Hon kunde inte se eller höra de döda, men hon kunde känna dem där de smög omkring i utkanterna av hennes medvetande. De väntade på att hon skulle tröttna, drabbas av panik eller glömma att skydda sig från deras angrepp.

Inom Makepeace finns nämligen ett utrymme, som själar kan ta sig in i. Hennes mor har samma förmåga. Och syftet med kyrkogårdssessionerna är att Makepeace ska träna på att stå emot angreppen från oönskade själar som tränger sig på. Någon hjälp att förstå hur får hon inte, men modern försäkrar att det hela är för Makepeaces bästa.

Via lite jordiskt och överjordiskt drama hamnar Makepeace ganska kvickt på godset som hennes mamma flytt ifrån, och arbetar där bland tjänstefolket. Bland herrskapet finns ”de Äldre”, som hotar att utnyttja Makepeaces förmågor för sina dolska planer. Bland tjänstefolket finns hennes halvbror James, som är dryg och maktgirig men som Makepeace av någon anledning tycker om ändå.

Boken utspelar sig så vitt jag kan förstå under det första engelska inbördeskriget, i mitten av sextonhundratalet. Makepeace trasslas in i konflikten mellan rojalister och parlamentariker, smugglar hemliga meddelanden, gömmer pergament i väggarna, och interagerar med lite döda själar på vägen, samtidigt som hon måste akta sig för de Äldre. Och det skulle kunna vara riktigt intressant. Det bara är det inte.

Jag får någon slags rollspelskänsla av hela äventyret. Makepeace vandrar på genom livet, och drama händer runtomkring henne. Hon rör sig mellan olika miljöer i högt tempo, nya karaktärer introduceras snabbt, och det är så spretigt att jag undrar vad det egentligen var författaren ville skriva. Var det om hur det var att arbeta som tjänstefolk på ett gods på sextonhundratalet, eller om spioneri och ränksmidande under första engelska inbördeskriget, eller om utdrivande av onda andar/psykisk sjukdom med brutala metoder, eller om häxprocesserna, eller om Makepeaces övernaturliga förmåga, och vad vill Makepeace egentligen? Hennes två drivkrafter verkar vara skuld/sorg/kärlek gentemot modern som behandlar henne illa och sen dör (sorry för spoiler, men det är i början av boken) och kärlek till brodern som är helt ointressant och inte behandlar henne särskilt bra han heller.

Språknivån svajar lite (”koppärrig” och ”gravid” används till exempel i samma mening), men boken är lättläst och är inte dålig egentligen. Men den innehåller många känslostormar och dramatiska avslöjanden, och ändå lämnar den mig otroligt oberörd. Jag är fredligt inställd till Makepeace, men inte så mycket mer.

Similar Posts:

• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Originellt om kraften av lojalitet, lögner, och envishet
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Bra men lite för simpelt
• Parallell värld som liknar vår

Situationen blir inte mindre skrämmande för Triss av att hennes lillasyster Pen bestämt hävdar att Triss inte är hennes syster, utan en ond dubbelgångare. Triss och Pens föräldrar ignorerar Pens utbrott och anklagelser, men Triss kan inte släppa tanken på att saker inte är vad de utger sig för att vara. För inte är det väl meningen att man ska ha en hunger så omättlig att man äter all mat i huset och sedan i ren panik även kläderna från sin kropp? Inte är det väl heller normalt att man vaknar täckt i lera och löv utan ett enda minne av vad som hänt? Och varför skriker hennes dockor på henne?

Gökungen är svår att skriva om utan att avslöja för många av mysterierna i handlingen. Frances Hardinge är en lysande berättare, och Gökungen är inget undantag. Få författare skulle lyckas med att skriva en berättelse som den här utan att flumma ut totalt. Det finns så många bisarra beståndsdelar i Gökungen att den i händerna på en mindre skicklig författare förmodligen hade blivit nonsens. Som när man försöker återberätta en vansinnigt skrämmande mardröm man har haft, men inte lyckas förklara varför den var läskig eftersom t.ex. trädgårdsredskap inte är särskilt skrämmande i dagsljus, och varför skulle en häcksax jaga dig? Hardinge inte bara återberättar mardrömmar, hon får dig att känna att det är du själv som upplever dem.

Gökungen är en berättelse om ett Storbritannien i förändring efter första världskriget, en familj i sorg som hanterar den på mest problematiskt möjliga sätt, systerskap, mod, och kärlek. Den berättas med hjälp av ruttnande löv som blir till personer, bioskärmar som kidnappar systrar, onda saxar i människoskepnad, parallella världar där tuppar är det mest skräckinjagande som finns…och så vidare. Låter det för flummigt? Det är det inte. I stunden, när man läser boken, är det fullständigt logiskt. Det är först efteråt när man försöker förklara vad älvor som bor uppochner har att göra med flyktingströmmarna i Europa som det blir krångligt och överdrivet. Så ni kanske kan göra mig, och er själva, en tjänst och läsa boken istället? Ni kommer inte att ångra er.

Similar Posts:

• Spretigt om själar och 1600-talsintriger
• Uråldrig magi och moderna monster
• Taffligt försök till medeltidshybrid
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Originellt om kraften av lojalitet, lögner, och envishet

Lögnernas träd är en berättelse om att som kvinna vara tvingad in i en obarmhärtigt trång roll.

Det fanns en hunger i henne, och flickor skulle inte vara hungriga. De skulle ta små tuggor vid middagsbordet, och deras sinnen skulle också nöja sig med en sparsam kost, var det meningen. […] Men det var inte tillräckligt. All kunskap – vilken kunskap som helst – ropade på Faith, och det fanns en ljuv, beroendeframkallande njutning i att stjäla den till sig när ingen såg.

Lögnernas träd är också en berättelse om hur svårt det är att fly från sitt förflutna.
Den börjar med att Faiths familj på grund av en skandal hastigt flyttar från stadslivet i Kent till den avlägsna lilla ön Vane, i hopp om att skandalen inte ska följa efter dem. I början är lokalbefolkningen välkomnande, och de lokala arkeologerna känner sig hedrade över att ha en så berömd vetenskapsman som Pastor Erasmus Sunderly närvarande vid sin utgrävning. Men redan efter några dagar blir dock lokalbefolkningen lika kylig som klimatet på den blåsiga lilla ön, och när dörrar bokstavligen börjar stängas i familjens ansikte inser de att ryktena från fastlandet kommit ikapp deras liv i Vane.

I Lögnernas träd ser jag också ett uppriktigt porträtt av ett barns lojalitet till sin förälder. Det är hjärtslitande att som läsare se hur orubbligt Faith tror på sin pappa, och hur angelägen hon är om att han ska se henne som den intelligenta person hon är. När hon tar mod till sig och för en gångs skull står upp för sig själv:

Jag är intelligent. Jag har alltid varit det. Du vet att det är sant!

gör det ont, för det är så tydligt en desperat önskan om att hennes far ska se ett värde i henne bortom att hon är ”lydig” och ”snäll”. Hans svar är dock inte nådigt:

Hur vågar du höja rösten mot mig? Hur vågar du prata om dig själv på ett så skrytsamt, arrogant sätt? Var har du fått den frånstötande fåfängan ifrån? […] Du kommer aldrig att tjäna ditt land i strid eller utmärka dig inom vetenskapen eller göra dig ett namn i kyrkan eller i parlamentet, och du kommer aldrig kunna livnära dig på ett yrke. Du kommer aldrig att vara någonting annat än en börda, och en belastning för min ekonomi.

När Faiths pappa dör bedömer omvärlden hans dödsfall som en vanhedrad mans fega självmord, men Faith är övertygad om att det varken rör sig om en olycka eller en desperat handling från hennes fars sida. Hon ser istället ett mord som hon måste lösa innan hennes fars rykte besudlas för all framtid. I hans anteckningar hittar hon information om ett märkligt träd, som verkar leva på lögner. Enligt legenden ska du ljuga för trädet, och sedan sprida samma lögn så vitt och brett du kan. Ju fler människor som tror på din lögn, desto större växer sig trädets frukt – en frukt som avslöjar en hemlig sanning om det du skapade en lögn kring.

Lögnernas träd är en fantastiskt välskriven och mångbottnad historia – en viktoriansk mordgåta där arkeologi, religion och ett legendariskt träd spelar huvudrollerna. Mest av allt är det en berättelse om en flicka som vägrar låta sig kuvas, oavsett vilka konsekvenser det för med sig. Ibland önskar man nästan som läsare att hon skulle kunna sluta stå på sig, åtminstone lite grann, så att hon inte försätter sig i så svåra situationer, men det är inte så man förändrar världen, och Faith är fullt medveten om det.

Similar Posts:

• Spretigt om själar och 1600-talsintriger
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Kamp för kvinnlig rösträtt
• Platt om hett ämne
• Grått och gråt i Glasgow