Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Däremot är jag glad åt att de har skrivits, glad åt att det har blivit diskussion, för helt plötsligt diskuteras det. Helt plötsligt är det massor med röster i våra största dagstidningar som inte brukar finnas där. Det är författare som för ovanlighetens skull uttrycker sin åsikt, för sin egen talan. Det är bra. Men när kritikerna ger sig in i leken blir det inte mer än en debatt om definitioner om vad ett manifest egentligen är och står för, om det är giltigt, korrekt, betydelsefullt, vem som är kompis med vem, finn fem fel och gör det bättre själv.

Det sägs i debatten att det är brukligt av unga författare att formulera, för sig själva och för alla andra, vilken litteratur de vill skriva, för att bryta med det som varit och för att skapa något nytt (vilket nu lördagsmanifestet uppenbarligen inte ville). Men ändå finns behovet att uttrycka detta. Viljan att ha något att kämpa för. Det är en vilja som jag kan känna igen mig i, det där behovet att få ha något att föra en strid mot. Emellanåt funderar jag på vad jag skulle kunna strida mot men hittar det sällan. Jag vänder ut och in på mina papper, mina romanförsök, mina visioner, men det mesta faller så platt för att det där motståndet inte riktigt finns. Vi lever i ett samhälle där slaget redan är avgjort, där vi har alla lagarna med oss. Kvar finns fortfarande bara den där viljan.

Jag tror dock att vi ska rikta den åt ett annat håll, för som sagt så skrivs det väldigt mycket bra litteratur idag, litteratur som både är episk och lyrisk och experimenterande och ickegenrebestämd – gärna på samma gång. Men det pratas knappt om den och när det väl gör det är diskussionen ofta förutsägbar och alldeles för nedtrampad i sina egna djupa spår. Det är synd, för jag tror att det finns så många olika sätt att prata om litteratur på och därför borde vi prata om hur vi pratar om litteratur. För har kultursidorna plats för att låta tyckare efter tyckare uttala sin definition av vad ett manifest är borde det också finnas utrymme för att diskutera litteratur som rör sig utanför topplistor och prisvinster. Därför skulle jag vilja se ett manifest om hur vi förnyar litteraturkritiken, för om det finns så många sätt att skriva skönlitteratur på borde det finnas lika många sätt att bedriva litteraturdebatt på.

Similar Posts:

• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Ingen motsättning mellan lyrik och epik
• Läsarnas uppgift är inte att bestämma vilken litteratur som ska skrivas.
• Manifest för 2010-talet
• Överflödigt om globaliseringsrörelsen

Jag läste manifestet med ett leende på läpparna. Jag tyckte att det var roligt med författarnas alla löften om att inte ge ut dagböcker, inte skriva om shoppingångest och att inte skriva om döda gamla gubbar. Det är ju så ett manifest ska se ut; självsvåldigt och uppfodrande. Titta bara på Marinettis futuristmanifest eller Tzaras dadamanifest. De hävdar ju båda att de kommit på hur dikten ska skrivas och att samtiden måste vräkas över bord. Mest känt är kanske det stycke där Marinetti hävdar att han ska slå in porten till det Omöjliga. Snacka om att förhäva sig. Och ändå: hela modernismen sprang ur denna idé. Jag tycker därför att både Eva Ström och Stefan Eklund (SvD 26/8) framstår som smått fåniga när de talar om ett lyriskt förbud och ohederliga angrepp. Hur skulle ett manifest annars skrivas vill man fråga: utan förbud och angrepp? Marinetti skulle rotera i sin grav.

Då framstår Malte Perssons kritik som betydligt mera nyanserad. Han påpekar att det inte nödvändigtvis måste finnas någon motsättning mellan ordvitsar och berättande och att manifestet ekar förvånansvärt tomt emellanåt. För vem vill inte läsa romaner som ”utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar”. Finns det verkligen någon som är mot en sådan litteratur, frågar Persson retoriskt. Och skulle inte exempelvis Selma Lagerlöf – berättarnas berättare – själv falla i författarnas snara då hon använde såväl genrelitteraturen som verkliga personer i sina böcker? Persson tycks mena att manifestförfattarna målar upp motsättningar som inte finns eller förstorar de existerande och själv kan jag inte annat än instämma.

För oavsett hur kaxigt och humoristiskt manifestet är finns ett stort problem. Jag ska ta ett exempel som i mångt och mycket är symptomatiskt: när författarna ska räkna upp förebilder nämns inte P. O. Enquist. Han är ju nämligen det perfekta exemplet på att formexperiment och hederligt berättande inte står i motsättning till varandra. I hans böcker varvas språkexperiment med historier, sägner med fragment och det räcker ju egentligen bara med att nämna böcker som Nedfallen ängel, Kapten Nemos bibliotek och Boken om Blanche och Marie för att manifestet ska rasa samman. De visar att hela idén om att form och innehåll som två motsatta poler är ett tankefel, att lyrik och epik inte bara är förenliga utan till och med varandras förutsättningar.

Similar Posts:

• Det är inte litteraturen som behöver förnyas, utan litteraturkritiken
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Julies andra chans
• Form finns visst på internet!
• Torsdag på bokmässan