Eskil Franck, tidigare präst i Svenska kyrkan, tecknar här en bild av sin uppväxt i en släkt där prästämbetet gått i arv på manssidan i generation efter generation. Pappan är präst i en mindre stad i Bohuslän – en bygd präglad av vad man brukar kalla den gammalkyrkliga väckelsen. Denna kristendomstyp har helt dominerat trakterna norr om och omkring Göteborg, och gör det i viss mån fortfarande. Många har uppfattat och uppfattar den som en sträng kristendomstyp, med fokus på Bibelns av Gud inspirerade ofelbarhet med vad därtill hör – motstånd mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap, för att ta de mest kända exemplen. Gudstjänstens fokus är predikan, som syftar till att åhörarna rent intellektuellt skall ta till sig tron. Detta sagt bara som en liten teologisk bakgrund till boken.

Eskil Franck växer alltså upp i en välordnad prästfamilj där det är självklart vad man skall tro – och inte tro – och vad som är rätt och fel. Föräldrarna beskrivs som kärleksfulla och omtänksamma, även om Eskil tycker att pappa är ”en medioker präst”. När Eskil kommer upp i tonåren och de första kritiska frågorna kring den kristna tron väcks blir han frustrerad eftersom han inte tycker att han får några tillfredsställande svar. Det kan gälla en sådan sak som varför han inte får vara ute och spela fotboll på söndagen, samtidigt som pappa kan sitta hemma och titta på fotboll på teve. Och varför är Paulus ord om att kvinnan skall tiga i församlingen värda att ta på allvar, när hans ord om att kvinnan skall täcka sitt hår under gudstjänsten inte är det? Franck kallar detta ”perspektivtotalisering” – ett slags godtycklig tolkning som han i vuxen ålder alltmer upplever som en ”omöjlig tvångströja”. Han tar med sig detta in i sina egna universitetsstudier, och gammal ohejdad vana leder honom att själv när det gäller ta de ”konservativas” sida.

Efter avslutade studier arbetar Franck flera år som präst, innan han får möjligheten att doktorera och så småningom i mogen ålder arbeta som utbildningsledare för blivande präster i Svenska kyrkan. När han avslutar denna tjänst har han under ett antal år inte aktivt arbetat som präst, vilket har varit en befrielse för honom eftersom de egna tvivlen vuxit sig allt starkare. Till slut inser Franck att han är tvungen att ta konsekvensen av de alltmer radikala tvivlen och ifrågasättandet av de kristna dogmerna: han avsäger sig 2006 möjligheten att verka som präst i Svenska kyrkan. Han upplever det endast som en befrielse.

Om denna, flyhänt skrivna men stringenta intellektuella självbiografi, kan man säga mycket. Här är inte platsen för att diskutera, försvara eller förkasta Francks teologiska ställningstaganden i olika frågor. Dessa aspekter av boken tilltalar säkert också den som är mer insatt i teologiskt tänkande och kristendomens historia. Men den beskriver en enskild människas brottningskamp med eviga frågor, och på det sättet är den i högsta grad allmängiltig. Att göra något slags psykologiserande värdering av Francks resa från yngling med barnatro till vuxen man utan tro är kanske känsligt, eftersom det är en enskild människas existentiella frågor vi pratar om. Men förmodligen handlar hans utveckling om en oförmåga att göra upp med den kvävande kristendomstyp han upplevt från barnsben. Istället för att göra upp med den själv, tar han den med sig in i sin roll som präst och utför sedan en typ av allt mer desperat boxningsmatch med hela kyrkan som sparringpartner. Därför blir Francks porträtt av denna sin kamp också en intressant bild av Svenska kyrkan, som på olika sätt genomgått stora förändringar under 1900-talet. Det är förändringar som Franck avvisar, eftersom han tycker att det är hycklande att till synes ge upp kristendomens sanningsanspråk. Samtidigt är det ju dessa sanningsanspråk han själv ger upp. Inte heller Franck själv går fri från intellektuella motsägelser. Därför är det här en bok som fascinerar och som borde intressera varje person som själv har snuddat vid de existentiella frågorna.

Similar Posts:

• Vecka 2: Nytt år, nya böcker…
• Högstämt om Judas upprättelse
• Kvinnor, Kvinnligheten och Gud
• Från grubbleri till Jesuspropaganda
• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv

Under jullovet (ja, jag tycker om att kalla det för det även om det var länge sen jag pluggade) kom jag mig förresten äntligen för att läsa Erica Jongs klassiker Rädd att flyga. Den stod hemma i mammas bokhylla, en sliten utgåva från 1977, jag blev förvånad; ”har du läst den”? Tyckte inte alls att det var mammas stil. Och mycket riktigt, hon hade inte läst ut den, ”det var en sån alla skulle läsa bara. Jag tyckte inte om den”. Själv tycker jag att den svajar härligt högt och lågt, ena stunden älskar jag huvudkaraktären, nästa vill jag strypa henne. Mest av allt känns det lite spännande att läsa en bok där sidorna inte är blanka och vita, utan gulbruna, solblekta, på insidan står mammas flicknamn, innan hon gifte sig med pappa, och flera år innan hon fick mig. Tiden svindlar. Böcker är odödliga, nya föds varje dag. Snart kommer vårens laddning. Det är bara att bygga på sina bokhögar…

På tal om Rädd att flyga, så börjar denna vecka idag med att Anna Liv läst Än finns det hopp, en bok om kvinnlig frigörelse, av Karin Wahlberg. Det är första delen i en romanserie om människor kring ett lasarett på 1950-talet i Ekstad. Anna Liv tycker att det är en underbar historia full av läkare, sjuksköterskor, patienter, tidsmarkörer, drömmar och inte minst just kvinnlig frigörelse i efterkrigtidens Sverige.

Imorgon, tisdag, skriver jag om Anna Laestadius Larssons historiska roman Barnbruden. Den handlar om Hedvig Elisabeth Charlotta, som bara är femton år gammal när hon gifter sig med kung Gustav den tredjes bror Karl vid det svenska hovet, år 1774. Trots god research och fin språkkänsla lever denna debutbok inte upp till mina förväntningar.

På onsdag skriver Richard om en före detta präst i Svenska kyrkan, Eskil Franck, som beskriver sin väg bort från barndomens trygga tro och ut i den stora ovissheten, och konsekvenserna av detta. Mycket intressant på flera sätt, tycker Richard. Boken heter Giv mig, min son, ditt hjärta och är utgiven av Humanisternas förlag Fri tanke.

Till på torsdag har Håkan läst En god man – (och bara en människa), en biografi om Björn Afzelius skriven av Gunnar Wesslén som var en av Afzelius närmaste vänner. Håkan tycker att den är ”inte alltför omfattande, utan snarare en djupmemoar, ett naivt porträtterande som knappast väcker nyfikenhet, utan behåller en etablerad, lite svartvit skildring av diktaren och internationalisten Björn. Men intressant”.

Och till söndagen har Sara läst Sara Gordons Martin Andersson Ett skuggspel. Den handlar om svårigheterna när någon man älskar går bort, skuld och känslan av att bli övergiven.

Similar Posts:

• Bara en människa? Vänta nu…
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• En resa ut i osäkerheten
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Jultips 2010