Sankofa är bara fjorton år, och ser yngre ut, men ryktet föregår henne. Flickan som kommer vandrande, följd bara av en förrymd räv, kallas Dödens adoptivdotter. Hotas hon börjar hennes kropp lysa, och det gröna skenet blir allt starkare, tills det har dödat och förbränt alla som befinner sig i närheten.

Det har inte alltid varit så. En gång hade Sankofa ett annat namn. Hon var en vanlig liten flicka som levde tillsammans med sin familj och klättrade i sitt favoritträd på gården.

En dag faller ett grönt, ”tjockt regn”, och Fatima fångar ett grönt, lysande frö i sina händer, innan det bränner henne och försvinner ner i jorden. Ett år senare reser sig en av trädets rötter ur jorden och överräcker ett skrin åt Fatima. Inuti ligger fröet.

Den lilla flickan ser fröet som en vän som kommit tillbaka. Hon småpratar med det, anförtror det saker, och allting är gott och väl fram tills att en rik man, en skrytsam politiker i gyllene skor, dyker upp och vill köpa skrinet med fröet. Han erbjuder mycket pengar, och Fatimas pappa säljer det. Strax därefter börjar fruktansvärda saker hända.

Amerikansk-nigerianska Nnedi Okorafor bjuder med Remote Control på en stor liten berättelse – en kortroman eller novell på 123 sidor – på lika delar science fiction och folksaga. Om historien faktiskt har sina rötter i någon afrikansk folksaga kan jag tyvärr inte säga, men tonen har något klart sagoaktigt över sig. Inte gulligt och disneyfierat, utan som de ursprungliga folksagorna, mörkt och mystiskt, mytiskt och ödesmättat.

Vad betyder till exempel själva titeln? Sankofa kan döda utan att röra människor, hon har alltmer lärt sig att kontrollera sina krafter, men är det verkligen hon som har kontroll? Är det någon helt annan? Det högteknologiska blandas, som i andra av Okorafors berättelser, med traditionella levnadssätt, och när Sankofa kommer till en stad där en AI-robot fått rollen av såväl trafikpolis som någon sorts underförstådd byäldste blir hennes möte med fjärrstyrd teknik ödesdiger. Vem har kontrollen nu? Eller är människan densamma, oavsett teknologins skiftningar?

Remote Control ställer fler frågor än den ger svar. Jag undrar om den kan ha någon sorts kopplingar till andra berättelser av Okorafor, skrivna eller bara påtänkta, för den verkar liksom leda vidare härifrån. Det är som att skrapa på ytan till en stor, mytologisk värld, som att få kika genom ett titthål på något man inte riktigt helt kan greppa än.

Jag vill veta mer.

Similar Posts:

• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Profiten på mänskligt lidande

Här möts – nästan – två av huvudpersonerna i Yaa Gyasis roman Vända hem, två halvsystrar som vuxit upp på olika håll och utan kännedom om varandra. Effia är nygift med den brittiske kommendanten på fästningen – eller gift och gift, hans riktiga, vita hustru finns förstås hemma i England – och Esi trängs under omänskliga förhållanden nere i fängelsehålorna. Effia hör gråten därnerifrån och frågar sin man vad som finns där. ”Fraktgods”, svarar han.

Från den punkten lever släktträdets båda grenar i olika världsdelar i generationer. Den ena i ett Afrika präglat av stam- och kolonialkrig, den andra i USA som slavar och undertryckta av rasism, fattigdom, polisbrutalitet och droger. Båda miljöerna går långsamt mot någon form av frigörelse, men Gyasi åskådliggör verkligen vilken långt, snårig och smärtsam process detta är, gestaltat i konkreta människoöden.

Det finns förstås paralleller att dra till Alex Haleys släktepos Rötter som, tillsammans med teveserien baserad på romanen, slog ner som en bomb i amerikanskt historiemedvetande i mitten av 1970-talet. Båda är klart läsvärda, men Gyasis berättelse något mer sparsmakad och formmedveten. Hur hon lyckats paketera denna enorma berättelse – åtta generationer på två kontinenter – i ett ganska blygsamt format, genom att göra nedslag i varje specifikt livsöde, är vansinnigt imponerande.

Genom att placera sina karaktärer på båda sidor av slavhandeln, de förslavade och de förslavande, berör Gyasi också det såriga faktum att afrikaner i denna smutsiga handel var såväl offer som förövare. De kontrollerade kanske inte villkoren för den transatlantiska slavhandeln, men tagandet av fångar i olika typer av stamkonflikter var kanske en förutsättning för den, och det växte och blev alltmer absolut som en konsekvens av den.

Varhelst det finns mänskligt lidande och ojämställdhet tycks där också finnas människor som är beredda att på olika sätt tjäna på det. I Yaa Gyasis förkrossande släktberättelse utforskas konsekvenserna av detta generation för generation.

Similar Posts:

• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• De som blev kvar
• Att bli till
• Moral mot historiskt storkapital