Så kanske någon svarar: ”Varför inte?”
Och vips, ersätts den ifrågasättande rösten i mig och säger: ”Ja, varför inte?”
I det ögonblicket börjar äventyret.

Men den känslan uppstod inte i den första läsningen av Trädet, en bilderbok för små barn.

Kaninen Bob går på promenad. Han ser ett träd och undrar vad som finns där bakom. Sen ser han hunden Hilbert komma gående.

Hilbert har likt superhjältarna en mantel över axlarna. Han berättat för Bob att han redan varit bakom trädet. Han har varit överallt för han kan flyga.

Bokens två huvudfigurer uppträder på avskalade scener. Vit ödslighet. Tomheten bryts endast av trädet, som står kanske hundrafemtio meter längre fram.

Jag brukar gilla minimalistiskt utformade bildberättelser. Men i den här boken finns ett störningsmoment. Dialogen är babblig, text och bild går inte hand i hand.

Den motstridiga upplevelsen förstärks av hur mötet med Hilbert gestaltas. Har han verkligen varit bakom trädet? Och har han verkligen förmågan att flyga jorden runt?

De har karaktär, Bob och Hilbert. En humoristisk krusning rör vid deras konturer: kaninen som släpar på sin morot (likt en snuttefilt) och hundens två ögon som plirar asymmetriskt.

Trädet är raka motsatsen till alla grälla bilderböcker som riktas till små barn. I stället för strömmande ögonstimuli väcker sidorna ett lyssnande förhållningssätt. Vad sägs mellan raderna? Är det viktigt att veta om Hilbert talar sanning eller att få reda på vad som finns bakom trädet?

Tomheten ligger där och det är inte mycket att göra åt ovissheten här i livet. Tanken är kanske att fundera på frågan om det alltid är grönare på andra sidan staketet. Möjligen är det okända bortom trädet en metafor för döden. Som sagt – det är mellan raderna läsningen växer.

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Ta en morot
• Mellan dröm, vakenhet och ullig kanin
• Snäll kanin med onda ögon
• Dramatisk thriller för små barn

Den färöiske barnboksförfattaren Bárður Oskarssons Den platta kaninen är inte riktigt en av de där böckerna. Faktiskt tycker de få vuxna jag försöker återge handlingen för att den låter helt förfärlig, fast det är den inte alls. Den är rolig och skruvad på ett både uppfriskande och ömsint sätt.

En dag ligger en kanin på gatan. Alldeles platt.

Råttan kände sig lite sorgsen.
”Det kan inte vara roligt att ligga där”, sa hon och tittade på hunden.
”Jag tänkte precis samma sak”, sa hunden.

Men vad ska de göra? Bära hem henne avfärdar de snabbt. Man vet aldrig hur folk reagerar om man kommer hem med deras kanin alldeles platt. Till slut får hunden en idé.

Vilken idén är vore synd att avslöja, men den är ungefär lika befängd som bilden av den platta kaninen. Och ganska fin.

Det står aldrig ”död” i Den platta kaninen. Det står inte ens ”påkörd” eller ”överkörd”, fast bilarna lurar i uppslagens utkanter. Det står ”platt” och hunden och råttan får hantera kaninens platthet liksom förutsättningslöst. Om du låg platt på gatan skulle du väl vilja att någon försiktigt petade loss dig? Kanske till och med hittade på något kul?

Historien är lika enkel och egen som de stilrena bilderna. Världen där hunden och råttan lever är avskalad och påtagligt urban, skildrad i svala men inte kalla vattenfärger.

Hunden bor i en hundkoja och kaninen någonstans på nummer 34 där människorna förmodligen inte skulle uppskatta att man kom hem med deras kanin helt platt. Det kan uppenbarligen vara farligt bland människorna i staden, men det finns också utrymme att fundera och ta egna beslut.

Beslut om var man skulle vilja ta vägen ifall man en dag ligger där. Platt.

Similar Posts:

• Mellan raderna uppstår frågorna
• Snäll kanin med onda ögon
• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Bilderboksspecial: Burtonesque