Fatou Diome "Atlantens mage"

Alice Thorburn — Thu, 10 Mar 2011 23:00:03 +0000

Salie befinner sig i Strasbourg, hennes bror Madicke på den senegalesiska ön Niodior. Madicke ser på fotboll på öns enda TV (dit öns alla barn rusar när det är tid för reklam och sjunger med i glassfabrikantens visa fast de aldrig ätit glass) och drömmer om att bli proffs i Europa. Salie försöker avskräcka honom, hon vet att det förmodligen bara är svartjobb under usla förhållanden som väntar om hennes bror verkligen skulle göra resan. Själv saknar hon sin hemby men när hon är där står hon inte ut med människorna: framför allt inte med deras orealistiska tankar om Frankrike som ett Eldorado där alla blir rika, ofta utan att arbeta.

Fatou Diomes bok ställer de båda länderna mot varandra med en cynism som skulle kunna vara nattsvart: Frankrike är kallt och hårt, människor är avlägsna och utnyttjar varandra. Senegal är varmare, men här styr vidskepelse, skvaller och missunnsamhet. Det är inte bra någonstans – inte undra på att Atlanten lockar det par som i en sägen som Salie återberättar lämnar Niodior för att gå rakt ut i havet där de förvandlas till delfiner. Atlanten både ger och tar i denna berättelse där fiskefångsternas upp- och nedgångar styr människornas tillvaro, där den som blivit utstött antingen flyr över vattnet eller ner i det, där alla de ungas hopp ligger någon annanstans, på andra sidan vattenmassorna. Som Diome skriver: ”efter den historiskt erkända kolonisationen råder nu en mental kolonisering: de unga … högaktar fortfarande Frankrike”.

Berättaren är cynisk. Men det är en cynism blandad med humor, en galghumor som man stundtals har svårt att fatta var den kommer ifrån: livet tycks ju i grunden tröstlöst, var man än befinner sig. Det är som att berättaren inser detta, men väljer att hantera det med en blandning av uppgivenhet och godmodighet istället för att bli dyster eller arg. Bitvis känns det ganska konstigt, bitvis tror jag ändå att det är realistiskt. Det är ett förhållningssätt som väljer att acceptera istället för att försöka förändra, antagligen eftersom alla försök till förändring bara leder till att pannan slås blodig mot den vägg av okunskap som ön Niodior framställs som.

Här finns många slående bilder och hemska historier. Inte minst om de som rest till Frankrike och misslyckats, det vill säga tagits av polisen och skickats hem utan några pengar, eller bara inte tjänat tillräckligt för att kunna bjuda hela byn på stort kalas när man återvänder. Dessa redan brutna människor ses som parior av sina egna familjer, deras liv blir tomma existenser. Lyckas man inte i Frankrike måste man vara en totalt värdelös människa, och de som haft hyfsad tur vågar inte berätta något annat än framgångssagor för att inte själva betraktas som förrädare mot tron på lyckans land i Europa. De få slantar man kan spara läggs på att gå till vise män, marabuter, för att få reda på vilka örter man ska äta för att nå målet om en rik make till sin dotter eller en flygbiljett till sin son.

Iakttagelserna är skarpa, om än inte lika drabbande som de kunde ha varit med en annan berättare. Tron på människan, och hoppet, är dock helt frånvarande. Det finns enstaka individer, som öns skollärare Ndetare, som ser igenom myterna. Men ingen lyssnar på honom, och som kollektiv tycks byn dömd till fortsatt liv i skymundan, styrd av falska förhoppningar och gamla föreställningar. Det hela är väldigt deprimerande, men Atlantens mage är ingen deprimerande bok. Tvärtom är den stundtals rolig, och hela tiden ganska trevlig att läsa. Det är motsägelsefullt, och jag får inte riktigt ordning på vad jag tycker.

Händelserik vecka på dagensbok.com

Emelie Novotny — Mon, 07 Mar 2011 11:00:25 +0000

Just nu sitter vi på dagensbok.com och peppar för romangala på Berwaldhallen där Sveriges Radios Romanpris delas ut ikväll. Har du missat att läsa om dom nominerade så gör du det här och om du vill lyssna på finaldiskussionerna gör du det här.

Som vanligt bjuder vi på en händelserik vecka, idag skriver Björn om Jean Gionos Kullen som han beskriver som existentialistisk skräck när naturen tar hämnd. Därefter följer Tracy Chevaliers Okända väsen, en historisk roman om fossil, kärlek och kvinnors frigörelse baserad på Mary Annings liv.

Även Eva har läst Stockholms mest hajpade bok just nu och bjuder på en reprisrecension av Norrtullsligan av Elin Wägner. Har du också läst årets Stockholm läser-bok och vill ha någon att prata om den med? På Stockholm läsers blogg hittar du alla bokcirklar och evenemang kring projektet.

Mot slutet av veckan bjuder Alice på en glaghumoristisk skildring av Senegal och dess kopplingar till Frankrike i Atlantens mage av Fatou Diome. Jag är fortfarande skärrad och uppslukad av mörkret och styrkan i Mara Lees Salome, en roman som i 80-talets Skåne går i fotspåren av myten om Salome.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

dagensbok.com » Fatou Diome

Fatou Diome "Atlantens mage"

Similar Posts:

Händelserik vecka på dagensbok.com

Similar Posts: