Geraldine McCaughrean "Inte hela världen"

Alice Thorburn — Wed, 24 Sep 2008 23:00:00 +0000

Timna är Noas dotter. Hon är en av dem som eftervärlden inte kommer att minnas, en kvinna i biblisk tid, men hon var likafullt med på arken, precis som andra kvinnor, precis som alla de djurarter som dog under färden och som därför ingen känner till, precis som ensamheten, ledan och ångesten.

Geraldine McCaughrean skildrar människornas färd på arken sådan som den måste te sig i en verklig situation, där allt det kött och blod som skalats av från grundstoryn i Bibeln finns med. För det första dör inte alla andra människor direkt när Gud låter vattnet uppfylla jorden. Syndafloden är full av nödställda som ropar på hjälp men inte får det, eftersom Noa är övertygad om att det bara är hans familj som ska överleva. För det andra råder knappast frid och fröjd ombord – det är blött och kallt och det stinker från djur och människor utan utrymme. Sjukdomar grasserar, arken tar in vatten. Och för det tredje: tvivlen ligger som ett tungt ok på Timnas axlar – undran över Guds avsikt med det som händer, undran över det egna ansvaret.

"Inte hela världen" visar på det dubbla i en fast tro, hur den på en gång rättfärdigar vilka onda handlingar som helst eftersom man alltid kan försvara dem med att "Gud ville det", och hur den samtidigt också skyddar de goda instinkterna – för hur kan det vara fel att vilja rädda och hjälpa, känner man så är det för att Gud vill det. Boken sätter också fingret på att tro alltid handlar om tolkningsföreträde. Ombord på arken är det Noa som tolkar Guds ord, det är honom Gud talar till. Men det visar sig att också hans hustru har hört Guds röst, det visar sig att Gud kan tala med flera tungor, ha flera planer än en man kan omfatta. Och när det handlar om vem man väljer att ge tolkningsföreträde, vem man väljer att tro på, så ligger valet till sist ändå alltid i människans hand.

Geraldine McCaughrean "Det vita mörkret"

Alice Thorburn — Tue, 06 Nov 2007 23:00:00 +0000

När kapten Robert Scott nådde Sydpolen i januari 1912 stod där redan en norsk flagga och han och de fyra tappra som hade följt honom till slutet fick vända om. Då hade de några månader kvar att leva. Ransonerna tog slut för tidigt, de var frusna och hungriga och de hade otur med vädret. Eftersom Scott ogillade hundar och de ponnier de haft med sig hade dött, fick de dra slädarna själva. Den utmattade kapten Lawrence "Titus" Oates insåg att han sinkade de andra men lyckades inte dö av pur vilja. På sin födelsedag den 16 mars lämnade han tältet tidigt på morgonen och gick på sönderfrusna fötter ut i den rasande stormen. "Jag går ut ett slag och blir nog borta en liten stund", sa han till sina kamrater. Hans kropp återfanns aldrig.

När Symone 90 år senare kommer till Antarktis är det med Titus i huvudet. Hon har läst allt som finns att få tag i om den frusna kontinenten och om Scotts expedition, uppmuntrad av sin farbror Victor som är en fadersgestalt för henne. Hon för samtal med Titus om allt möjligt, skolan och de jämnåriga som hon har svårt att förstå sig på, den pappa som aldrig tyckte om henne, och om Titus liv förstås – brittisk militär som överlevde flera krig och ett antal skottskador men som slutligen dukade under för isen. När hon talar med honom kan hon formulera sig, med honom känner hon sig trygg. Men han glider iväg från henne ibland, och han kan inte svara på de svåraste frågorna. För som hon säger, han vet aldrig mer än hon själv redan vet, innerst inne.

Resan till Antarktis är något av en kupp, genomförd av den farbror Victor som Symone ser upp till som ett geni. Att han inte talar om något för hennes mamma, att han beter sig underligt och verkar disträ, att han slutligen helt går överstyr förlåter hon gång på gång, han är ju den som alltid vet råd och alltid har räknat ut allt perfekt. Som läsare blir man tidigt misstänksam mot honom, och till sist inser även Sym att han har en alldeles egen agenda och ett eget mål med Sydpolsresan.

Till sist hamnar de där de också, ute på isen. Redskapen och färdmedlen är andra än de var på 1910-talet, kläderna är varmare. Men isen är sig lik. Obeveklig, oförsonlig, oförutsägbar och väldig breder den ut sig åt alla håll. Och förlorar man sitt sällskap eller sitt fordon är man lika utlämnad som då.

Det finns något fantastiskt storslaget över isen och landskapet, och över berättelsen om de expeditioner som försökt att korsa den (och ibland gått under). Det vita mörkret lever högt på den storslagenheten och Geraldine McGaughrean beskriver den oerhört vackert. Men det här är också en spännade äventyrsberättelse och en stark skildring av en tonårsflicka som har svårt att passa in och vars såriga familjebakgrund sakta uppdagas, bit för bit, i samtalen med den stoiske, brittiskt torra Titus. Dialogen mellan honom och Sym är lekfull, gammaldags högtidlig och full av hänvisningar till Scotts resa för de som vet att hitta dem. Den är också full med mild ironi och träffsäkra iakttagelser, som när solen och isen skapar spegelbilder och hägringar och Sym undrar (ur det engelska originalet):

Why so beautiful? It can't be for our special benefit. I never understood about 'beautiful'. I can see why running water is beautiful, or a tree full of apples – something that meant good things to our cavemen ancestors. But I've never understood why lions and tigers and deadly nightshade and sand dunes and lightning are beautiful. Or this.

dagensbok.com » Geraldine McCaughrean

Geraldine McCaughrean "Inte hela världen"

Similar Posts:

Geraldine McCaughrean "Det vita mörkret"

Similar Posts: