En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv

Kartläggningen börjar med barndomsåren i högreståndsfamiljen. Tidiga alster och en uppmuntrande far – han dog när konstnären fortfarande var ung. Läsaren får följa åren som konstelev och hur målandet förenades med resande. Konststudier i Paris. Krigstider innebar glesare kontakter med konstnärsfolk i Europa men också att Helsingfors blev osäkert. Lösningen blev delat hushåll med systern Gerda på landsbygden och egenhändigt fångad fisk på matbordet.

Högar med brev finns bevarade som antingen är skrivna av Ellen Thesleff, personer i hennes familj eller vänkrets. De handskrivna raderna visar en människa som fick leva länge i nära relationer till mor och syskon som ställde upp. Breven fylldes av anvisningar om hur gallerister och utställare måste få se hennes tavlor, och hur mycket hon ville ha betalt för dem. Med nya tavlor följde nya instruktioner. En såld tavla innebar välbehövliga pengar och varje gång en köpare gör sig hörd är det som att jublet också väcks i mig. Vad roligt – ännu en resa till Florens, favoritstaden, tänker jag och känner inte alls några tidsavstånd.

Det konstnärliga uttrycket var ständigt i rörelse. Den stiliserade realismen i de tidiga oljemålningarna följdes av en stil som gav plats för färgförnyelse. När ännu något årtionde passerat utvecklades formerna. Målningarna skulle förmedla musik, rörelse och luftighet. Motiven fick mer upplösta och svajande former. De närmade sig en icke-avbildande konst men blev aldrig helt abstrakta. Färgerna i vissa verk är som att stirra in i lådor med lösgodis.

Biografiförfattaren Hanna-Reetta Schreck levandegör tiden och platserna där Thesleff levde och arbetade. Numera vet jag att Helsingfors elektrifierades år 1884. Jag har dessutom blivit bekant med Gordon Craig, en teaterteoretiker som hade förhållanden med flera olika kvinnor samtidigt. Han uppmuntrade Thesleff i hennes konstnärliga utveckling och brevväxlingen döljer inte att här fanns en enkelriktad förälskelse. Kärleksglödens svärmiska karaktär är kvar även om brevväxlarna också avhandlade konstdiskussioner.

En backlash mot viss konst inträffade under 1920- och 1930-talet. I synnerhet kritiserades de kvinnliga konstnärerna. Motiven för den uppburna konsten under de aktuella årtiondena kretsade kring en maskulinitet (Finland var en ung republik) och dessa uttryck intresserade inte Thesleff. Kritiker satte en förminskande etikett på hennes luftiga och färgsprakande verk och förknippade detta med kvinnlighet. Själv fylldes hon av en transformerande kraft där könet inte hade någon betydelse.

Boksidorna berättar om en kosmopolitisk atmosfär som rådde i konstnärskretsarna i Florens. Värme, ljus och utflykter var inspirerande i det konstnärliga arbetet. Hon fick energi av att se samtida konstnärers verk, eller när hon läste aktuella konsttidskrifter. När många år gått gick ännu en resa till Florens 1939. Thesleff konstaterade dock vemodigt efter sin hemkomst i ett brev: ”Florens hade blivit mycket oroligt – för många bilar och soldater. Bara på kvällen kunde jag se en liten aning av det som en gång var det mycket vackra Florens.”

Inuti henne flödade ett konstant driv som gjorde henne produktiv som få andra. Biografiförfattaren formulerar några tankar kring denna attityd, hur Thesleff gång på gång uttryckte konstnärens arbetande väsen. Om Thesleff inte haft denna attityd kanske hon hade fallit i en avgrund med förlorad skaparförmåga, resonerar hon.

Bokens illustrationer omfattar målningar, träsnitt och fotografier. Konstverken visar vändpunkter och nyorienteringar som får en konstvetenskaplig och personlig kommentar av författaren. Många gånger nämns även samtidens kollegor, eftersom konstnärerna inspirerade varandra. Men i stället för att referera till dem i min recension, vill jag rikta strålkastaren mot huvudpersonen – Ellen Thesleff. Läsare som önskar ta del av konst- och samhällshistoria kombinerat med sinnlighet har här något att se fram emot. Biografin Jag målar som en gud är humaniora i sin allra bästa utformning

Similar Posts:

• Konstnärslivet och självständigheten
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• 250 år av kvinnoliv
• Makt och kvinnor på 1500-talet