ford, Reagan, Clinton, ja många av USA:s presidenter har fått klä skott för en instabil människas missriktade hat) samt naturligtvis världens mest kända (dött lopp mellan detta och mordet på Ceasar?) politiska mord, det på Kennedy.

Vilket för oss in på de politiska mord som drabbat Sverige under senare tid. Mordet på Anna Lindh är löst och gärningsmannen har fått sin dom. Mordet på Olof Palme blev inte löst, men gärningsmannen är enligt vissa poliser och åklagare känd, han dog för inte så lång tid sedan. Men till skillnad från den amerikanska parallellen och Warrenkommissionen, har vi i Sverige ingen officiella bild av vem som är skyldig. Bägge lämnade dock en våg av mer eller mindre skruvade teorier bakom sig. Vi får leva med att inte veta.

Vad vi vet är dock att dessa handlingar kunde ha stoppats. Rydstam delar lite kategoriskt (han medger själv att typerna ofta flyter in i varandra) upp mördarna, och den första klassen utgörs av ”klart mentalsjuka individer” (Mijailovic) och den andra är ”udda individer”. Med den hypotesen dog vare sig Lindh eller Palme i första hand på grund av sina visioner och idéer, de dog för att de i sina utsatta roller inte skyddades ordentligt.

Sedan kommer kanske de farligaste, de ”politiskt medvetna idealisterna”. Strax efter att Anckarström avlossat skottet som skulle ända livet för Gustaf III, lär kungen ha sagt: ”Om en fanatiker är beredd att offra sitt eget liv för att ta en annans, kommer han alltid till slut att lyckas.” Onekligen en insiktsfull utsaga från dödens förmak, lika obehaglig som tidlös.

Similar Posts:

• Mördaren såg ju mig
• Demokratin och döden
• Mer intressant som person än som mördare
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Hemligheter och lögner