Eva Sjödin "Diamanters skörhet"

Lena Nöjd — Sun, 25 Nov 2018 23:00:44 +0000

Säg ordet Hollywoodstjärna. Vem dyker upp först på din namnlista? Jag har nog Marilyn Monroe på förstaplatsen. Allt som kännetecknar filmstjärneglamour och producenters vilja att tjäna pengar förenas i henne. I media finns än idag plats för en opublicerad bild eller ett vittnesmål från någon släkting som kände henne medan hon levde. Dubbelgångare förekommer som modeller intill sportbilar eller vid andra försäljningsjippon.

Joyce Carol Oates har skrivit en omfattande och omskakande skildring av femtiotalsikonen, tidigare recenserad på dagensbok.com (läs gärna här). Aldrig hade jag trott att någon skulle skriva skönlitterärt igen om Marilyn Monroe i en likartad stil. Men det gör Eva Sjödin – om än i ett mycket mindre format. Likt Oates skildrar hon barndomsupplevelser som stiger upp till ytan i medvetandet hos den hårt exploaterade skådespelaren.

Romanen Diamanters skörhet är indelad i tre tidsplan. De bildar tillsammans en krossad spegelbild som består av skådespelarambition, ensamhet, längtan och spontan lekfullhet. I det första tidsplanet berättas om veckorna då inspelningen av filmen De missanpassade gjordes. Filmproduktionens män anser att de har att göra med en diva. Sedan skildras livet på barnhemmet när flickan är i nioårsåldern. Här är det kvinnorna som står för anmärkningarna. Så här ska flickan klä sig, så här ska hon le och prata. Det är viktigt att bli omtyckt! Det tredje tidsplanet är dagarna tillsammans med chauffören. Han kör sin passagerare till ödsliga platser i öknen. På ett sätt en stor frihet men också en sorglig flykt.

Den objektiva berättarrösten kännetecknas av fåordighet. Scenerna är korta och luftiga. Dröm och verklighet glider in i varandra. I huvudpersonen pågår en ständig kamp mot känslornas sammanbrott.

Jag blir lika stum av förargelse som när jag läste Oates’ tegelsten och jag svär över detta filmmaskineri som krossade människan Norma Jean. I en industri som exploaterar det yttre ges inget utvecklingsutrymme. Det måste vara oerhört frustrerande att vilja hitta nya möjligheter i skådespeleriet sedan mer än tio år tillbaka – men mötas av andra begär. Fotografer vill se dig med halvslutna ögon när du skrattar med huvudet bakåtlutat. Filmbolag vill inte att du ska vara för fet.

Diamanters skörhet är så långt ifrån en stridsskrift som en text kan vara. Med varsamhet har författaren satt samman ett nödrop som egentligen är universellt. En hårt ansatt individ i ensamhet är sannolikt något av det sköraste som finns.

Eva Sjödin "Gränsland"

Sigrid Nurbo — Sun, 28 May 2006 23:00:00 +0000

Det råder lätt förvirring om vad prosadikt egentligen är, för en prosadikt är inte samma sak som berättande dikt och inte heller kortprosa. Det är något annat det. En prosadikt rymmer en, för att använda Robert Blys uttryck, ursprunglig iakttagelse. Samtidigt är det ett lyriskt sätt att skriva. Ofta ingår vissa poetiska element som till exempel rytm, allitteration eller assonans. Prosadiktens främsta kännetecken är förstås dess yttre form. Dikterna är alltid liksom rektangulära.

Det finns något mycket tilltalande i prosadikter, en slags enkelhet med tillhörande precision; komprimerandet av en bild, ungefär som en fotobok av text. "Gränsland" är inget undantag. Det är precis som att läsa ett fotoalbum. Just de här fotografierna beskriver en resa. En mångtolkad resa, skulle man kunna säga.

En av Sveriges främsta prosalyriker heter Marie Lundquist. Hennes bokomslag består alltid av extremt vackra svartvita fotografier. ISBN-numret och streckkoden kan butikspersonalen få leta ett tag efter. Det är nämligen noga instoppat i bokfliken för att inte störa det konstnärliga uttrycket. Så är även fallet med Eva Sjödins bok. Det mjuktonade bokomslaget inger lugn och samtidigt respektfylld oro på något vis; den här boken är alltså på allvar. Till sin inre form liknar dock "Gränsland" mer Kerstin Norborgs än Lundquists poesi.

Berättarjaget i "Gränsland" är också en flicka. Det är en vardaglig ton. Sådär snyggt, styggt, snuskigt enkel, så man ibland tänker:
– Men det här hade ju jag kunnat skriva.
När man tänker så är det ett mått på bra litteratur. Och vad brukar litteratur och poesi handla om? Jo; vuxenblivande, utanförskap, ensamhet, groende sexualitet, kärlek och allt det där. "Gränsland" är inget undantag här heller. Men det finns något obehagligt i texten, något som gör att man hela tiden måste vara på sin vakt. Ibland vill jag att dikten ska stanna. Vill inte läsa fler bilder. Vill inte veta – inte mer. Och då kommer en vacker bild, en stilla, mjuk, hoppfull. Puh. Men efter den kommer en klibbsöt, full med äckliga svettiga mumintroll och stekt falukorv. Så håller det på. Det är ansträngande och gör ganska ont.

Berättarjaget är distanserad, hon avskärmar sig hela tiden från sin familj och omgivningen, försöker hålla något på avstånd. Fast att hon nog inte vill så gör hon det. Bilderna blir därmed också distanserade. Man läser texten på ett betraktande sätt. Den är långt borta.
Det tillför en frustration och känsla av utanförskap även hos läsaren. Man vill nå texten och flickan, men det går inte.

Hur vet man egentligen vad och hur mycket man vill minnas? Alla fotoalbum brukar innehålla glada semesterbilder. Föräldrar tar kort på sina lekande, smilande barn. I den här boken har flickan själv tagit bilderna. Det känns betydligt mer ärligt.
Men hemskt.

dagensbok.com » Eva Sjödin

Eva Sjödin "Diamanters skörhet"

Similar Posts:

Eva Sjödin "Gränsland"

Similar Posts: