Kanske är det därför jag har problem med Elizabeth Kostovas Svantjuvarna, på närmare 600 sidor. I centrum står psykiatern och hobbymålaren Dr Marlow och hans klient – den erkände konstnären Mr Oliver. Och en mystisk och mytisk skönlockig ung kvinna, gång på gång avporträtterad av Oliver. Han hamnar i Marlows händer efter att ha attackerat en impressionistmålning på National Gallery of Art. Doktorn antar med fläckad glädje utmaningen. Okej, här ska skrynklas hjärna!

Men det visar sig lättare sagt än gjort. Att ta sig in i Olivers helvetiska himmelrike är svårare än det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga. Han är blank som en omålad tavelduk. Marlow får alltså ta fram motivet på egen hand. Han ger sig ut på en odysée i konsthistorien, gör en roadtrip genom USA och tar en tur till impressionisternas paradis Paris. Till sin hjälp har han Olivers exkvinnor Kate och Mary, samt en bunt brev växlade mellan en viss Béatrice de Clerval och en viss Olivier Vignot som levde i 1870-talets Frankrike.

Med dessa personer byggs galleriet upp. Noggrant, detalj- och ordrikt skisseras konturerna fram tills de blir fullblodiga människor. Och visst är det som att betrakta geniala tavlor, men där stannar det. Mötet mellan mig – åskådaren; läsaren – och tavlan; texten resulterar aldrig i någon sammansmältning. Istället: en kylig distans och det är med ett växande ointresse som jag, trots allt, fortsätter läsa.

Visserligen finns här ett Dr Jekyll and Mr Hyde tema. Vem är Man och vem är Skugga? Konstnären och psykiatern börjar dela mer än bara passionen för konst. Problemet är bara att den ene tänker med huvudet och den andre med kroppen. Detta hade kunnat bli spännande om fokus hade legat på mötet mellan den impulsive och känslostyrde Oliver (en uppenbarelse à la Adonis) och Marlow (en för sina femtiotvå år vältrimmad benget) , som alltid har vita välstrukna gardiner. Nu är det huvudsakligen ur Marlows alltför grunda perspektiv. Bakom den gediget avbildade ytan finns bara mörker. Oliver är helt ointressant. Dr Marlow själv? Urtråkig. Kate och Mary? Okej, mer spännande. Dessa kvinnor som likt Béatrice lägger sitt konstnärskap åt sidan för att fullfölja sina plikter som mödrar och hustrur. Geniet är och förblir en man, i alla tider, i alla länder, i alla sammanhang. Eller?

Då spelar det ingen roll att konsten avspeglar tidens politiska, filosofiska och estetiska klimat. Att den ger uttryck för det som man inte kan bemästra i ord och handling: erotikens och sexualitetens sprängande kraft. Och inte minst längtan efter själslig och kroppslig frihet. Man gör alltså bäst i att låsa in sitt begär inom fyra ramar och hoppas på att samtiden och framtiden ska kunna se, känna och förstå. I Svantjuvarna är berättelsen personerna fastlåsta mellan två pärmar och det är för många sidor mellan dessa för att jag ska orka vare sig se, känna eller förstå.

Similar Posts:

• Ny vecka på Dagensbok.com
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd
• Det omöjliga är på väg att hända
• Ett äventyr utan spänning

När jag satte upp böckerna i hyllan igen fick jag för mig att undersöka hur många av dem jag egentligen har läst. Ett ganska nedslående resultat om jag skall vara ärlig. En talang jag har är nämligen att köpa böcker och då det ju går mycket snabbare att köpa än att läsa bildas en viss kö.

Dock vägrar jag ge mig själv köpstopp på något så nödvändigt som böcker och vem vet, kanske införskaffar jag någon av de böcker vi på dagensbok recenserar i veckan:

I går recenserade Emelie Mari Jungstedts Den farliga leken, som utspelar sig på Gotland och är en småspännande deckare. Enligt Emelie är Jungstedts bok inte superspeciell, men den fungerar ändå bra som tidsfördriv under semestern.

Senare i veckan recenserar Lina Lämna mig inte av Stig Sæterbakken. För den som gillar böcker om krossade hjärtan och stora känslor, uppväxt och igenkänning borde den passa utmärkt då den handlar om just det. Lina verkar tycka den är ganska så fantastisk. Exakt hur mycket får du reda på senare i veckan…

Ellie har läst Elizabeth Kostovas tegelsten om konst och kontroll där pedanten och psykiatern Dr Marlowe tar sig an den inbundne och deprimerade konstnären Mr Oliver. Något som visar sig lättare sagt än gjort. Läsaren får följa med på en odysée genom konsthistorien, en roadtrip genom USA och så en historisk resa till 1880-talets Frankrike. Ett spännande Dr Jekyll and Mr Hyde-tema som enligt Ellie tyvärr går förlorat i ett otal alltför detaljerade beskrivningar.

Tangoexperimentet av Maria Thörnqvist har Ebba satt tänderna i. Boken beskrivs av Ebba som såväl en reseskildring som en sociologisk undersökning och kärleksroman där författaren bestämmer sig för att använda sig själv som försöksobjekt för att utforska tangons väsen. Låter spännande tycker jag och ser fram mot att få ta del av Ebbas synpunkter senare i veckan.

Allt gott!

Hälsar redaktionen för dagensbok.com

Similar Posts:

• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Det gör ont att älska
• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Jultips 2010

Just den där förvirringen mellan den historiske och den mytiske Dracula är det Elizabeth Kostova leker med i Historikern. Här får vi följa tre generationer historiker (på 30-, 50- och 70-tal) i deras jakt på det de först tror är en myt – men visar sig vara alltför sant. Jodå, den gamle fan är minsann vid full vigör även 500 år senare, och att forska i hans liv visar sig vara långt ifrån ofarligt. Plötsligt blir de förföljda av mystiska personer med bitmärken i halsen som inte vågar sig ut i solsken. Inga (post)moderna rock’n'rollvampyrer à la Rice, Brite eller Whedon här; mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, och han är inte att leka med.

Jag kan inte riktigt ignorera detta: Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers… Visst, på många sätt påminner Historikern en hel del om den där lila boken som ALLA läst de senaste åren. Men Kostova är något Brown inte är – en riktigt bra författare. Hon kan skapa personer och miljöer som är mer än pappfigurer och turistguidekopior, och även om boken för det mesta satsar på att hålla spänningen uppe och få oss att vända blad får man aldrig känslan av att hon dummar ner det; det är genomtänkt, levande och – paradoxalt nog – i sin uppenbara påhittad-het mycket mer övertygande som roman än den där andra boken. Som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den absolut värd att plöja, något jag gjorde med stort nöje under mellandagarna.

OK, lite kan jag störa mig på ett par saker – som exempelvis att det blir väldigt fånigt när varenda person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan… och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop utan att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men som sagt, för att vara en äventyrsroman är Historikern förvånansvärt genomtänkt, och för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke… vi får ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst, och blandar högst verkliga händelser som Konstantinopels fall och det poststalinistiska Centraleuropa med rena påhitt och myter på ett sätt som får åtminstone mig att längta efter att ge mig ut på resande fot. Med Dracula, ett par historiska verk och för säkerhets skull en knippa vitlök i bagaget.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Vampyren och det moderna samhället
• Hotet från Öster
• Urvampyren går igen
• Open up and bleed