Hon är förälskad, får sitt hjärta krossat, vänstrar med gifta män, älskar flärd, är  nöjeslysten, rastlös och emellanåt stressad, har ont om pengar, köper en skrivmaskin av märket Underwood på avbetalning, bättrar på lönen genom att åta sig översättningsarbeten, bråkar med chefen och blir osams med kollegor.

Märta slukar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) och identifierar sig med karaktären Lydia. Svärmerierna är många, alltsomoftast oförnuftiga och hon blir föremål för en hel del skvaller. Hennes omdöme när det gäller män lämnar en hel del att önska. Gång på gång blir hon besviken. Somliga herrar försvinner aldrig helt och hållet ur hennes liv. I takt med att håret grånar blir dock andliga frågor allt viktigare.

Skagegårds bok har rönt stor uppmärksamhet i dagspressen. Inte undra på när författaren återupptäckt en av Svenska Dagbladets vassaste kvinnliga skribenter, som verkade mellan 1916 och 1939.

Märta Lindqvist (1888 – 1939) var synnerligen produktiv och mångsidig. Hennes signatur Quelqu’une syntes regelbundet ”under strecket”. Reportageresorna gick till Amerika (”allting är bättre hemma”), Palestina och Nazityskland (hon genomskådade  regimen). Märta var därtill en uppskattad krönikör och flitig bokanmälare. Hon intervjuade många av dåtidens kändisar, bland andra regissör Victor Sjöström, Charlie Chaplin, revykungen Ernst Rolf, skådespelaren och kvinnotjusaren Rudolph Valentino (imponerade inte på Märta, som fann honom urtrist).

Märta var en pionjär inom filmkritiken, med rykte om sig att vara skoningslös. Detta till den milda grad att Svensk Filmindustri utövade påtryckningar på SvD, då de befarade att hon skrämde bort publiken.

Märta Lindqvist är inte det enda kvinnliga pennskaft som lyfts fram i rampljuset de senaste åren. Både Elin Wägner och Ester Blenda Nordström har blivit föremål för ypperliga biografier. Tillsammans med bland andra Ellen Landqvist och Vera von Kraemer bildade de ett kvinnligt nätverk för journalister – ”Ligan”. Märta upptogs dock inte i deras krets. Hon påstod sig vara mer bekväm med män och var ingen förkämpe för kvinnors rättigheter.

1910-talet var för övrigt de kvinnliga journalisternas tidevarv. Tidningsredaktionerna  översvämmades av ansökningar från borgerliga unga kvinnor som inspirerats av ”pennskaftet” Barbro Magnus i Elin Wägners inflytelserika rösträttsroman Pennskaftet (1910).

Arbetsvilkoren var inte mycket att skryta med. På SvD:s redaktion placerades man som kvinna i det så kallade damrummet (utrustat med telefon, men som man bara kunde ringa lokalsamtal ifrån), fick de minst prestigefyllda uppdragen och de tunnaste lönekuverten.

Men Märtas framåtanda och begåvning gjorde att hon snabbt steg i graderna och fick allt tyngre uppgifter. Inte sällan rörde det sig om äventyrliga uppdrag, som att följa med på en tur över Stockholm i flygmaskin eller att 1918 ge sig ut på en strapatsrik tur på isen i Stockholms skärgård för att träffa en grupp finska flyktingar.

Tyngdpunkten i biografin ligger på privatlivet och perspektivet är Märtas. Emellanåt får vi höra hennes egen röst genom citat ur hennes många dagböcker. Jag kan inte sticka under stol med att jag till en början har svårt för bokens upplägg. I stället för en traditionell biografi med en upplysande introduktion av Märta Lindqvist och hennes – för mig helt obekanta gärningar – kastas jag något förbryllad in i en skolflickas vardag och svärmerier på Östermalm runt sekelskiftet 1900.

Snart ändrar jag emellertid uppfattning och inser det unika i att få ta del av en frispråkig och livsbejakande kvinnas ocensurerade tankar om livet under de tre första decennierna av nittonhundratalet. Huruvida det är etiskt försvarbart att publicera de mest intima detaljerna ur dagböckerna är en annan femma. Ellinor Skagegård själv läser in ett godkännande i det faktum att Märta medvetet valde att inte förstöra sina texter, utan lämnade över dem i en väns vård. Hon var endast runt femtio, när hon gick bort, efter att man upptäckt tumörer i hennes lungor.

Biografin bygger i huvudsak på Märtas dagböcker för åren 1903 till 1926 samt på ett stort antal brev respektive stora mängder tidningstext. Hennes efterlämnade papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, men dagböckerna fick hon i sin hand av en privatperson, som läst den tidningsartikel om Märta som Skagegård skrivit för SvD.

Avslutningsvis undrar jag hur det kommer sig att de kvinnliga journalister som var i farten för hundra år sedan kommit i ropet just nu? Och finns det måhända fler att ”upptäcka”?

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Wallraffade långt före Wallraff
• Vad skulle Märta ha sagt?
• ”Fru Kata” bjuder in
• Mellan pärmar äger en människa rum

Å andra sidan – när jag för ett par år sedan var på en konsert med nyskriven körmusik var det absolut bästa verket skrivet av en kvinna (det var 1783 av Kristin Boussard, remember her name). Manlig dominans av gammal vana men öppenhet för något annat.

Och jag erkänner: jag har bara hört enstaka stycken av såväl Fanny Mendelssohn som Clara Schumann. Jag skulle inte kunna nynna några fraser ens, trots att jag kan romanser av deras bror respektive äkta man (”Hexenlied”! ”Widmung”!) utantill sedan åratal (decennium!).

Alltså börjar jag läsa om Fanny Mendelssohn utan andra kunskaper om henne än ytterst vaga. Att hon fanns ja, att hon var en skicklig pianist ja, att hon komponerade ja, men annars?

Och så dyker jag in i något som handlar om det dubbla (tredubbla?) förtrycket, för bortsett från alla nackdelar könet medför har hon också fötts in i den sämsta samhällsklassen för att gå emot strömmen och därtill är hon judinna.

Jag tycker att det är intressant hur mycket utrymme judarnas historia i Tyskland ges. Hur utanförskap och förföljelse varit så dominerande att endast några få lyckats bryta igenom det. Hur privilegier andra sett som självklara förnekats dem om och om igen. Och hur detta fortgår i det undanskymda. Osmakliga citat ur dåtidens recensioner som samtidigt klingar nästan nutida i sin retorik. Göra skillnad på folk och folk. Jo, jag tackar.

Så där ges en kulturell bakgrund men det är ändå könet som verkligen ska ställa henne i skuggan. I begynnelsen är det Fanny som spelar och senare även den yngre brodern Felix. Syster och bror spelar tillsammans, skriver musik tillsammans och för en dialog bortom orden också när de befinner sig långt ifrån varandra. Den lyckliga barndomen innan deras vägar måste skiljas åt, eller snarare, hon måste ta ett steg tillbaka.

Vem inspirerade vem? Vem härmade vem? Vem vann den inbördes tävlan? Det är svårt med upprättelse halvtannat sekel efteråt, omöjligt att säkert besvara frågorna. Men klart är ju att Fanny inte gavs samma förutsättningar som Felix, att hon såväl komponerade som framförde musik snarare trots än tack vare andra. Det handlar om andra tider, andra seder men samtidigt fanns det människor runt omkring henne som såg och hörde, som hade vett att uppskatta och bidra; modern som själv gjort en liknande resa och maken Wilhelm som insåg vad musiken betydde för henne.

De utgör en märklig treenighet – Fanny, Felix och Wilhelm. I ett brev finns Fannys påbud till sin blivande make:

Du måste älska honom utan ände, mellan oss tre måste allt vara rätt och harmoniskt och sant – då kommer jag inte att ha några bekymmer i denna värld. Om ni verkligen älskar varandra så kommer jag att vara nöjd med min relation till er båda.

Och hans svar:

Så din kärlek kommer inte att delas mellan oss; vi kommer båda att få den i sin helhet, och vi tre blir en spegling av enighet.

Det är en annan syn än nutidens på såväl äktenskap, vänskap och romantik som erotik och efter döden vilar hon mellan dem. Under en sten mellan två kors.

För det är ju just det. Hon relateras hela tiden till männen i sin omgivning. Så sällan får hon stiga fram och bara vara Fanny. Här görs det ändå ett seriöst försök och jag tycker mycket om den här sortens personliga biografi där författaren visserligen låter läsaren träda in i en verklig persons tankar och känsloliv men samtidigt med ödmjukhet och utan tvärsäkerhet. Det blir levande men också respektfullt.

Sedan läser jag Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och tänker att dessa kvinnor med femtio år emellan sig nog hade haft en hel del att tala med varandra om. Om ihärdigheten och viljan, om styrkan i och behovet av att uttrycka sig, att förmedla något.

Jag blir omväxlande sorgsen och arg medan jag läser, både för Fannys skull och för hur saker upprepar sig.

Similar Posts:

• Researchen innan romanen
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”