Romanens huvudperson är Jade, en frilansande journalist med författardrömmar, som i ett spontant infall ber sin farmor att flytta in i sin Parislägenhet då resten av familjen vill placera henne på ett äldreboende. Farmodern, som hela sitt liv dolt ett enormt läsintresse för omvärlden, och Jade, möts genom samtalen om litteratur, läsande och skrivande. De är inte längre släktingar i olika generationer, de är vänner som med litteraturens hjälp kan uppleva och känna samma saker, trots skillnaden i ålder och erfarenheter. Jade arbetar parallellt med journalistuppdragen med en roman, och hennes farmor erbjuder sig att ta sig an den som en redaktör. Hon läser, kommenterar, pushar och ifrågasätter texten, och Dagarna med farmor är därmed även en roman om att arbeta med en roman.

Och det är det här som gör att jag får verkliga problem med den här romanen. Den kretsar kring läsande och skrivande, handlar om litteraturens kraft och det slitsamma i att omarbeta, stryka och ändra för att fånga de där precisa nyanserna i språket. Och så är det så platt utfört. Det blir en märklig kontrast mellan ett insiktsfullt samtal kring romankonsten och en berättarteknik som enligt min mening skulle ha behövt utsättas för en redaktörs granskande blick både en, två och tre gånger till.

Jag återvänder till inledningen för att åskådliggöra detta. I de första tre korta kapitlen presenteras inte bara Jade och hennes farmor Jeanne, även kallad Mamoune, utan även Mamounes fyra barn, hennes bortgångne man Jean, Jades pappas nya fru och Jades före detta pojkvän, Julien. Ja, det är väldigt många namn och hälften börjar på J. Ett stilistiskt drag tänkte jag först, men nej, det verkar bara ha blivit så. Det är rörigt och krångligt – och det verkar bara ha blivit så. Eftersom romanen dessutom är berättad i tredje person, och de två främsta karaktärerna är kvinnor, blir det ofta svårt att direkt förstå vem som åsyftas. Hon sa till henne att hon skulle hämta sin … vem sa vad till vem egentligen? Återigen – texten framstår inte som färdigarbetad.

Ungefär vartannat kapitel berättas i jag-form av Mamoune. I dessa tänker hon tillbaka på sitt liv, sitt läsande och sitt äktenskap, och hon reflekterar över sin sondotters liv och villkor. När det fungerar. När det inte fungerar, vilket är vid flera tillfällen, så tappar författaren greppet över sitt perspektiv. Det som skulle vara Mamounes inre monolog övergår till gestaltande för att sedan återgå till monolog. Ibland är det plötsligt Jades tankar vi får ta del av, vilka Mamoune inte borde kunna redogöra för. Och vid ett tillfälle är det som om alla inblandade i skapandet av den här romanen tittat åt ett annat håll, då ett kapitel med rubriken Mamoune plötsligt övergår i tredjepersonberättande och historien går vidare som om inget hänt.

Det här hade kunnat vara en feel good-roman för alla oss som älskar litteratur (även om jag visserligen uppskattar den mörka vändningen på slutet som balanserar den stundtals sockersöta historien). Det hade kunnat vara en roman där talet om litteratur hade kunnat speglas i berättelsens egen form. Istället är det en roman som har stora brister i sin struktur, som är svårläst och styltig, och vars berättarperspektiv inte är konsekvent genom hela historien. Att Deghelt skriver dialoger ömsom i löpande text utan någon som helst markering, och ömsom med citationstecken, lägger ännu en språklig inkonsekvens till samlingen.

En roman om att skriva en roman. En roman om hantverket och passionen som skrivandet innebär, men också om det tråkiga, jobbiga, och slitsamma då text måste arbetas om. Jag tycker att den här romanen hade behövts arbetas om. Tyvärr.

Similar Posts:

• Vecka 26 på dagensbok – Lärare, soldater och dagarna med farmor
• En bestsellerförfattares vedermödor
• Kärlek i dödens närhet
• Betraktelse av en människa
• Tvångsmässigt utdragen långnovell

Tills imorgon har Christina läst Elin Bengtssons debutroman Mellan vinter och himmel. En ungdomsbok som handlar om två tonårsbröder där den ena är döende. Vad Christina tyckte om boken får ni veta imorgon.

Håkan har läst Sara Sum Jenssons prosadiktsvit Ur mörkret över axeln – en bok han är tveksam till. Sviten är en skriven läsning av Victoria Benedictssons efterlämnade skrifter – främst då hennes ofullständiga Ur mörkret, som Benedictsson skrev på under sitt sista år i livet. Och då givetvis fokus på hennes självmord.

Marie skriver om Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt. En roman om en kvinna som först i 30-årsåldern på riktigt lär känna sin farmor, och om deras gemensamma kärlek till litteratur. Enligt Marie är den tyvärr väldigt styltigt och platt berättad, vilket blir en märklig kontrast till det litterära samtalet i romanen.

På lördag gästar Sergej Kotov. Han har läst Soldater, av Sönke Neitzel och Harald Welzer, där de analyserar avlyssnade samtal mellan tyska soldater i fångenskap. Det är en bok om hur dessa män förhåller sig till allt våld de upplevt och själva utövat under kriget. En bok som har en välgörande humaniserande effekt, tycker recensenten.

Och på söndag skriver Anna Liv om Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen. Det är den sjätte boken om Hammarbypolisen. Två kvinnor försvinner och när polisen kopplas in ser de likheter mellan de båda fallen. Bägge kvinnor har levt under mental press, och det vore inte osannolikt om de frivilligt flydde. Men så dyker ett lik upp… Det här är en spännande och obehaglig historia om fysisk- och psykisk misshandel. Om kontroll långt bortom det normala. En perfekt bladvändare på semestern, menar Anna Liv.

Similar Posts:

• Till dig som talar, över axeln
• Guldgruva för nya lärare
• En märklig kontrast mellan handling och utförande
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• I solen med dagensbok.com – vecka 26