Det är lätt att börja fantisera när man läser Catullus. Nästan allt vi vet om honom kommer från hans dikter men som alla vet är en diktares liv och hans verk inte samma sak. Det vi vet om skalden är att han föddes omkring 84 f. Kr. och att han levde större delen av sitt vuxna liv i Rom. Troligen var han relativt förmögen och hade därför råd att umgås i en liten krets poeter som kallade sig neoteriker, dvs. de nya poeterna. Neoterikerna var inte intresserade av den episka dikten utan fann istället nöje i epigrammet, idyllen och den satiriska kortdikten. Man ägnade sig åt dagsländor som i Catullus och Ovidius fall skulle leva vidare genom latinundervisning.

Idag läser vi Catullus såväl som Ovidius av helt andra anledningar. Vi läser dem till och med av andra anledningar än för hundra år sedan. Om man slår upp Catullus i Litteraturens klassiker (i översättning av Elias Janzon) och läser urvalet av dikterna får man en helt annan bild av honom än om man läser Gunnar Hardings och Tore Jansons urval. I Litteraturens klassiker finner man en högstämd och något präktig poet. Hos Harding och Janson är han charmigt jordnära. Visst, det handlar nog mycket om tidens tand, men ändå. Det är tråkigt att dagens litteraturstudenter inte finner en dikt som denna i sina urval.

Sluta fundera på varför ingen kvinna vill sära
på sina smidiga lår under dig, Rufus, tyvärr,
inte ens om du gör henne mjuk med dyrbara kläder
och med juvelernas glans söker få henne på fall.
Det som besvärar dig är ett elakt rykte som skvallrar
om att där lever en bock inne i armhålan din.
Alla är rädda för den, vilket inte är konstigt, för ingen
flicka vill dela säng med en sån hiskelig best.
Därför bör du plåna ut den plåga som pinar var näsa,
Eller ej undra mer varför de rymmer sin kos.

Det som verkligen fascinerar mig när jag läser Catullus är vilka otroliga svängningar mellan högt och lågt han kan göra. Plötsligt kan ett "nerpissat luder" förvandlas till en gudaskön älskarinna som trippar fram längs den sapfiska strofen. Dikterna är både vackra och vulgära men framförallt väldigt charmiga.

I den bemärkelsen är urvalet också en påminnelse om att det inte är så stor skillnad mellan människor idag och människor för tvåtusen år sedan. Man tänkte och kände på ungefär samma sätt då som nu. Det är en viktig påminnelse som gör urvalet värt varenda krona.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Till sängs med romerska kejsareÂ…

Det har latinprofessorn Tore Janson tagit fasta på i Romarinnor och romare. Livet i antiken. I tolv tämligen fristående avsnitt beskriver han en eller flera olika personer som levde under den långa romerska antiken och i det vida romerska riket, från republikansk tid ett par hundra år innan Kristi födelse fram till Västroms fall på 400-talet. Kapitlen går i princip att läsa hur man vill, men är kronologiskt ordnade så att de faktiskt ger åtminstone en aning om just Romarrikets enorma utsträckning i tid och rum.

Janson gör en beundransvärd ansats att lyfta fram hur romare med olika livsvillkor faktiskt haft det. Han berör slavar, soldater och tidiga kristna och han är betydligt mindre centrerad kring staden Rom med omnejd än de flesta av sina kollegor. Men materialet sätter ohjälpligt snäva ramar för projektet. Långt ifrån alla hade möjlighet att lämna något skrivet efter sig. Romarinnorna lyft särskilt fram i titeln, men som direkta källor finns de knappast med alls. Berättelser och rykten om ett par kejsarmödrar tas upp, liksom ett gravtal över en idealisk hustru. Kvinnor figurerar i rättegångsprotokoll, brev och historieskrivning, men kommer med något enstaka undantag aldrig själva till tals.

De romare vi kan veta mest om är istället män mer eller mindre högt upp på den sociala rangskalan. Mycket utrymme i Jansons bok ges de som lämnat mycket skrivet efter sig, och alltså också är tidigare välkända namn. Catullus, Horatius, Plinius den yngre, Juvenalis, Apulejus och Ausonius är alla författare eller filosofer man för all del kan läsa om även annorstädes. Men Janson använder dem också medvetet för att luska fram vad han kan av romersk vardag och romerska tankesätt.

Romarinnor och romare är helt personligt hållen och författaren drar sig inte för att fälla tämligen privata omdömen om sina studieobjekt. Samtidigt gör han det så avslappnat och öppet att det värsta som kan hända är att man inte håller med honom. Hans ibland ganska fräcka paralleller mellan dåtid och nutid ger dessutom eviga tankeställare. Hur lika eller olika är vi egentligen dem som levt innan oss?

Similar Posts:

• Bland slinkor och gudinnor
• Latinet dör aldrig
• En mycket livskraftig döing
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Bra men lite bortslarvad