Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Det är ju som den europeiska historiens onda saga. Fullt av läskiga monster och modiga hjältar. Dramaturgiskt tacksamt. Men begripligt? Arketypisk ondska lämnar ju så sällan rum för någon verklig förståelse. Och sagans aktörer är trots allt mycket begränsade. Fortfarande får alla inte riktigt plats.

Förföljelsen av homosexuella i nazitidens Tyskland nådde aldrig samma proportioner som exempelvis den av judar. Den var inte fullt lika systematisk, bland annat på grund av olika syn på mäns och kvinnors homosexualitet, och den är inte lika tydlig i det källmaterial som finns. Men den var grundligt integrerad i tidens ideologi och den drabbade massor av människor. I de flesta fall människor som även om de överlevde lägren aldrig ens efteråt finns någon chans till kompensation eller upprättelse.

Om bland annat detta handlar antologin Kärlekens pris. Här träder några av de individer som faktiskt drabbades av nazisternas förföljelse fram. Lutz van Dijk som i Auschwitz mötte den stora kärleken. Freia Eisner som hankade sig fram i exil. Josef Kohout som tillbringade i stort sett hela kriget i koncentrationsläger och hemkommen till Österrike fortfarande fick leva en undanskymd tillvaro eftersom homosexualitet där avkriminaliserades först 1971. De här människorna är förstås ovärderliga bekantskaper. Men här finns också analyser av ideologier och mediabilder, av sammankopplingen mellan judiskhet och homosexualitet, av det komplicerat homoerotiska i nazismens manlighetsideal, av homosexualitet och heteronormativitet i Hollywoods förintelsebilder, i dagens nyhetsrapportering och i dagens politiska debatt.

Kärlekens pris är visserligen en något spretig samling texter. De allra flesta utgår från homosexualitet kontra nazism, några drar mycket relevanta trådar in i nutiden. Och ytterligare några hänger lite löst och landar i någon sorts identitetspeppande som inte känns helt relevant just här. Som att man försökt trycka in allt som går att säga om hbt-problematik och hatbrott i en enda bok, eller kanske kände att det blev lite för mycket offervinkling på det hela. Men det behövs faktiskt inte. Det händer så pass mycket på det här området att vi kan räkna med fler böcker. Det är en väldigt bra sak.

Det kan inte sägas nog många gånger att detta är en väldigt viktig samling, som borde vara obligatorisk för lärare och andra opinionsbildare. Naturligtvis för att lyfta fram tidigare undanskuffade grupper, men också för att den tillför något väldigt viktigt till förintelseforskningen i allmänhet: den visar på en skrämmande kontinuitet. När mycket av debatten kring nazism och koncentrationsläger stannat i en obegriplig ondskefull parentes kan texter som de i Kärlekens pris lyfta fram sammanhangen. Hatet varken började eller slutade med nazistregimen.

Similar Posts:

• Vem är egentligen pervers?
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Sjön suger
• Auschwitz och Södertälje
• Kärlekstörstande kriminella