Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

I den första gruppen texter problematiserar Hobsbawm historieämnets relation till andra discipliner, i synnerhet ekonomi och ekonomisk historia. Författaren förespråkar här ett närmande till dessa samhällsvetenskapliga discipliner. Historia har en hel del att lära av ekonomin, men framför allt bör ekonomerna ta lärdom av den kontextuellt bundna historien. Som exempel tar Hobsbawm upp de sedan 1700-talet uppmärksammade 30-åriga konjunktursvågorna. Han menar att de – trots att man fortfarande inte riktigt vet vad de beror på – är helt tillförlitliga.

Ett annat genomgående tema är den s k historie-materialismen, eller marxismen. Hobsbawm sticker knappast under stol med vare sig att han flitigt använder sig av de marxistiska teorierna i sin forskning, att de är de mest användbara eller att han själv har starka vänstersympatier. Stundtals liknar Om historia mest en apologetisk skrift för den marxistiska skolan. Trumfkortet är sista kapitlet – egentligen ett förord till Det kommunistiska manifestet som Hobsbawm skrev i samband med pamflettens 150-årsjubileum. Han gör en utförlig utläggning av Manifestets historia, betydelse för historiska händelser och politiska ställningstaganden. Det är visserligen en hyllning till Marx och Engels, men den saknar inte kritik eller reflektion och Hobsbawm räds inte lyfta fram skriftens svagheter.

Hobsbawm uppehåller sig ofta vid historians betydelse. Är historia enbart trivia och efterklokhetens högborg eller finns det någon praktisk tillämpning av historia idag?

Som en av ämnets främste vapendragare menar författaren att det självklart finns. Till stor del handlar det om efterklokhet, att försöka lära sig något av tidigare händelser. Men till lika stor del handlar det om att vara sanningssägare, att ge en korrekt bild av det förflutna – inte minst genom att sticka hål på nationalmyter. Hobsbawm värjer sig mot posmodernistiska teorier som likställer all information om historien, vare sig det är källkritisk granskade dokument eller en äldre mans minne av sin tidigaste ungdom. Det går att veta något om historien och det finns saker som är mer säkerställda än andra.

Om historia är något ojämn. Allt som oftast tappar jag, som studerat en hel del historia, intresset för de långa historiografiska utläggningarna. Vissa essäer saknar stringens och upplevs enbart som röriga betraktelser av fenomen i den vetenskapliga disciplinen. Hobsbawm hjälper då knappast till att göra historia vare sig intressant eller samhällsnyttigt. Men stundtals glimmar det till – i synnerhet artiklarna av senare datum och de som problematiserar ett praktiskt historiskt problem, som t ex det under 1900-talet ökade barbariet. Detta är enligt Hobsbawm en följd av totalkrigen – ”demokratiska” krig som involverar hela befolkningar. För att kunna legitimera sådana krig, där de civila understödjer sina pojkar i uniform, krävs det att man demoniserar motståndarna. Man slåss mot Satan och han kan bara besegras med sataniska medel.

Något att reflektera över i dagar då en viss arabisk miljardär påstås vara djävulen personifierad och världens muslimska befolkning hans hantlangare.

Similar Posts:

• Överdriven stilistik undergräver förtroendet
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Inte bara ett slag
• Lättsmält världshistoria
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”